Jag har varit på naturbrukskonferens i Ockelbo i helgen. Läs mer på www.naturbrukskonferensen.se. Den pågår fortfarande, men idag vill jag vara med min familj och arbeta på gården. Jag har viktiga saker att göra. Dra igång komposten, till exempel.

Det har i alla fall varit två intressanta dagar, jag har deltagit ungefär halva tiden. I fredags var vi på studiebesök hos Conny Blom som kör skogsbruk med häst. Vilken karl! Hade jag fått välja en extrapappa (jag vill ha kvar den jag har också) så hade Conny varit mitt förstahandsval. Rolig, med distans till sig själv, en riktig hästkarl med otroliga kunskaper och integritet. Och härliga hästar dessutom.

Paroll, sex år gammal, framför den åttahjuliga specialbyggda skogsvagnen.




Lördag förmiddag lyssnade jag till olika föreläsningar inom småskalighet och naturbruk, permakultur, fetved (naturlig virkesimpregnering), globala småbrukarproblem, alternativa skogsbruksmetoder och en del annat. Jätteintressant.

Där fanns en man som höll en föreläsning, jag ska inte nämna hans namn. Han bor i Jämtland men pratar stockholmska. Han pratade om lokala initiativ, där han bor har de bland annat startat en lokal sparkassa och han talade sig varm för det här och om lokal demokrati. "Vi måste hela tiden konstituera oss" sa han, och med det menade han nog att vi hela tiden måste definiera vad som är demokrati för oss i just det sammanhang vi befinner oss i just nu.

Jag blev lite intresserad, för i min by kan jag inte tänka mig att vi skulle klara av en sådan sak. Någonsin. Tio hus och tre jaktlag säger allt, liksom. Försök att få dem att enas om vart pengar ska gå! Så jag satte mig vid hans bord under lunchen och tänkte passa på att fråga lite mer ingående hur det hela fungerade innan jag var tvungen att åka hem.
Han undrade vad jag jobbade med och jag berättade att jag håller på med landsbygdsutveckling i Vimmerby men bor söder om Sandviken. Då fick jag mig en utläggning till livs om hur mycket han hatade "landsbygdsentreprenörer". LRF och Hushållningssällskapet suger upp bra idéer, anställer projektledare och efter två år drar den projektledaren vidare och lämnar folk kvar utan kunskaper och förmågor, var hans åsikt. Han pyste över av förakt mot mig och sådana som jag. Jag lyssnade en liten stund men när han började med "och de här projektledarna är alltid kvinnor" fick jag nog.
"Nu tycker jag att du snackar så jävla mycket skit så nu blir jag faktiskt lite förbannad!" sa jag.

Han kom av sig. Helt. Fast ett litet leende spred sig faktiskt över hans ansikte. Han var nog inte en person som var van vid att bli emotsagd, men han var en sådan som gillade en utmaning.

Sedan hade vi ett intressant meningsutbyte på mer jämlika villkor, och jag fick mycket nyttigt att ta med mig. Jag hoppas att han också tog med sig något av det jag sa till honom.
För om man tror att en projektledare inom landsbygdsutveckling ska göra hela projekt åt folk, då är man fel ute. Jag ser mig själv som en dörröppnare, en "facilitator", en som peppar och bejakar, kopplar ihop bra projekt med rätt beslutsfattare, hjälper till att fylla i papper, tipsar om pengar man kan söka och så vidare. Inte någon som gör allt och ger bort ett färdigt resultat i present till förvånade bybor som inte visste vad som var på gång. När min projekttid är slut ska det finnas både utvecklingsplaner för byarna och kunskap hos de boende om hur de ska få saker att hända. Annars har jag misslyckats.

Om inte vi som bor på landsbygden själva driver projekten händer inget. Och så ska det vara.

Det är så härligt att ha fyllt fyrtio. Genom livet har jag stött på hundratals karlar som är som den här mannen jag talade med i går. Över femtio, van att bestämma och ta initiativ, fast i sina åsikter om hur livet är, inte beredda att ändra sig för "de vet minsann". Jag träffar sådana varje vecka i Vimmerby (vilket inte innebär att jag tror att alla män över femtio är så!). Gissa om det känns skönt att kunna säga till dem att de pratar skit, och se att de (motvilligt) accepterar mig som en värdig motståndare! Att kunna ha en diskussion där man både har olika åsikter och är överens, och skiljas som vänner.

Jag tror att det har lite att göra med att jag kommit in i den åldern där man inte automatiskt ses som i första hand sexuell varelse om man inte själv väljer att göra stora ansträngningar för att åstadkomma det. Jag har fortfarande stora bröst, men runt omkring mig finns mycket yngre kvinnor med lika stora bröst. När jag kritiserar en man behöver han inte omedvetet känna att jag kritiserar hans manlighet. När jag säger "Jag håller inte med dig" hör han inte "Jag vill inte ligga med dig".

Det känns riktigt skönt att äntligen få en ärlig chans att bli bedömd efter vad jag säger och gör, inte efter mina möjligheter som sängpartner. Jag har inte förstått kvinnor som säger att livet börjar efter fyrtio, men nu börjar jag inse vad det kan betyda för mig.

Jag gillar det.

 

Jo, som ni kanske har märkt har jag klimatångest.

Detta kombinerat med ett aningen pessimistiskt, katastrofbenäget sinne skapar vissa hang-ups, för att uttrycka det milt. Dessutom är jag en aktiv person som älskar att grotta ner mig i nya kunskaper, snabbkurser är verkligen min grej. "Lär dig allt om bonsaiodling på en timme" - jag anmäler mig direkt.
Detta är inte enbart av ondo även om min älskade make ibland ser ganska uttråkad ut när jag går igång. Jag lär mig ju en hel del om allt möjligt.

De senaste månaderna har jag lärt mig en massa om solpaneler, till exempel, och små vindkraftverk för hemmabruk; vad man behöver för ytterligare utrustning och hur man ska räkna ut sin energianvändning i ampere.  Jag har lånat och studerat en bok om grundläggande elektronik. Jag har pluggat på om klimatförändringarna och Peak Oil. Jag vet allt om Amishfolkets buggies. Jag har läst en massa om elbilar och skrivit två kanonbra projektplaner för omställningsprojekt.

Samtidigt har hjärnans katastrofgen jobbat för högtryck. Ju mer jag läst, desto mer har jag insett att det inte handlar om OM, utan NÄR vår civilisation måste anpassa sig eller gå under. Oljekrisen är ett faktum. Det ekonomiska samhällssystemet, som bygger på ständig tillväxt, håller likt midgårdsormen på att äta upp sin egen svans. Växthuseffekten förnekas av en del forskare, men tecknen är illavarslande.

Så vad gör då en aktiv, katastrofmedveten kvinna i sina bästa år? Hon ser sig omkring.
Hur bor vi idag? Klarar vi en förändring?

Jag har kommit fram till att vi dragit en vinstlott i livets lotteri.
I framtiden kommer de som äger mark att ha en fördel, eftersom de kan odla sin egen mat helt eller delvis. Vi bor på en gård. Visserligen liten, men stor nog för att föda en hel familj om det skulle knipa (enligt självhushållningsboken som givetvis står i bokhyllan. Jag vet, jag är sjuk.)
Vår gård ligger inte i ett översvämningsområde (som Mälardalen, delar av Värmland eller Sandvikenstrakten runt Storsjön), eller i ett område där det kommer att bli torka och grundvattennivåerna sjunka kraftigt (Öland och Gotland, Kalmar län). Inte heller ligger den i ett område med hög rasrisk och extrema mängder regn (Västergötland) eller nära kusten, utsatt för väder och vind, utan skyddat i ett skogslän.
Det är 2,5 mil till närmsta stad, lite långt men även en gammal elbil klarar tur och returresa dit, och till närmsta affär är det bara nio kilometer. En baggis för en vältränad häst.
Det är ett gammalt gediget hus med flera eldstäder. Sandjord, inte en sten så långt spaden når.

Vi har flera bra grannar. En har sparat alla sin fars gamla hästredskap. En planerar att starta ett lokalt spinneri. En säljer kravmärkt hö till oss. En jobbar på lokala elbolaget. Alla är händiga och praktiska.
Min man och jag har kunskaper som kommer att bli nyttiga och användbara, tillsammans kan vi sy, snickra, timra hus, mjölka, ta hand om hästar, odla grönsaker och en massa andra bra saker jag inte kommer på nu.

Kort sagt, det känns som om vi har ganska goda förutsättningar att klara oss bra... Och ni som ler överseende åt mig, gör som jag. Googla. Googla på hur Sveriges klimat kommer att se ut 2030, googla på hur ryssarna klarade Sovjetunionens kollaps, googla på Peak Oil, googla på vad ni vill!

Under tiden bjuder jag på en bild som visar hur det kan vara att ha sina hästar "inpå knuten", den är tagen för ett år och elva månader sedan. Tänk att min stora sammetshäst var så liten då... Och så sår jag fler grönsaksfröer. Klimatkrisen är visserligen inte över oss än, men när den kommer ska mina fingrar vara gröna som broccoli. I morgon ska jag på naturbrukskonferens. Lita på min katastrofradar! Man kan aldrig vara nog förberedd.