”Jag missade voteringen. Det ska inte ske.” Detta säger Mikael Damberg (S) till pressen efter att han, genom att utebli, förhindrat att sittande regering förlorat en omröstning om höjd brytpunkt för statlig skatt.

Man undrar ju lite om Mikael Damberg har många polare som ligger de där förtretliga tusenlapparna ovanför nuvarande 36 000 kronor i månaden. Han själv tjänar nog betydligt mer antar jag. Men han kanske har sakkunniga eller pressfolk eller vad vet jag som sa ”Äh, Micke, kom igen nu, kan du inte missa voteringen och se det som en löneförhöjning åt mig?”

Nej, så var det nog inte. Det var nog bara ett misstag, helt enkelt.

Men jaha? Så Mikael Damberg säger att det var hans fel. Han tar ansvar. Och nu då?

Får vi…

1.       Se herr Damberg vid offentlig skampåle? Nej, tror inte det.

2.       Se riksdagen införa nya och hårdare regler för riksdagsmedlemmarnas närvaro vid omröstningar? Nej, knappast.

3.       Se alliansens underkläder som de kissade ner eftersom de hånskrattade så högt att det hördes ända till Södertälje? Ja man vet aldrig. De kanske säljs på eBay.

4.       Ökat förtroende för (S) som regeringsparti? Den frågan vill jag inte svara på.

5.       Mindre pengar till vår gemensamma välfärd? Japp, återigen.

Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Den som till äventyrs tror att skolans främsta syfte genom tiderna varit att förmedla lärdom tar fel. Skolans syfte har varit att skapa lydiga samhällsmedborgare som tjänar staten på bästa sätt. Dagens skolsystem är uppbyggt på den gamla folkskolan, vars modus operandi i sin tur härstammade ända från munkarnas klosterskolor.

 

Läsa och skriva började på artonhundratalet bli nödvändigt för att klara många arbetsuppgifter i det nyindustrialiserade samhället, och för att bibringa pöbeln dessa grundläggande kunskaper skapades folkskolan. Till läsning, skrivning och räkning la man en stor portion bibelkunskap och allmänt nationalistiskt fostrande - det kunde ju behövas soldater som fogligt lät sig dödas för sitt land medan de hemmavarande hejade på.

 

Förr i världen var folks största problem att inte jobba ihjäl sig. ”Vila får man göra i graven” hette det. Idag ser det annorlunda ut. Med nästan tio procents arbetslöshet läggs fokus mer och mer på att bli anställningsbar; att slipa bort ojämnheter och kanter i personligheten; för att smidigt och strömlinjeformat smälta in i vilken organisation som helst. Idag finns det bokstavskombinationer för i stort sett varje personlighetstyp. Även i arbetslivet ska människor kategoriseras och stoppas in i personlighetsfack med hjälp av mer eller mindre seriösa enkäter som exempelvis Myers-Briggs. Denna iver att reducera människor till system stör mig. Varför är det så viktigt att kunna avgöra precis hurdan jag är? Räcker det inte med att jag får jobbet gjort?

 

På sjuttiotalet, när jag gick i skolan, hade vi nästan inga diagnoser. Var man uppenbart utvecklingsstörd fick man gå i särskola. Bråkade man och slogs för mycket fick man gå i OBS-klass. Annars fick man sitta längst ner i klassrummet och hanka sig fram med ettor och tvåor i betyget, och efter nian fick man börja jobba. Den typen av jobb har vi antingen rationaliserat bort eller flyttat till låglöneländer. Det finns ont om plats i samhället för den som inte klarar sig med godkända betyg i kärnämnena.

 

Skolan idag har uppenbara problem. Det finns flera anledningar till det. Gamla tiders auktoritetstro och respekt för de som kan mer är borta. Vem som helst kan komma till sin hälsocentral med en egengooglad diagnos och ifrågasätta läkarens kunskaper. Läraryrket har reducerats från att vara finast i byn näst prästen och klockaren till att vara ett sekreterarjobb vilket som helst utan förmåner. Lönen är inget att skryta med, arbetsförhållandena ofta usla.Ungdomar kan i dag skaffa sig all vetskap de tycker att de behöver på internet. Eftersom källkritik lyser med sin frånvaro i dagens grundskoleundervisning suger de lika gärna i sig modetips som konspirationsteorier och för dem vidare som erkända sanningar. Att bli goda statliga medborgare har de inget behov av i en globaliserad verklighet.

 

Vi kan inte ändra samhällsutvecklingen, åtminstone inte på kort sikt, men vi kan förändra skolan. Vi står inför många utmaningar i framtiden, inte minst miljömässigt men också ekonomiskt. Det är inte alls säkert att vår civilisation finns kvar i sin nuvarande form i slutet av detta sekel. Hur ska vi lösa detta? Med fler bokstavskombinationer? Med fler betyg och repressiva metoder? Eller behöver vi en helt ny skola?

Konversation med min dotter i bilen för ett tag sedan:
 
H: - Mamma, tror du att Gud finns?
 
Jag: - Öh... (Snabb översikt över olika svarsalternativs för- och nackdelar, bestämmer mig för att tala sanning) ...Nej. Men jag skulle nog kanske vilja att han gjorde det.
 
H: - Jaha. (Tystnad) Det gör inte jag heller. För ingen har ju sett honom? Eller hur? (Min dotter avslutar ofta meningar med "eller hur?")  Och då kan han ju inte finnas. Om ingen har sett honom. Men varför finns det sådana som tror på Gud?
 
Jag: - Jaaa... Jag tror att de väldigt gärna vill att Gud ska finnas, helt enkelt. Och då väljer de att tro att han finns. För att det känns rätt och bra för dem.
 
H: - Jaha.
 
Jag: - Men Jultomten då? Tror du att han finns?
 
H: (Lite överlägsen ton) - Det är klart att han finns mamma. Vi har ju sett honom. Eller hur?
 
Nu hade det varit lämpligt att berätta för min dotter att allt inte är vad det verkar, eller sant bara för att man har sett det. Eller något som ser ut som det. Men jag väljer att vänta tills hon kommer hem och säger att hon tror på chemtrails.