Idag går jag för första gången på flera år till fots till ett seminarium. Det är en oväntad lyx i ett snålblåsigt Mariannelund. Annars tar jag alltid bilen, konsekvens av mitt val av boende.

 

Det är ett seminarium som arrangerats av Studieförbundet Vuxenskolan, och anledningen är att Swedbank i Mariannelund slutar med kontanthantering. Snart går det inte längre att ta ut pengar över disk. Om man kommer med en bunt sedlar hänvisas man till bankboxen, som sköts av Loomis. På det sättet menar banken att de ändå tar ansvar för kontanthanteringen.

 

SAOL definierar bank som ”penninginrättning”. Men de måste nog ändra, för det går inte Swedbank med på. De vill inte hantera pengar.

 

”Vi ska satsa på rådgivning” säger den trevlige bankchefen och ler förtroendeingivande.

 

Många av de som sitter på mötet är föreningsmänniskor. De engagerar sig i den lokala samhällsföreningen eller i kyrkan. De har loppis och kyrkkaffe och säljer lotter och kakburkar, och pengarna som kommer in går till föreningsverksamheten. De kommer bygden tillgodo, de cirkulerar i den lokala ekonomin. Det är oftast små summor det rör sig om, folk betalar med tior eller tjugor, en lott kostar två kronor. När kvällen är slut sitter kassören med en påse pengar i olika valörer.

 

Loomis har hand om bankboxen. Men Loomis tar inte mynt, bara max tio stycken i en påse, och varje påse kostar 120 kronor (något billigare om man har avtal med dem) för en förening. Vad gör man då om man har 328 kronor i blandade mynt?

 

Den trevlige bankchefens förslag är att kassören ska räkna pengarna tillsammans med två personer som skriver under en försäkran att summan är korrekt, föra över motsvarande summa från sitt bankkonto till föreningens konto och sedan använda pengarna själv för att till exempel handla i ortens mataffär, som sedan får gå till – Loomis. Banken för alltså över ansvaret för pengahantering till medborgarna i samhället och de lokala näringsidkarna. Själva är de rådgivare.

 

Människorna som sitter i lokalen är inte dumma. De vill inte ha en bank som bara ägnar sig åt rådgivning. De vet att ”rådgivaren” inte är opartisk, eller har deras bästa som sitt stora intresse. De inser också att han/hon är en försäljare i första hand.
”Men det finns en lag som kräver att vi också ska avråda från dåliga investeringar och ta ansvar för de råd vi ger” säger den trevlige bankchefen.

 

Joodå. På förekommen anledning finns det en sådan lag. Människorna på mötet har inte dåligt minne. De vet varför den lagen finns. För att den behövs.

 

”Ni bryr er inte om vad kunderna vill” säger en av deltagarna. ”Vi vill ha kontanter. Men ni vill inte det. Ni tar ingen hänsyn till det. Ni säger att det blir bättre service, men det är ju bara för er det blir det. Vart har kundorienteringen tagit vägen?”
Den trevlige bankchefen ser lite besvärad ut, men bara för ett ögonblick, sedan fortsätter han att tala om betalningssätt via smartphone och bärbara kortterminaler. Jag föreställer mig att jag är på Cypern i januari. Det hade kunnat låta exakt likadant där. Några veckor senare hade de cyprioter som var utan kontanter ingen möjlighet att köpa mat.

 

”Det händer inte i Sverige” vill jag tänka. Men jag minns ett Sverige med 500 % ränta. Jag läser att Slovenien är nästa euroland som behöver nödlån. Och jag tänker i stället att katastrofen alltid lurar bakom den där dörren man inte vill öppna, och att när något låter för bra för att vara sant brukar det också vara det. Bäst att ta ut lite pengar och ha i madrassen för säkerhets skull.

Margaret Thatcher är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer.
Visst var hon en remarkabel kvinna på vissa sätt. Hon lyckades göra en enorm karriär i det konservativa mansdominerade högbrittiska samhället. Hon sov tre-fyra timmar per natt och arbetade resten. Det är imponerande för mig som inte fungerar utan minst sju timmar.
 
Men hon, Ronald Reagan och framgångsteologin på åttiotalet har lagt grunden till det här ytliga flippriga samhället vi har idag. Du ska göra allt själv, och du måste lyckas. Om du misslyckas beror det på att Gud inte älskar dig. Var inte solidarisk med andra, trampa på dem på din väg upp och sparka undan dem när du rutschar utför. Du är vad du visar utåt, och karriär, statusprylar och pengar är viktigare än familj, samhällsengagemang och relationer. Usch, jag är alldeles för mycket flummig hippie för det här. "Peace brother", liksom, vad hände med det? 
Nu är det "Yo hoe". Betydligt mindre trevligt.
Jag hoppas att pendeln snart svänger åt andra hållet. 
 
 
Ja, eftersom jag stack ut hakan och gav mig på andra bloggare i förra inlägget kanske jag ska länka till några bloggar jag tycker om att läsa:
Först ut är min vän Marias blogg: http://www.klimatangest.blogspot.se/. Hon sätter ord på oron jag känner inför min dotters framtid tillsammans med en hel del fakta som man behöver veta.
http://cornucopia.cornubot.se/ Är mycket mer objektivt vetenskaplig än Maria, men innehållet är liknande. Lär dig mer om det samhälle du snart kommer att leva i.
Öka på allmänbildningen ytterligare med 
Och slutligen, en annan favorit:
http://viharraknatpadethar.se/: för att andra inte har gjort det.

I fredags tittade jag på Skavlan. Jag är ju trots allt en medelålders småbarnsmamma och de dagar jag var ute och festade en fredag är sedan länge förbi, något jag minns men inget jag sörjer.
Jamie Lannister var där. Jag vet att han egentligen heter Nikolaj något dubbelnamn och är dansk skådespelare, men han är så himla bra i Game of Thrones att han blivit synonym med rollen för mig, ungefär som Viggo Mortensens Aragorn i Sagan om Ringen (och nu vet ni vad jag tycker om för filmgenre).

 

Alex Schulman var också där, tillsammans med sin fru som jag inte minns namnet på. De var där i egenskap av bloggare. Nikolaj var där eftersom han är världsberömd skådespelare. När Alex och hans fru pratat ett tag om sin blogg och vad de skriver där ändrade Nikolaj ställning på stolen och liksom förvandlades till The Kingslayer. Han såg Alex rakt in i ögonen och frågade: ”Varför ska folk läsa er blogg och era kokböcker och era krönikor? Vad får de ut av det? Vad får NI ut av det?

 

Det var mycket intressant att se Alex Schulman då. Han är en man som gjort sig ett namn på att provocera. Han har i princip haft som jobb att såra folk. Just därför tror jag att han egentligen själv är en känslig människa. Att nu, i bästa sändningstid en fredagkväll, bli ifrågasatt av en Hollywoodskådis han uppenbart beundrade var ingen situation han förväntat sig och han blev faktiskt svarslös. För det är ju så att hans och frugans blogg är ganska meningslös. Jag satt i min soffa och retade mig på att de ansåg att allmänheten hade ett starkt behov av att ta del av varje timme på deras dygn, softat med den mest rosenröda linsen i Instagram. De är ju inte Nelson och Minnie Mandela direkt. Och det var tydligt att Nikolaj Coster-Waldau (jag googlade på efternamnet till slut) höll med mig.

Frågan är relevant. Varför bloggar jag, till exempel? Varför bloggar lilla ”Fia”, 14 år, som har som dröm ”att bli bloggare”?

Det första och mest självklara svaret, (och det som Alex Schulman inte klarade av att säga för det kändes så pinsamt), är: Att få bekräftelse.
Men varför ska man egentligen blogga om det mest spännande man har att berätta är vilka skor man köpt, dagens outfit man varit i ett köpcentrum och köpt i en klädkedja med billiga kläder, eller vad som fanns i dotterns blöja på morgonen? Varför inte bara föra dagbok och behålla det för sig själv i datorn?

För att man hoppas på bekräftelse. Det är okej. Nikolaj Coster-Waldau är troligtvis skådespelare av samma anledning. Vi vill alla ha bekräftelse. Frågan är hur vi går till väga för att få den. Måste man krysta ut plattityder och konformisn?

Jag håller med Nikolaj. Respekt får man om man presterar något. Att shoppa är inte att prestera något. 

Designa egna kläder, ha en udda inriktning på sitt liv, engagera sig i en samhällsfråga eller politiskt, ha en ovanlig (eller vanlig) hobby, ta hand om övergivna djur, förbereda en resa för att bestiga Kilimanjaro, ja listan kan göras lång. Men shopping, smink, titta på det motsatta könet… Nä. Det går bort. Det vill jag inte läsa om.

Vad tycker ni?