Jag är folkrörelsens barnbarnsbarn.

Ni kanske tar för givet att Sverige alltid sett ut så här, småputtrigt fikatrevligt med en förening för varje behov dess medborgare kan tänkas ha, men det stämmer inte. Visserligen har man funnit belägg för att det fanns föreningar redan på vikingatiden, men det var ett fåtal, och under medeltiden handlade det mest om yrkesmässiga sammanslutningar såsom gillen och skrån. Idag har vi drygt 138 000 föreningar i Sverige. Det innebär att om man slog ut alla medborgare på antal föreningar skulle varje organisation ha ungefär 65 medlemmar.

Folkrörelsen tog fart på allvar i slutet av 1800-talet när arbetarna började organisera sig. Min farfarsfar Erik är ett lysande exempel på en sådan person. Han började redan som barn arbeta tolvtimmarspass på Lessebo bruk. Det var fattigt och eländigt, de bodde hela familjen i ett rum utan isolering och alla fick hjälpa till för att få mat på bordet. Ändå orkade han lära sig spela både flöjt och orgel, han startade ett bruksbibliotek, arbetade som kantor, spelade i bruksorkestern och hade en mängd andra projekt på gång. Jag läser om honom och hans bröder och dör en smula av beundran. Trots – eller kanske tack vare – sin eländiga livssituation blev de aldrig passiva.

Från min barndom minns jag pappersinsamlingar, scouter, en pappa som startade en ny kör när det inte fanns någon med den repertoar han önskade sjunga, timmar med programvikning vid köksbordet och självklarheten i att massor av arbete faktiskt inte var betalt i pengar. Jag har fortsatt i samma anda. Jag arbetar inom en idéburen organisation som jag är stolt över att tillhöra; IOGT-NTO; och jag älskar känslan av att sträva mot ett gemensamt mål som inte handlar om ekonomisk vinning utan att göra världen bättre.

Trots att säkert varenda svensk är medlem i någon förening är det ensamt bland kaffekopparna på årsmötena. De som framför allt sitter plikttroget på sina platser är pensionärerna – kulturbärarna, de som lyfter det ideella Sverige på sina trötta gamla axlar och strävar mot framtiden. När politikerna pratar om att höja pensionsåldern undrar jag om de inser vad det skulle få för konsekvenser. Föreningslivet skulle tyna bort. Vägföreningar, konstföreningar, operapublik, utvecklingsgrupper, sociala föreningar: alla skulle få lika fåtaliga medlemmar som de sista mosiga jordgubbarna i botten av försäljarnas lådor dagen före midsommarafton. Nog borde det vara smartare att få ungdomar i arbete och se till att vi börjar jobba tidigare i våra liv än att fortsätta kämpa in absurdum med protesterande kroppar och närminnen som vägrar fungera?

Jag blir lycklig av att se de unga i omställningsrörelsen och i F! ta plats, jag tror och hoppas att de är början på en enorm våg av engagemang som kommer att skapa en ny och bättre värld. Men det känns som om många i min generation har hoppat över det här med ideellt engagemang, förutom kanske att vi köper kakor som barnen säljer till förmån för fotbollklubben eller motvilligt går med på att vara klassförälder. Vi sitter nöjda i våra egoistiska självförverkliganden. Men står man still glider man snart bakåt, och då har allt min farfarsfar och hans bröder kämpat för varit förgäves.

Så du som inte är aktiv i någon förening: Kom igen! Hoppa upp ur tv-soffan och masa dig iväg till ett möte. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

 

Kommentera

Publiceras ej