Jag har varit på naturbrukskonferens i Ockelbo i helgen. Läs mer på www.naturbrukskonferensen.se. Den pågår fortfarande, men idag vill jag vara med min familj och arbeta på gården. Jag har viktiga saker att göra. Dra igång komposten, till exempel.
Det har i alla fall varit två intressanta dagar, jag har deltagit ungefär halva tiden. I fredags var vi på studiebesök hos Conny Blom som kör skogsbruk med häst. Vilken karl! Hade jag fått välja en extrapappa (jag vill ha kvar den jag har också) så hade Conny varit mitt förstahandsval. Rolig, med distans till sig själv, en riktig hästkarl med otroliga kunskaper och integritet. Och härliga hästar dessutom.
Lördag förmiddag lyssnade jag till olika föreläsningar inom småskalighet och naturbruk, permakultur, fetved (naturlig virkesimpregnering), globala småbrukarproblem, alternativa skogsbruksmetoder och en del annat. Jätteintressant.
Där fanns en man som höll en föreläsning, jag ska inte nämna hans namn. Han bor i Jämtland men pratar stockholmska. Han pratade om lokala initiativ, där han bor har de bland annat startat en lokal sparkassa och han talade sig varm för det här och om lokal demokrati. "Vi måste hela tiden konstituera oss" sa han, och med det menade han nog att vi hela tiden måste definiera vad som är demokrati för oss i just det sammanhang vi befinner oss i just nu.
Jag blev lite intresserad, för i min by kan jag inte tänka mig att vi skulle klara av en sådan sak. Någonsin. Tio hus och tre jaktlag säger allt, liksom. Försök att få dem att enas om vart pengar ska gå! Så jag satte mig vid hans bord under lunchen och tänkte passa på att fråga lite mer ingående hur det hela fungerade innan jag var tvungen att åka hem.
Han undrade vad jag jobbade med och jag berättade att jag håller på med landsbygdsutveckling i Vimmerby men bor söder om Sandviken. Då fick jag mig en utläggning till livs om hur mycket han hatade "landsbygdsentreprenörer". LRF och Hushållningssällskapet suger upp bra idéer, anställer projektledare och efter två år drar den projektledaren vidare och lämnar folk kvar utan kunskaper och förmågor, var hans åsikt. Han pyste över av förakt mot mig och sådana som jag. Jag lyssnade en liten stund men när han började med "och de här projektledarna är alltid kvinnor" fick jag nog.
"Nu tycker jag att du snackar så jävla mycket skit så nu blir jag faktiskt lite förbannad!" sa jag.
Han kom av sig. Helt. Fast ett litet leende spred sig faktiskt över hans ansikte. Han var nog inte en person som var van vid att bli emotsagd, men han var en sådan som gillade en utmaning.
Sedan hade vi ett intressant meningsutbyte på mer jämlika villkor, och jag fick mycket nyttigt att ta med mig. Jag hoppas att han också tog med sig något av det jag sa till honom.
För om man tror att en projektledare inom landsbygdsutveckling ska göra hela projekt åt folk, då är man fel ute. Jag ser mig själv som en dörröppnare, en "facilitator", en som peppar och bejakar, kopplar ihop bra projekt med rätt beslutsfattare, hjälper till att fylla i papper, tipsar om pengar man kan söka och så vidare. Inte någon som gör allt och ger bort ett färdigt resultat i present till förvånade bybor som inte visste vad som var på gång. När min projekttid är slut ska det finnas både utvecklingsplaner för byarna och kunskap hos de boende om hur de ska få saker att hända. Annars har jag misslyckats.
Om inte vi som bor på landsbygden själva driver projekten händer inget. Och så ska det vara.
Det är så härligt att ha fyllt fyrtio. Genom livet har jag stött på hundratals karlar som är som den här mannen jag talade med i går. Över femtio, van att bestämma och ta initiativ, fast i sina åsikter om hur livet är, inte beredda att ändra sig för "de vet minsann". Jag träffar sådana varje vecka i Vimmerby (vilket inte innebär att jag tror att alla män över femtio är så!). Gissa om det känns skönt att kunna säga till dem att de pratar skit, och se att de (motvilligt) accepterar mig som en värdig motståndare! Att kunna ha en diskussion där man både har olika åsikter och är överens, och skiljas som vänner.
Jag tror att det har lite att göra med att jag kommit in i den åldern där man inte automatiskt ses som i första hand sexuell varelse om man inte själv väljer att göra stora ansträngningar för att åstadkomma det. Jag har fortfarande stora bröst, men runt omkring mig finns mycket yngre kvinnor med lika stora bröst. När jag kritiserar en man behöver han inte omedvetet känna att jag kritiserar hans manlighet. När jag säger "Jag håller inte med dig" hör han inte "Jag vill inte ligga med dig".
Det känns riktigt skönt att äntligen få en ärlig chans att bli bedömd efter vad jag säger och gör, inte efter mina möjligheter som sängpartner. Jag har inte förstått kvinnor som säger att livet börjar efter fyrtio, men nu börjar jag inse vad det kan betyda för mig.
Jag gillar det.
