För en tid sedan arbetade jag med landsbygdsutveckling i en liten kommun i Småland. Jag var projektledare för ett Leaderprojekt (EU-pengar till landsbygdsutveckling, för er som inte vet) som handlade om att ta fram lokala utvecklingsplaner för nio olika kommundelar på landsbygden.
Jag älskade verkligen det uppdraget och jag tänker dagligen på de fantastiska människor jag kom i kontakt med där. Jag saknar er!
 
På landsbygden hittar man alla typer av människor. Det var inte alltid lätt, men alltid givande, att få dem att dra åt samma håll, med tanke på alla olika förutsättningar och bakgrunder som fanns. Men ett hade de jag mötte gemensamt: De hade inte något stort förtroende för politikens förmåga att lösa de problem de stod inför.
 
För någon vecka sedan kom ett sorgligt besked från den majoritet som idag leder den lilla kommun jag pratar om. För att komma tillrätta med kommunens ekonomiska underskott har de beslutat att lägga ner fyra (4) byskolor och ytterligare två förskolor.
Jag vet från min tid som projektledare att dessa skolor inte bara var byarnas stolthet, de var också ofta en förutsättning för att unga människor skulle bosätta sig på landsbygden. Jag bor själv en mil från min dotters skola. Skulle den läggas ner skulle vi ha 2,5 mil in till tätorten. Är det rimligt och försvarbart att låta en sjuåring åka så långt till skolan varje dag? Borde man inte göra sitt yttersta för att hitta andra alternativ? Och det arbete på landsbygdsutveckling jag lade ner under två år, vad var det värt? När jag slutade hade kommunen just inlett en jättesatsning på fiberbredband och frågan om att anställa en landsbygdsutvecklare stod på flera partiers dagordning. Ingen talade om nedläggning av skolor, det vet jag eftersom jag ställde frågan ett antal gånger. Tvärtom, en del ville till och med ge stadsbarnen skolskjuts för att kunna åka ut till en liten skola.
 
Idag, när man inte vill ha kvar skolorna, talas det om att landsbygdsföräldrar uttryckt en önskan om större skolor med fler kamrater och att barnen lär sig för lite. Men det måste finnas lika många (eller fler) stadsföräldrar som vill ha en mindre skola till sina barn. Man använder tveksamma undersökningar och personliga åsikter om barnens kunskapsnivå (alla turer runt det får inte plats här) när seriösa och långsiktiga nationella undersökningar visar att barn i små skolor klarar sig lika bra eller bättre än de som går i stora.
 
Politiker är ett många gånger otacksamt uppdrag, allra helst i en liten kommun i en landsända regeringen glömt för länge sedan. Man ska - med begränsade resurser både ekonomiskt och kunskapsmässigt - försöka driva en verksamhet som är dömd att ständigt lida av brist på pengar. De jobbskatteavdrag vi vanliga dödliga arbetstagare har fått i våra plånböcker var ett hårt slag för kommunerna, eftersom det faktiskt var deras pengar som vi fick. Det är också något att tänka på när vi upprörs över sparbeslut som går ut över våra barn eller gamla. De slantar som kommunerna borde ha till vård, skola och omsorg har gått till de friska och arbetsföra. En höjning av kommunalskatten när man ser att pengarna inte räcker är alltså inte helt fel i mitt tycke. Det är åtminstone bättre än att montera ner landsbygden.
 
Nu kokar det i de vackra röda småländska timmerstugorna  i den lilla kommunen. Det skrivs protestlistor och insändare. Det är bra, jättebra, eftersom politikernas uppgift är att företräda sina väljare, inte att hitta på egna idéer dessa väljare inte står bakom. Politiken ska inte vara ett självändamål för att exponera och bekräfta sig själv och sin egen viktiga person. Men vad händer om dessa individer som lagt förslaget inte förstår att det är dags att dra tillbaka och tänka om? Tänk om de saknar förmågan att tänka brett och okonventionellt, och i stället driver sig själva och landbygdsskolorna mot katastrof på grund av prestige och fantasilöshet?
 
Ja, då finns det bara en sak att göra. Organisera er, mina vänner. Starta friskolor och kooperativa förskolor. Ni har viljan och kompetensen, det vet jag för jag känner er. Visa politikerna vad alla företagsledare vet: Att beslut som inte förankrats nedåt i organisationen blir dåliga beslut. Och på köpet kanske ni får bättre skolor, större frihet och fler arbetstillfällen. För om jag bodde i stan, och kommunens bästa skola låg en mil utanför stan, så skulle jag nog köra mitt barn dit. Barnen är ju vår framtid och det vi måste satsa på. Eller hur, majoriteten?
 
 
 
 

1 kommentarer

Ingela Nilsson Nachtweij

10 Apr 2015 09:55

Så välskrivet och känslosamt. Samtidigt fångar du kärnan i landsbygdsutveckling och delaktighet. Jag delar och vill faktiskt berätta att det är Vimmerby , Astrid Lindgrens födelsestad, barnens stad som du beskriver. Vi är många som kämpar mot skolnedläggning och för att hela landsbygden ska utvecklas och inte avvecklas. Det som känns extra märkligt att LEADER som finansierade ditt engagerade arbete med de lokala utvecklingsplanerna i de nio orterna i kommunen leds av en socialdemokrat som inte tvekar att lägga ned landsbygdskolorna i Vimmerby.

Kommentera

Publiceras ej