Tänk vad skönt det måste vara för alla er som vet var ni hör hemma politiskt. Själv hittar jag inte rätt riktigt. Jag har ju arbetat för Socialdemokraterna för det känns som att jag vill att de ska stå mig närmast, men det finns flera punkter där jag inte håller med dem (ROT och RUT, till exempel, tycker jag är genialiskt i sin enkelhet) och det värsta är nog:
Jag hatar facket.

Så, nu är det sagt. Efter ett antal år som egenföretagare med anställda kan jag bara säga: Jag hatar facket. Facket skall döden dö. Jag kommer aldrig mera i hela mitt liv att bli fackligt ansluten. Och lägg ner LAS. Eller åtminstone turordningsreglerna. Jag vill inte verka som en rättshaverist, jag nöjer mig med dem.

Man kan väl inte vara sosse om man vill spränga LO-borgen?

Å andra sidan:

Man kan inte vara vänsterpartist om man faktiskt vill sänka skatter; arbetsgivaravgifterna till exempel; och stimulera småföretagsamheten i Sverige. För att inte tala om att jag vill återinföra allmän värnplikt. I nutidshistorien har väl typ alla vapenvägrare varit vänsterpartister..?

Man kan inte vara miljöpartist om man tycker att folk som bor och arbetar på landsbygden bör få ett extra skatteavdrag som kompensation för att de måste använda bil vart de än ska eftersom det aldrig går några bussar. Dessutom fuskar jag med komposteringen, men berätta det inte för någon.

Man kan inte vara folkpartist om man tycker att skolan idag är ett stort misslyckande, men att lösningen inte ligger i hårdare tag, och vill göra om sjukförsäkringsreglerna.

Man kan inte vara centerpartist om man är mot kärnkraft och tycker att folk som äger lite mark bör få bestämma själva om någon ska borra efter mineraler eller bryta torv på den. OCH skiter i Stureplan.

Man kan inte vara moderat.

Nä, allvarligt, man kan inte vara moderat om man hatar den nya sjukförsäkringen och vill höja akassa och föräldraförsäkring och socialbidrag och studielån och förmögenhetsskatt. Och införa SUV-avgift i Djursholm. Och införa skatt på penningtransaktioner.

Man kan inte vara kristdemokrat om man är feminist, inte tycker att kärnfamiljen måste vara den absoluta lyckan och normen, tycker att vårdnadsbidrag är ett feltänk, inte tror på gud och gärna umgås med homosexuella.

Man kan inte vara sverigedemokrat om man inte är rasist, utan tvärtom gillar att berikas av andra kulturer och tankar.

Så vad är jag då? Vilket fack ska jag placera mig själv i? Det är jättejobbigt.

Hjälp? Förslag, någon?

Nuförtiden behöver ingen egentligen vara mörkrädd.

Mörkret har inte någon plats i vårt samhälle längre. Det riktiga, becksvarta mörkret, det som låter som sorgsna avgrundsandar och fick våra förfäder att fantisera om ofattbar ondska utanför den trösterika ljusrundelns trygghet, det existerar knappt. Överallt har det artificiella ljuset drivit tillbaka natten. In i hörn och under bord har det tvingats för att bida sin tid.

Man kan lätt bedra sig och tro att det är borta för gott. Ljuset har segrat.

Men.

Då kommer mörkrets undsättning, räddningen dalar ner från himlen i form av legioner bedrägligt vita snöflingor. De formar en armé av blötsnö som lägger sig överallt, den tornar upp sig över kvarglömda utemöbler och trädgårdsland, den gömmer fågelbord och bilar, och den lägger sig på trädens grenar tills de blir så trötta av att hålla dem uppe att de inte orkar längre. Sakta, sakta börjar trädens sträckta armar sloka.


Det skulle fortfarande kunnat sluta lyckligt, om inte alla elledningar här i trakten var luftburna. Därför har vi haft strömavbrott i två dygn, och nu minns min dna igen hur det känns när det är mörkt, riktigt, riktigt mörkt; för här på landet i midvintertid hjälper en ynka pannlampa inte särskilt mycket. När man går ut blir man omfamnad av det kalla svarta, och precis utom synhåll viskar allt oknytt med varandra. Vi människor är små rädda varelser och naturen är vår härskare.

Strömmen är tillbaka nu och har piskat mörkret till lydnad, men vi vet nu att det bara är tillfälligt. När som helst kan det vara dags för en ny attack. Det kommer att dröja innan vi tar ljuset för givet igen.

Trädens snötyngda fingrar trevar efter elledningen