Jag skulle vilja öppna en ny skola. I min skola skulle konstnärliga ämnen vara lika mycket värda som matematik eller engelska. I min skola skulle eleverna få dramaövningar och teater som hjälp att hantera verkligheten, och de skulle få lära sig krishantering. Mina skollokaler skulle inte vara byggda i gult tegel och så nedslitna, mögliga och fula att de spred hopplöshet och negativ energi så fort man närmade sig. De skulle ha vackra inspirerande färger och former. På min skola skulle ingen snacka skit om någon annan, för det skulle inte behövas. Både elever och lärare skulle trivas med att vara där.
När jag gick på gymnasiet hade jag en klasskompis ett par år. Hon hette Anna-Karin. Hennes pappa ägde ett husföretag. De var stenrika. Åtminstone sa skvallret det. Vi var avundsjuka på det, naturligtvis. Hon var lite speciell. Det pratades en del om Anna-Karin. Mest illvilligt prat om att hon var dum eller lösaktig. Hon var förstås varken eller, hon var en vanlig tjej som råkade ha en rik pappa och därmed blev utsatt för förtal och skitsnack av små, bittra människor. Jag var en av dem, tro inget annat. Jag var ingen ängel.
På min skola ska alla känna att de förtjänar att lyckas, och att alla är bra på något. Och om någon är bra betyder det inte att någon annan är dålig. Det ska vara generöst, inte sådär flåsigt framgångsteologiskt utan på ett självklart sätt. ”Klart jag är värd ett bra liv”, ska eleverna känna.
En sak jag personligen var extra avundsjuk på var hennes röst. Anna-Karin hade en naturbegåvning, en särskild lyster i rösten som gjorde att man blev berörd när hon sjöng. Det hade inte jag. Jag ville ha det. Hela jag var en hoptovad boll av vilja, bekräftelsebehov, längtan efter applåder och kärlek till musik när jag sjöng. Det lät inte som Anna-Karin. Jag övade och övade. Det gjorde inte hon, hon öppnade bara munnen. Jag hatade henne i hemlighet. Vi lärde inte känna varandra mer på djupet förrän vid studenten. Då upptäckte jag att hon var en väldigt gullig och enkel tjej. Jag tyckte om henne. Varför hade vi inte blivit vänner tidigare?
På min skola skulle eleverna känna sig omtyckta och respekterade av både skolkamrater och lärare. Konflikter skulle redas ut direkt och mobbning eller utfrysning skulle aldrig någonsin tolereras. Elever som hade det jobbigt hemma skulle få hjälp och stöd av kompetenta och medkännande personer.
Anna-Karin berättade för mig att hon hatade sin pappa. Hon kände sig oälskad av honom. Jag förstod inte varför, mer än att hon tyckte att han var ett svin. Hon var så arg på honom att hon till och med bytte efternamn. Anna-Karin Paulsson blev Anna Stenberg. Det skvallrade folk också om, att hon ville göra sig finare än vad hon var. Ingen förstod vilken sorg som doldes bakom namnbytet. Anna höll huvudet högt.
Jag tappade kontakten med Anna efter studentsommaren. Ryktesvägen hörde jag att hon pluggat i Paris och öppnat skönhetssalong i Stockholm. Jag tyckte det var synd att hon inte satsat på sången. En dag läste jag braskande rubriker på löpsedlarna om en kvinna som mördats i sin egen skönhetssalong. Det var Anna. Hon blev 28 år. Året var 1997.
Jag tänker ibland på Anna, det fruktansvärda sätt hon dog på, att hela hennes korta liv var så orättvist på något sätt. Undrar om hon förlät sin pappa. Ofta har jag tänkt att det var tur att datorer var totala nyheter när vi gick på gymnasiet och att World Wide Web inte fanns. Tonårsvärlden är hård. Det är svart eller vitt, hat eller kärlek, vinna eller försvinna. Varken Anna eller jag passade in i den snäva mallen för hurdan man får vara. Är man en avvikare kan man råka väldigt illa ut i dagens tonårsliv som utspelar sig lika mycket på internet som i verkligheten. Det har aktualiserats de senaste dagarna, när en ung tjej jag är ytligt bekant med drabbats av ett nätdrev. Det händer så lätt. Ett olämpligt ordval kan räcka, sedan är det igång och en människa skadas.
På min skola skulle eleverna inte vara tvungna att nå mål i några kärnämnen. De skulle lära sig för att de ville lära sig, inte för att de blev tvingade av ett obegripligt system som gjorde dem frustrerade och förbannade. Det skulle inte finnas flera hundra elever på min skola, bara lagom många för att skapa dynamik. På min skola skulle tjejer och killar vara jämlika, ha vilka intressen de ville och få klä sig hur de ville utan att någon dömde och fördömde dem.
Det kommer alltid att finnas människor som vägrar att anpassa sig. Sticker man ut hakan är det lätt att slå på den också, och kanske dämpas ångesten för en sekund. Rättfärdigar det allt detta hat? Självklart inte. Har mobbare förmågan att sätta sig in i hur deras offer känner? Det verkar inte så. Beror det på en brist hos dem, eller en brist i det samhälle vi lever i?
Sov gott vackra Anna. Om du hade levat hade jag gärna velat diskutera det med dig.
Kommentera