Observera att detta är en betraktelse över coola killar och manliga nördar, och att den är upprörande generaliserande. Det finns coola tjejer också, jag vet. Bara inte i mina tankar just idag, när jag funderar över ett ganska specifikt manligt problem.

I dagens västerländska samhälle har nördarna tagit över alla platser. Det är till och med coolt att vara nörd. Det finns en uppsjö TV-serier och filmer där nörden räddar världen och får den vackra coola flickan (det är fortfarande inte lika häftigt att vara kvinnlig nörd, men det kommer väl) och skvallertidningarna är fulla av nördar.
Nördar läser mycket. De är smarta men ibland utan social kompetens. De sitter gärna stilla i timtal medan de till exempel programmerar datorer eller analyserar aktiemarknaden, och deras ansträngningar ger resultat i mångsiffriga belopp på bankkontona i skatteparadis, som nörden är klok nog att placera sina pengar i.

The leader of the pack - den coola killen som hoppat av skolan, troligtvis diagnosticerad med ADHD och en eller två diagnoser till - har ingen plats längre. Skolan vill inte veta av honom för han kräver för mycket resurser. Det finns inga jobb för tuffa outbildade killar längre (vända hamburgare på McDonalds är inte coolt och till och med det är svårt att få) men det är inte lätt för dem att gå den andra vägen och utbilda sig när de är som en fyrkantig kloss i ett runt hål. 

Förr behövdes de coola killarna. Som jägare, soldater, härförare, ja i stort sett alla poster där man måste reagera och agera fanns det en ADHD-stinn man, och han (ja nästan alltid en han) blev beundrad och respekterad för det han åstadkom. ”Kan du inte läsa? Nej men INGEN kan läsa utom prästen, så det spelar ingen roll! Fuck din dyslexi, nu drar vi och jagar vildsvin!” liksom. Och det var skillnad på tärande och närande invånare i flocken. Producerade du inte konkreta saker fick du inte äta heller. Svältande nördar, mätta coola killar.

Nu har pendeln slagit över åt andra hållet och nördarna får sin hämnd. Men är det egentligen bra för vårt samhälle att en av de rikaste människorna i världen har som sin merit att han har uppfunnit Facebook? Vår historiska oförmåga att nå balans visar sig ännu en gång.


Klimatförändringarna är en realitet och ytterst få förnekare finns kvar, men ingen diskuterar egentligen hur vårt samhälle ska se ut efter det som kommer. Okej. Vi måste dra ner på användandet av fossila bränslen. Kraftigt. Men det moderna jordbruket skulle inte klara sig en dag utan traktorer och diverse andra maskiner som drivs med oljebaserade bränslen. Kommer nördarna att utveckla nya bränslesystem och konvertera allt med den hastighet som krävs? Eller borde vi få in mer arbetskraft i jordbruket? Ska kineserna verkligen få fortsätta producera alla elektronik- och konsumtionsvaror vi inbillar oss att vi behöver i sina smutsiga fabriker med sin underbetalda personal, eller ska vi ta tillbaka det initiativet?

Och den flyktingkatastrof som händer idag, den som kommer att gå till historien som Europas skamligaste ögonblick näst efter andra världskriget och som möjligtvis är början till slutet för den europeiska unionen, ska den verkligen administreras av nördar som förhandlar med nördar? Borde vi inte bara samla ihop X-ton driftiga praktiska killar och tjejer med spadar och skruvdragare och ge dem fria händer, så kanske problemet med boende och kassa båtar skulle vara löst på ett par månader.

Jag vet inte, jag är en nörd själv, dock fattig (för att jag är kvinna antar jag). Men jag är gift med en cool kille, och det har lärt mig att ibland behövs det mindre snack och mer verkstad. Och i en värld där nördarna regerar och pengar skapas ur luft saknar jag de coola killarna.

För en tid sedan arbetade jag med landsbygdsutveckling i en liten kommun i Småland. Jag var projektledare för ett Leaderprojekt (EU-pengar till landsbygdsutveckling, för er som inte vet) som handlade om att ta fram lokala utvecklingsplaner för nio olika kommundelar på landsbygden.
Jag älskade verkligen det uppdraget och jag tänker dagligen på de fantastiska människor jag kom i kontakt med där. Jag saknar er!
 
På landsbygden hittar man alla typer av människor. Det var inte alltid lätt, men alltid givande, att få dem att dra åt samma håll, med tanke på alla olika förutsättningar och bakgrunder som fanns. Men ett hade de jag mötte gemensamt: De hade inte något stort förtroende för politikens förmåga att lösa de problem de stod inför.
 
För någon vecka sedan kom ett sorgligt besked från den majoritet som idag leder den lilla kommun jag pratar om. För att komma tillrätta med kommunens ekonomiska underskott har de beslutat att lägga ner fyra (4) byskolor och ytterligare två förskolor.
Jag vet från min tid som projektledare att dessa skolor inte bara var byarnas stolthet, de var också ofta en förutsättning för att unga människor skulle bosätta sig på landsbygden. Jag bor själv en mil från min dotters skola. Skulle den läggas ner skulle vi ha 2,5 mil in till tätorten. Är det rimligt och försvarbart att låta en sjuåring åka så långt till skolan varje dag? Borde man inte göra sitt yttersta för att hitta andra alternativ? Och det arbete på landsbygdsutveckling jag lade ner under två år, vad var det värt? När jag slutade hade kommunen just inlett en jättesatsning på fiberbredband och frågan om att anställa en landsbygdsutvecklare stod på flera partiers dagordning. Ingen talade om nedläggning av skolor, det vet jag eftersom jag ställde frågan ett antal gånger. Tvärtom, en del ville till och med ge stadsbarnen skolskjuts för att kunna åka ut till en liten skola.
 
Idag, när man inte vill ha kvar skolorna, talas det om att landsbygdsföräldrar uttryckt en önskan om större skolor med fler kamrater och att barnen lär sig för lite. Men det måste finnas lika många (eller fler) stadsföräldrar som vill ha en mindre skola till sina barn. Man använder tveksamma undersökningar och personliga åsikter om barnens kunskapsnivå (alla turer runt det får inte plats här) när seriösa och långsiktiga nationella undersökningar visar att barn i små skolor klarar sig lika bra eller bättre än de som går i stora.
 
Politiker är ett många gånger otacksamt uppdrag, allra helst i en liten kommun i en landsända regeringen glömt för länge sedan. Man ska - med begränsade resurser både ekonomiskt och kunskapsmässigt - försöka driva en verksamhet som är dömd att ständigt lida av brist på pengar. De jobbskatteavdrag vi vanliga dödliga arbetstagare har fått i våra plånböcker var ett hårt slag för kommunerna, eftersom det faktiskt var deras pengar som vi fick. Det är också något att tänka på när vi upprörs över sparbeslut som går ut över våra barn eller gamla. De slantar som kommunerna borde ha till vård, skola och omsorg har gått till de friska och arbetsföra. En höjning av kommunalskatten när man ser att pengarna inte räcker är alltså inte helt fel i mitt tycke. Det är åtminstone bättre än att montera ner landsbygden.
 
Nu kokar det i de vackra röda småländska timmerstugorna  i den lilla kommunen. Det skrivs protestlistor och insändare. Det är bra, jättebra, eftersom politikernas uppgift är att företräda sina väljare, inte att hitta på egna idéer dessa väljare inte står bakom. Politiken ska inte vara ett självändamål för att exponera och bekräfta sig själv och sin egen viktiga person. Men vad händer om dessa individer som lagt förslaget inte förstår att det är dags att dra tillbaka och tänka om? Tänk om de saknar förmågan att tänka brett och okonventionellt, och i stället driver sig själva och landbygdsskolorna mot katastrof på grund av prestige och fantasilöshet?
 
Ja, då finns det bara en sak att göra. Organisera er, mina vänner. Starta friskolor och kooperativa förskolor. Ni har viljan och kompetensen, det vet jag för jag känner er. Visa politikerna vad alla företagsledare vet: Att beslut som inte förankrats nedåt i organisationen blir dåliga beslut. Och på köpet kanske ni får bättre skolor, större frihet och fler arbetstillfällen. För om jag bodde i stan, och kommunens bästa skola låg en mil utanför stan, så skulle jag nog köra mitt barn dit. Barnen är ju vår framtid och det vi måste satsa på. Eller hur, majoriteten?
 
 
 
 
Jag har haft den här bloggen sedan 2011 och även om innehållet varit skiftande finns det ett ämne som följer med genom åren: Klimatförändringarna.

När jag började skriva om klimatförändringarna var jag själv osäker. Jag läste och läste, böcker och internetsidor, alla argument både för och emot.
Håller det verkligen på att hända något med klimatet, eller är jag bara en konspirationsteoretiker med förkärlek för katastrofscenarior à la Day After Tomorrow? undrade jag för mig själv.
Så småningom landade jag i en övertygelse att klimatet verkligen håller på att förändras, att det blir varmare, och att det är vi människor som är orsaken. Under de relativt få år som gått sedan dess har jag inte haft någon anledning att ändra mig, tvärtom, larmrapporterna blir fler och fler. FN:s klimatrapporter bekräftar varandra varje år. Det är inte tro, det är vetenskap.
 
Antalet så kallade klimatförnekare blir däremot färre och de som är kvar blir allt tystare. De ägnar sig nu mer åt att försöka misstänkliggöra olika forskningsrapporter än att komma med några egna banbrytande insikter. Jag kan förstå hur det känns för dem. Det är inte särskilt roligt att bita huvudet av skam och medge att man haft fel. Inte så konstigt att de hellre dör oupplysta tillsammans med många andra av mina landsmän som är beredda att ödelägga sina barnbarns framtid för att behålla sin egen nuvarande bekväma livsstil.
 
Så nu är det som det är. Medan vi rusar mot en tvågradig uppvärmning av jordklotet och bara här i Sverige använder resurser motsvarande 3,7 jordklot, medan Golfströmmen försvagas och  Arktis is är tunnare än någonsin. Vi är på kurs mot en fullständig förändring av civilisationen, samhällsuppbyggnaden och allt det vi idag tror att det innebär att vara människa.
 
När det gäller klimatförändringarna är vi i Sverige verkligen inte de som drabbas hårdast rent vädermässigt. Vi kan fortsätta shoppa på internet efter billiga resor till Thailand och tugga våra biffar utan omedelbara konsekvenser i form av torka, översvämningar eller annat som vi kan märka när vi går utanför dörren (utom för er stackare i Västra Götaland förstås). Vissa länder drabbas av poetisk rättvisa, som USA som är det land som bär störst ansvar för klimatkatastrofen, där har exempelvis Kalifornien har haft torka så länge att de bara har ett års vatten kvar. Inga mer California Girls om det inte börjar regna snart, de får flytta.
 
Men också länder som är i stort sett helt oskyldiga till det som händer med klimatet råkar illa ut, och det kan i sin tur påverka oss.
 
Det finns ett flertal forskare som kopplar konflikten i Syrien till klimatförändringarna, till exempel. Utan den femåriga torka som föregick krigsutbrottet hade vi inte haft miljontals människor på flykt i regionen och det lyckliga fåtal som räddat sig till oss i Sverige hade inte behövt bli måltavla för bittra biffätande Sverigedemokrater.
 
Japp, så där har ni och jag något att tänka på. Kan det vara så att vi här i det lilla snälla Sverige är medskyldiga till kriget i Syrien, genom att obekymrat konsumera en massa skit som de multinationella företagen lurar i oss att vi behöver, förlägga i stort sett all vår industriella produktion till länder utan miljökrav och skrika högt så fort någon ber oss äta mindre kött, flyga mindre och kanske till och med överväga att sluta köra bilar som går på raffinerad olja? Och är det i så fall så att vi har en moralisk förpliktelse både att ta emot alla som kommer hit och att ge dem ett bra liv?