I mina minnen är det alltid kallt och mörkt. Konstigt, för jag vet ju att det var vår och höst i skolan också, till och med sommar. Men frånsett några grönskande skolavslutningsminnen är det kylan som bitit sig fast i minnet.
Jag kommer ihåg blöta lovikavantar och smältvattenpölar i korridoren, rök som kom ut ur munnen och rädsla för en ishård snöboll i nacken. Jag var alltid bland de första som kom till skolan, ibland en hel halvtimme för tidigt. Varför vet jag inte. Kanske för att jag var rädd att komma för sent, att få lärarens missnöje riktat mot mig. Att bli negativt uppmärksammad i ett sammanhang där jag helst ville vara osynlig. En gång skulle jag åka med pappa till skolan men bilen vägrade starta så jag kom för sent. Fast jag sa inte som det var, utan ljög att jag varit hos tandläkaren. Jag ville inte riskera något. Tandläkaren var okej, det brydde sig ingen om. En bil som vägrar starta kunde vara nog för att bli retad en hel dag.
 
Jag hatade skolan. Jag förstod inte meningen med den. Jag kunde ju redan läsa och skriva bättre än alla i klassen. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig - och det var jag ju - jag läste böcker på löpande band och använde ord de aldrig hört.
Skolan var en plåga. Inte så farligt till en början, men i tvåan på lågstadiet flyttade jag till en ny stad och ny klass. Det fanns tio tjejer i klassen och jag blev nummer elva, och som alla vet leker tjejer i par. Det fanns ingen parhäst till mig om inte någon var sjuk eller två kompisar var osams. Ganska snart började jag skolka. Loven var en lättnad, söndag kväll en klump i magen. Jag var alltid sjuk på friluftsdagar och utflykter för att slippa sitta ensam i bussen - eller ännu värre: med den minst populäre killen som inte heller hade vänner.
 
Det här är länge sen nu, en hel evighet. Det fanns inte mobiltelefoner och instagram och facebook. Lärarna var gamla, de flesta av dem hade format sin världsbild och pedagogik under andra världskriget. Man kunde inte få information och kunskap genom några knapptryck på ett tangentbord. Om jag till exempel googlar "Att vara utfryst" just nu får jag 251 000 träffar. Det är mycket vetande på väldigt nära håll.
 
Därför kan man tycka att det borde vara annorlunda idag. Att föräldrar och skola skulle ha ett helt annat utgångsläge vad gäller hantering av mobbing, utfrysning och ensamma barn. Och så är det kanske på vissa ställen. 
 
I en del skolor skulle man kanske ordna ett föräldramöte där man gemensamt läste och diskuterade texten på den här sidan: http://www.terapisnack.com/topic/att-forsta-och-dra-nytta-av-utfrysning-1,
eller använda sig av materialet på 
http://www.ur.se/Produkter/155624-Vara-vanner-Ett-forord-till-dig-som-pedagog,
eller skapa teatergrupper eller samarbetslekar på temat samarbete och gemenskap. Och om någon förälder skulle säga "Varför ska jag vara med, det rör inte mitt barn" kanske man skulle förklara att det gör det visst. För ingen vet vem som drabbas nästa gång, och alla som står passiva inför ondskan bidrar till den. 
 
I en skola nära mig tycker man att föräldrarna ska ringa runt till alla föräldrar i klassen och prata med dem en och en om att deras barn är utsatt, ensamt och ledset. De tycker att det är föräldrarnas jobb, inte skolans, trots att det står i skollagen att detta är skolans ansvar. Underförstått anser de att det är föräldrarnas fel, och självklart barnets. De förstår inte att det rör sig om strukturer i klassen som kan drabba vem som helst, som att leka "Hela havet stormar" ungefär. Det är ren otur vem som råkar befinna sig utan stol när musiken tystnar. Nästa gång kan det vara ditt barn. Eller mitt. (Men då kan ni räkna med att det kommer att ta hus i helvete.)
 
 
 
 
Kära före detta klasskamrater, jag har förlåtit er för länge sen. Jag har till och med viss förståelse för att ni inte ville vara med mig. Och ni hjälpte ju mig utan att vare sig vilja eller veta det. Era elakheter och er nonchalans drev mig framåt, gav mig viljan att ta revansch, hjälpte mig att lyckas. Tack. Efter gymnasiet gick jag ju faktiskt i skolan ytterligare åtta år med massor av vänner och utan att skolka, så en klen tröst till den som mår dåligt är att det blir bättre med åren.
 
Älskade föräldrar, må inte dåligt av att jag hade det skit i skolan. Ni hade inte kunnat göra något. Vad ni än hade gjort hade det troligtvis bara blivit värre. Och jag lever ju, eller hur? Jag klarade mig. Ärren jag har inombords hjälper mig att bli en medkännande människa. När någon blir utsatt börjar de värka, och tvingar mig att försöka göra något.
 
I dag är jag stark. Jag vågar stå upp för mina åsikter och mina val i livet. Jag älskar och uppskattar de människor som inte ängsligt håller sig inom ramen för vad som anses normalt och passande. Om jag dessutom kan hjälpa någon annan att må bättre har jag verkligen lyckats. 
 
Jag hävdar min och alla andras rätt att vara annorlunda.
 
 
 
 
 
 
 

1 kommentarer

Val

30 Jan 2014 11:52

Å vad jag önskar att jag hade varit lika stark som du som mamma. Min son blev mobbad i årsunda från 1:an till han gick ut 9:an i stensätraskolan då klassen höll ihop i 9 hemska år. Enda gången han slapp var under 15 mån då vi var i Skottland - när han var 9-10 år och fick massor med kompisar och inte ville flytta hem igen. Han var smart och fattade saker snabbt. I den klass han gick i var takten bestämt av den svagaste i klassen. Michael fick räkna sida upp och sida ner sida upp och sida ner av samma tal tills alla hade hunnit ikapp. Då gick fröken igen nästan kapitel. Han blev spottad på, hade inga kompisar, fick näsan avbruten t o m - då ringde fröken upp mig och sa att det var synd om den killen som hade slagit michael med pingisracketen i ansiktet - hon var rädd att jag skulle polisanmäla - jag visste inte ens att man kunde polisanmäla. Jag försökte prata med föräldrar men istället för att göra något så pratade de bakom ryggen på mig. Usch jag mår fortfarande dåligt av vad han fick gå igenom. :-((

Svar: Det verkar som om Årsunda har en fin tradition av att inte ta tag i mobbing. Fruktansvärt upprörande.
exan

Kommentera

Publiceras ej