Jag skulle till Bolaget idag. På väg in reagerade jag på den rumänske tiggare som spelade dragspel vid entrén. Han hade ett par tangodängor som han faktiskt kunde spela. Jag funderade över honom medan jag handlade. Han hade mörkblå träningskläder utanpå en massa andra plagg, så mycket att han påminde lite om en michelingubbe. Det var åtta minus. Klart det måste vara skitkallt att stå där utan vantar och mössa. Ett hårt och otacksamt jobb.
 
Jag bestämde mig för att ge honom småpengarna jag hade i plånboken, det var typ femton kronor så det var verkligen ingen stor summa men han blev glad och tackade. Jag log tillbaka och kände mig lite så där duktig ni vet, som när man gjort något bra fast man vet att det inte räcker. Så gick jag vidare.
 
Efter några meter blev jag upphunnen av en äldre man med en systemkasse i var hand. 
"Det där skulle du verkligen inte ha gjort" väste han med uppdämd ilska i rösten. Jag blev helt paff. Tiggare har funnits i alla tider och alla civilisationer, och det brukar generellt anses som en god sak att ge till dem.
"Vad menar du?" undrade jag. Och nu utspann sig ungefär följande replikskifte:
"Gett honom pengar!"
"Det är väl inte ditt problem vad jag gör med mina pengar."
"Ger man dom så kommer vi aldrig att bli av med dom. Packet."
"Du, han är en människa precis som du och jag. Tror du verkligen han vill vara här och spela dragspel? Dessutom kunde han spela."
Mannen ser både arg och förvirrad ut. Han är drygt 65 tror jag, lite sådär grå i både hår och ansikte och kläder. Och bitter.
"Vad gör de här då? Åker flera hundra mil."
"Ja, jag tror inte de skulle vara här om de hade något val. Skulle du åka härifrån om du kunde välja?"
"Ja inte till Rumänien i alla fall."
"Nä just det."
"Jag betalar faktiskt skatt."
"Det gör jag också, det är inte din sak vad jag gör med mina skattade pengar."
Mannen sneddar över parkeringen.
"Det handlar om empati!" ropar jag efter honom.
För det gör det. Gubbjävel.

Kommentera

Publiceras ej