Ibland tänker jag att det är svårare att ställa om än jag trodde. Jag har alltid varit ansedd som lite udda, så att gå en annan väg än majoriteten var jag inte rädd för även om jag förstod att jag skulle få utstå en del spe. Det som jag inte var förberedd på var hur andra omställare skulle vara så kategoriska och negativt inställda till varandra. Det får mig att tveka om jag verkligen ska vara en del i den offentliga debatten. Jag kurar ihop mig i mörkret och känner mig liten och ensam.
Mycket av de samtal vi omställare har förs på internet, ofta via något forum på Facebook. Där stöter och blöter vi det som vi uppfattar som vår tids stora ödesfrågor, ibland uppblandat med lite handfasta tips om odling eller djurhållning. Internet är ett trubbigt diskussionsinstrument och det är lätt att missförstå varandra. Eftersom omställningsrörelsen är extremt heterogen och består av individualistiska individer blir vi ständigt osams. Trätor är regel snarare än undantag. Det är inte så konstigt, det vore snarare märkligt om chemtrailstroende, militanta veganer, självhushållare off the grid och smarta cityslickers som ser kärnkraft som lösningen på energifrågan skulle dra åt samma håll. Det jag förvånar mig över är att vi visar så lite förståelse eller respekt för andras inställning, åsikter och kunskaper, och hela tiden förlorar det övergripande målet -och jag är den första att själv erkänna mig skyldig. Fast egentligen vill jag bara lära mig mer.
Vi är kanske som de första kristna, tänker jag också ibland. Vi famlar efter stöd i ett intet, vi diskuterar hetsigt med varandra och har större intresse av att slå fast vår egen sanning än att ta in och lyssna på de andra runt omkring oss. Vi försöker etablera en hierarki eller hackordning. Facebook är vår amfiteater, där orerar vi om våra hjärtefrågor och verkar tro att den som skriker högst vinner. Kontrasten är stor till den omställningskurs jag gick för knappt ett år sedan, eller de personliga möten jag har med människor som är engagerade för omställning och som har tillfört mycket till mina egna åsikter och insikter.
Det har blivit okej att vara otrevlig på nätet och tidvis känns det som att det sprider sig till riktiga livet också. Till slut går nätet och livet hand i hand.
Under året som varit har jag förlorat en vän som jag trodde skulle ställa upp för mig i vått och torrt. Blockad. Personer som tillhör min närmsta familj har skapat konflikter som visar att antipatin går långt tillbaka. Blockade. Senaste månaderna har jag blivit kallad miljömupp för att jag är negativ till flygtrafik och psykopat för att jag tycker att det är okej att föda upp djur till husbehov… Blockade. Min blockeringslista är längre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det gör mig sorgsen.
Samtidigt har jag fått nya vänner tack vare nätet, sådana som ger mig kraft och energi och som jag kan anförtro mig åt. Viktiga personer som jag delat riktiga livet med. Utan Facebook hade det aldrig hänt.
”Hur man än vänder sig har man ändan bak”, sa flickan.
Därför har jag tre nyårslöften i år:
· Jag ska minska vårt matsvinn.
· Jag ska sköta komposten med samma noggrannhet som en schweizisk bankir sköter sina kunders nummerkonton, och med betydligt större omsorg än Swedbank ger sina fonder.
· Jag ska minska mitt facebookande drastiskt, och prioritera personliga möten framför virtuella.
Jag har många viktiga vänner och kontakter på Facebook, de vill jag inte mista. Men jag tänker vara väldigt restriktiv med vilka jag tar in som nya vänner, och jag tänker gå ur alla grupper som ger mig negativ energi. Det kanske innebär att jag förlorar ny kunskap. Men jag kommer att vinna sinnesfrid.
