Häromkvällen kom jag in från att ha gett hästarna kvällsmat vid tio på kvällen och min man stod i köket på väg att ta en kvällsmacka. När jag klev in i köket för att säga godnatt vände han sig om vid köksbänken med brödkniven i högsta hugg.
"Det finns inget bröd!" sa han och tittade anklagande på mig. Visst ja. Jag hade glömt att baka.
Det var bara att köra igång och jag kom i säng vid tolv. Då önskade jag att vi hade haft ett dygnet runt-öppet närlivs runt knuten, så jag sluppit baka just då. Jag älskar att baka och är jätteglad över att familjen tycker om mitt bröd, men det finns tillfällen...
En jourbutik fattas alltså här ute i skogen. Gärna med bake off och lattemaskin.
En annan sak som kan få en att fundera är skolor. Jag arbetar ju just nu med att åka runt i de olika landsbygdssocknarna i Vimmerby kommun och prata med folk om vad de vill med sin bygd. Det finns sju socknar. Vi har slagit ihop två i arbetet, så det är sex ställen jag besökt. Alla, gamla som unga, med eller utan barn, säger samma sak: "Vi vill ha kvar vår skola". På fem av sex ställen är de jättenöjda med sin skola, den minsta skolan har 27 barn i år. På det sjätte stället är det en lärare som orsakar vissa problem men i övrigt är allt bra. Byborna känner att skola och barnomsorg är navet i deras samhälle, att utan skolan dör bygden, och det ligger nog mycket i det.
Vetenskaplig forskning från vårt grannland Finland visar att små skolor har mer flexibilitet och lättare för att ta till sig ny pedagogik. Elever från små skolor studerar oftare vidare och får bättre studieresultat. http://www.vskylat.fi/pdf/pienkouluraportti_pa_svenska.pdf
Så varför oroar sig alla landsbygdsbor för att kommunen ska lägga ner deras skola? Borde inte kommunerna se fördelarna med småskaligheten? Tänk om folk kunde få lägga den energin de använder till att kämpa för skolans fortlevnad till att i stället utveckla den? Vimmerby kommun har en negativ befolkningstrend, borde de inte göra allt för att vända den?
Jag hatade skolan från första början när jag började ettan på lågstadiet. Barnen, miljön, tiderna, inget passade mig som var lite "särskild" och nu skulle formas som en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Än i dag får jag en aning ont i magen av envåningslängor i gult tegel med stora blinda fönster och platta tak.
"Om jag får ett barn", tänkte jag senare i livet, "ska det få gå i Waldorfskola eller i någon annan skolform som anstränger sig för att se alla barn som individer och möta dem där de befinner sig, och i en vacker miljö, inte en sjuttiotalslåda med fuktproblem, slitna klottrade väggar och trista smutsiga gardiner".
Högstadieskolan dit våra barn flyttas efter sexan är just ett sådant hemskt ställe, som ger mig kraftig ångest och får mig att minnas varför jag hoppade av mina lärarstudier efter två år och satsade på en musikerkarriär i stället. Invändigt ser det ut som en slumskola från en förort till New York. Jag kan inte tänka mig att gå till en sådan arbetsplats varje dag, men vi begär det av våra barn. Fruktansvärt.
Skolan som min dotter kommer att gå på fram till högstadiet är underbar, en liten skola mitt i byn med små klasser och duktiga engagerade lärare, och hon kommer att känna de flesta barnen från dagis. Det känns så tryggt och bra. Smolken i glädjebägaren är förstås skolvägen. Vi har ungefär en mil in till samhället. De första åren kommer hon att få skolskjuts, men från fyran och uppåt tycker "de som bestämmer" att hon ska gå två kilometer (på vår lilla smala grusväg där folk kör som idioter) till stora vägen, vänta vid busshållplatsen, kliva på en buss i linjetrafik, kliva av vid rätt hållplats och gå ner till skolan. Det går en buss tio över sju, då är hon i byn tjugo över sju och får vänta till åtta, och en tio över åtta, då kommer hon för sent. Sedan är det motsvarande resa hem på eftermiddagen med tillägget att hon stiger av vid en hållplats där det sällan är någon annan som går av. En person som är ute efter att skada henne behöver bara följa efter femhundra meter för att kunna dra in henne i skogen utan att någon ser.
Är det någon som tror att jag kommer att låta det vara så, att hon ska traska på grusvägen i vintermorgonens mörker eller hösteftermiddagens hällregn? Nej. Jag är visserligen Amishinspirerad, men det finns gränser, barnen från Frostmofjället vill jag inte göra till verklighet i min egen by. Jag kommer att skjutsa. Jag kommer att strida. Jag kommer att vara obekväm och få ta en massa skit. För hennes och alla andra landsbygdsbarns rätt till goda villkor och en harmonisk uppväxt. För landsbygdens fortlevnad (för vilken familj med små barn flyttar ut på landet om alternativet blir denna skolväg för barnen? Jag hade inte gjort det om jag hade vetat).
Jag missunnar ingen som valt att bo nära jourlivs och skola deras livssituation, men jag kan ibland känna att somliga tycker att jag, som valt att bo nära natur och djur, alltid måste gilla läget och skylla mig själv. Det vill jag inte. Det ligger liksom inte för mig.
Jag tänker inte nöja mig och stå med mössan i hand och tacka för att jag trots allt har skogen inpå knuten och en egen trädgård att pyssla i, så inte ska jag väl ha snabbt bredband och vettiga vägar också?
Men-jag är villig att förhandla. Jag kan tänka mig att skippa bake offen och Waldorf om min dotter får riktig skolskjuts värd namnet till den lilla byskolan.
Deal?
"Det finns inget bröd!" sa han och tittade anklagande på mig. Visst ja. Jag hade glömt att baka.
Det var bara att köra igång och jag kom i säng vid tolv. Då önskade jag att vi hade haft ett dygnet runt-öppet närlivs runt knuten, så jag sluppit baka just då. Jag älskar att baka och är jätteglad över att familjen tycker om mitt bröd, men det finns tillfällen...
En jourbutik fattas alltså här ute i skogen. Gärna med bake off och lattemaskin.
En annan sak som kan få en att fundera är skolor. Jag arbetar ju just nu med att åka runt i de olika landsbygdssocknarna i Vimmerby kommun och prata med folk om vad de vill med sin bygd. Det finns sju socknar. Vi har slagit ihop två i arbetet, så det är sex ställen jag besökt. Alla, gamla som unga, med eller utan barn, säger samma sak: "Vi vill ha kvar vår skola". På fem av sex ställen är de jättenöjda med sin skola, den minsta skolan har 27 barn i år. På det sjätte stället är det en lärare som orsakar vissa problem men i övrigt är allt bra. Byborna känner att skola och barnomsorg är navet i deras samhälle, att utan skolan dör bygden, och det ligger nog mycket i det.
Vetenskaplig forskning från vårt grannland Finland visar att små skolor har mer flexibilitet och lättare för att ta till sig ny pedagogik. Elever från små skolor studerar oftare vidare och får bättre studieresultat. http://www.vskylat.fi/pdf/pienkouluraportti_pa_svenska.pdf
Så varför oroar sig alla landsbygdsbor för att kommunen ska lägga ner deras skola? Borde inte kommunerna se fördelarna med småskaligheten? Tänk om folk kunde få lägga den energin de använder till att kämpa för skolans fortlevnad till att i stället utveckla den? Vimmerby kommun har en negativ befolkningstrend, borde de inte göra allt för att vända den?
Jag hatade skolan från första början när jag började ettan på lågstadiet. Barnen, miljön, tiderna, inget passade mig som var lite "särskild" och nu skulle formas som en rund kloss i ett fyrkantigt hål. Än i dag får jag en aning ont i magen av envåningslängor i gult tegel med stora blinda fönster och platta tak.
"Om jag får ett barn", tänkte jag senare i livet, "ska det få gå i Waldorfskola eller i någon annan skolform som anstränger sig för att se alla barn som individer och möta dem där de befinner sig, och i en vacker miljö, inte en sjuttiotalslåda med fuktproblem, slitna klottrade väggar och trista smutsiga gardiner".
Högstadieskolan dit våra barn flyttas efter sexan är just ett sådant hemskt ställe, som ger mig kraftig ångest och får mig att minnas varför jag hoppade av mina lärarstudier efter två år och satsade på en musikerkarriär i stället. Invändigt ser det ut som en slumskola från en förort till New York. Jag kan inte tänka mig att gå till en sådan arbetsplats varje dag, men vi begär det av våra barn. Fruktansvärt.
Skolan som min dotter kommer att gå på fram till högstadiet är underbar, en liten skola mitt i byn med små klasser och duktiga engagerade lärare, och hon kommer att känna de flesta barnen från dagis. Det känns så tryggt och bra. Smolken i glädjebägaren är förstås skolvägen. Vi har ungefär en mil in till samhället. De första åren kommer hon att få skolskjuts, men från fyran och uppåt tycker "de som bestämmer" att hon ska gå två kilometer (på vår lilla smala grusväg där folk kör som idioter) till stora vägen, vänta vid busshållplatsen, kliva på en buss i linjetrafik, kliva av vid rätt hållplats och gå ner till skolan. Det går en buss tio över sju, då är hon i byn tjugo över sju och får vänta till åtta, och en tio över åtta, då kommer hon för sent. Sedan är det motsvarande resa hem på eftermiddagen med tillägget att hon stiger av vid en hållplats där det sällan är någon annan som går av. En person som är ute efter att skada henne behöver bara följa efter femhundra meter för att kunna dra in henne i skogen utan att någon ser.
Är det någon som tror att jag kommer att låta det vara så, att hon ska traska på grusvägen i vintermorgonens mörker eller hösteftermiddagens hällregn? Nej. Jag är visserligen Amishinspirerad, men det finns gränser, barnen från Frostmofjället vill jag inte göra till verklighet i min egen by. Jag kommer att skjutsa. Jag kommer att strida. Jag kommer att vara obekväm och få ta en massa skit. För hennes och alla andra landsbygdsbarns rätt till goda villkor och en harmonisk uppväxt. För landsbygdens fortlevnad (för vilken familj med små barn flyttar ut på landet om alternativet blir denna skolväg för barnen? Jag hade inte gjort det om jag hade vetat).
Jag missunnar ingen som valt att bo nära jourlivs och skola deras livssituation, men jag kan ibland känna att somliga tycker att jag, som valt att bo nära natur och djur, alltid måste gilla läget och skylla mig själv. Det vill jag inte. Det ligger liksom inte för mig.
Jag tänker inte nöja mig och stå med mössan i hand och tacka för att jag trots allt har skogen inpå knuten och en egen trädgård att pyssla i, så inte ska jag väl ha snabbt bredband och vettiga vägar också?
Men-jag är villig att förhandla. Jag kan tänka mig att skippa bake offen och Waldorf om min dotter får riktig skolskjuts värd namnet till den lilla byskolan.
Deal?
