Hej Gustav!
Vi känner inte varandra, men vi har en hel del gemensamma vänner och ett stort gemensamt intresse: miljö- och klimatfrågor.
 
Jag bor på en gård utanför Sandviken. Vi flyttade hit 2006 från Stockholm. Tidigare var jag operasångerska, nu har jag bland annat arbetat med landsbygdsutveckling och jag är idag distriktskonsulent för IOGT-NTO. Jag är också aktiv i omställningsrörelsen och ordförande för en ullförening.
 
Just nu fick jag en post delad till mig på Facebook där du citeras. "Att höra Gustav Fridolins åsikter om att höja drivmedelsskatten gör mig rädd o orolig (P4 Extra idag) När han får frågan om hur man ska göra åt landsbygden, så svarar han följande: - De kan ju åka kommunalt. "
 
Har du sagt så? Du menade inte det där va? För jag har räknat lite på hur det skulle fungera för mig. Min dotter är sju år. Om jag skulle ha åkt kommunalt till dagis med henne hade det tagit mig sex timmar per dag. (En mils vägsträcka enkel väg) Då är det exklusive tiden det tar att ta sig två kilometer till busshållplatsen. Sex timmar. Så långt som en arbetsdag borde vara. För att hämta och lämna på dagis. "De kan ju åka kommunalt" låter i min verklighet som om du är Marie Antoinette. Jag kan inte ens åka kommunalt för att lämna bilen till verkstaden. Och jag är inte ensam om att ha det så, jag delar det problemet med i stort sett hela den svenska landsbygden utanför storstadsregionerna.
 
Det går inte att tvinga folk att ställa bilen hemma när det inte finns alternativ. Alternativen måste vara på plats först. Sedan kan vi ställa om bilkörningen.
 
Jag har träffat så, så många landsbygdsbor under den här valrörelsen, som egentligen vill rösta på MP, för miljön och klimatets skull. Men de anser att ni struntar i landsbygden och är helt ointresserade av oss och våra villkor. För oss framstår ni som världsfrånvända och landsbygdsfientliga. Det är väl ändå inte tanken?
 
Jag vill härmed bjuda in dig till oss. Det tar inte mer än ett par timmar med tåget till Sandviken. Jag kan hämta dig där, för bussarna går inte så ofta och de är sällan synkade med tågen.
 
Du kanske vill vara med på en ullträff? Vi har nästa 23 september, i Bastfallet. Så kan vi lära dig spinna och vi kan prata om villkoren för oss som bor på landsbygden. Annars kan du komma med ett datum som passar dig, så kan vi bjuda in lite annat folk. Du kanske vill träffa Omställning Järbo också? Om du har äpplen kan du ta med dem så kan vi göra äppelmust hos dem medan vi pratar.
 
Hör gärna av dig, jag är verkligen nyfiken på om du sagt det där om att åka kommunalt. Och det vore roligt att visa dig landsbygden här. Det finns lediga hus med låga priser och hög livskvalitet, om du känner någon som är intresserad.
 
Med vänliga hälsningar
När jag växte upp hade vi något som inte finns idag, som är lika passé som kassettband och hockeyfrillor: Allmän värnplikt.
10 000 invånare i staden, två regementen med 4 000 bassar som tillkom varje år. Att vara ung tjej i åttiotalets Eksjö innebar vissa inskränkningar i den personliga friheten. Onsdagar var till exempel rekryternas lediga kväll och då gjorde man bäst i att hålla sig hemma, om man inte ville löpa gatlopp mellan olika gröna grupper längs Storgatan och föra samma konversation om och om igen: - Tjena bruden, vill du hänga med upp på luckan och dricka kaffe? – Nej tack. – Jävla hora.

De här killarna var garanterat svenska, möjligtvis med finskklingande efternamn. Ändå hade jag precis samma problem som många tonårstjejer idag möter i sina skolor och på gator och torg i vårt land. Nu är det ofta invandrarkillar som står för tillmälena. Jag kan lova att de grabbar som kallade mig hora och subba när jag avvisade dem aldrig skulle kommit på tanken att göra samma sak när de åkte hem till Linköping eller Arvika på helgerna. Den främmande staden, anonymiteten i de gröna kläderna, grupptrycket, frustrationen över att se livet passera medan man själv satt fast, jag vet inte vad som skapade situationen. Men hade det funnits ett parti som lovade ständigt kompaniförbud för alla värnpliktiga hade jag röstat på dem utan att tveka en sekund. Så vem är jag att döma?

Jag försöker tänka så dagen efter att nästan en femtedel i min by där jag bor röstat på Sverigedemokraterna i riksdagen, ”sverigevänner” som Jimmie Åkesson sa. De här människorna kan ju inte ens acceptera en inflyttad, något bohemisk, vänstervriden svensk kvinna med gröna vågen-ideal, eller människor med andra sexuella preferenser än deras egna, så då måste ju invandrare gå fetbort. Jag noterar att antalet röster på SD är lägre i grannbyn som har ett nyöppnat flyktingboende.

Fyra femtedelar i min nya hemby delar tack och lov inte dessa intoleranta värderingar. Det är jag glad för.

1930 kom nationalsocialistiska partiet in i den tyska riksdagen. De var ditröstade av missnöjda människor som sett sin välfärd försämras. Nationalsocialisterna fick 18 % av rösterna trots att deras ledare suttit i fängelse dömd för högförräderi och trots att deras anhängare gjorde både en och två tokiga saker. De blev vågmästare och blockerade samtliga beslut i riksdagen så att landet hamnade i kaos. Två år senare blev de största parti och bildade regering, och resultatet av det vet vi.

Jag funderar över hur SD tänkt lösa problemet med alla de människor som kommit hit. De som flytt från sina krigshärjade länder och utstått enorma påfrestningar för en dröm om ett nytt liv. Ska de utvisas? Tror någon att de kommer att lämna vårt land frivilligt? Vem är svårast att bemästra, den som var tretton år när han körde en jeep över sanddynerna, beskjuten av kulsprutor och med sin döda pappa på flaket, eller den som fortfarande fick skolväskan packad av mamma när han var femton? Jag tror inte att de som röstade på nazisterna i Tyskland 1930 och 1932 i sin vildaste fantasi tänkte sig ett andra världskrig med ofattbara förluster och sex miljoner människor mördade enbart på grund av sin tro, men det hände.När stenen är satt i rullning vet man att det går utför, men man vet inte vad som händer på vägen.


Nu har Sveriges riksdagspolitiker en svår nöt att knäcka, och vadslagningsfirmorna gnuggar händerna. Samarbete eller nyval? Det återstår att se, men en sak måste göras: vi måste ta invandringsdebatten och komma med konkreta och konstruktiva förklaringar och förslag. Det är dags att börja integrera. Business as usual, ghettoförorter och utfrysning av sverigedemokrater fungerar inte längre. Inte heller att sitta i Danderyd eller Djursholm med hög månadslön och be svenskarna ”öppna sina hjärtan”. Då kan Jimmie och hans sverigevänner, liksom nazisterna 1932, få 37 % och bli största parti i nästa val. Och vad händer sedan?