I mina minnen är det alltid kallt och mörkt. Konstigt, för jag vet ju att det var vår och höst i skolan också, till och med sommar. Men frånsett några grönskande skolavslutningsminnen är det kylan som bitit sig fast i minnet.
Jag kommer ihåg blöta lovikavantar och smältvattenpölar i korridoren, rök som kom ut ur munnen och rädsla för en ishård snöboll i nacken. Jag var alltid bland de första som kom till skolan, ibland en hel halvtimme för tidigt. Varför vet jag inte. Kanske för att jag var rädd att komma för sent, att få lärarens missnöje riktat mot mig. Att bli negativt uppmärksammad i ett sammanhang där jag helst ville vara osynlig. En gång skulle jag åka med pappa till skolan men bilen vägrade starta så jag kom för sent. Fast jag sa inte som det var, utan ljög att jag varit hos tandläkaren. Jag ville inte riskera något. Tandläkaren var okej, det brydde sig ingen om. En bil som vägrar starta kunde vara nog för att bli retad en hel dag.
 
Jag hatade skolan. Jag förstod inte meningen med den. Jag kunde ju redan läsa och skriva bättre än alla i klassen. Mina klasskamrater tyckte att jag var konstig - och det var jag ju - jag läste böcker på löpande band och använde ord de aldrig hört.
Skolan var en plåga. Inte så farligt till en början, men i tvåan på lågstadiet flyttade jag till en ny stad och ny klass. Det fanns tio tjejer i klassen och jag blev nummer elva, och som alla vet leker tjejer i par. Det fanns ingen parhäst till mig om inte någon var sjuk eller två kompisar var osams. Ganska snart började jag skolka. Loven var en lättnad, söndag kväll en klump i magen. Jag var alltid sjuk på friluftsdagar och utflykter för att slippa sitta ensam i bussen - eller ännu värre: med den minst populäre killen som inte heller hade vänner.
 
Det här är länge sen nu, en hel evighet. Det fanns inte mobiltelefoner och instagram och facebook. Lärarna var gamla, de flesta av dem hade format sin världsbild och pedagogik under andra världskriget. Man kunde inte få information och kunskap genom några knapptryck på ett tangentbord. Om jag till exempel googlar "Att vara utfryst" just nu får jag 251 000 träffar. Det är mycket vetande på väldigt nära håll.
 
Därför kan man tycka att det borde vara annorlunda idag. Att föräldrar och skola skulle ha ett helt annat utgångsläge vad gäller hantering av mobbing, utfrysning och ensamma barn. Och så är det kanske på vissa ställen. 
 
I en del skolor skulle man kanske ordna ett föräldramöte där man gemensamt läste och diskuterade texten på den här sidan: http://www.terapisnack.com/topic/att-forsta-och-dra-nytta-av-utfrysning-1,
eller använda sig av materialet på 
http://www.ur.se/Produkter/155624-Vara-vanner-Ett-forord-till-dig-som-pedagog,
eller skapa teatergrupper eller samarbetslekar på temat samarbete och gemenskap. Och om någon förälder skulle säga "Varför ska jag vara med, det rör inte mitt barn" kanske man skulle förklara att det gör det visst. För ingen vet vem som drabbas nästa gång, och alla som står passiva inför ondskan bidrar till den. 
 
I en skola nära mig tycker man att föräldrarna ska ringa runt till alla föräldrar i klassen och prata med dem en och en om att deras barn är utsatt, ensamt och ledset. De tycker att det är föräldrarnas jobb, inte skolans, trots att det står i skollagen att detta är skolans ansvar. Underförstått anser de att det är föräldrarnas fel, och självklart barnets. De förstår inte att det rör sig om strukturer i klassen som kan drabba vem som helst, som att leka "Hela havet stormar" ungefär. Det är ren otur vem som råkar befinna sig utan stol när musiken tystnar. Nästa gång kan det vara ditt barn. Eller mitt. (Men då kan ni räkna med att det kommer att ta hus i helvete.)
 
 
 
 
Kära före detta klasskamrater, jag har förlåtit er för länge sen. Jag har till och med viss förståelse för att ni inte ville vara med mig. Och ni hjälpte ju mig utan att vare sig vilja eller veta det. Era elakheter och er nonchalans drev mig framåt, gav mig viljan att ta revansch, hjälpte mig att lyckas. Tack. Efter gymnasiet gick jag ju faktiskt i skolan ytterligare åtta år med massor av vänner och utan att skolka, så en klen tröst till den som mår dåligt är att det blir bättre med åren.
 
Älskade föräldrar, må inte dåligt av att jag hade det skit i skolan. Ni hade inte kunnat göra något. Vad ni än hade gjort hade det troligtvis bara blivit värre. Och jag lever ju, eller hur? Jag klarade mig. Ärren jag har inombords hjälper mig att bli en medkännande människa. När någon blir utsatt börjar de värka, och tvingar mig att försöka göra något.
 
I dag är jag stark. Jag vågar stå upp för mina åsikter och mina val i livet. Jag älskar och uppskattar de människor som inte ängsligt håller sig inom ramen för vad som anses normalt och passande. Om jag dessutom kan hjälpa någon annan att må bättre har jag verkligen lyckats. 
 
Jag hävdar min och alla andras rätt att vara annorlunda.
 
 
 
 
 
 
 
Hej !

Grattis till rektorstjänsten för vår skola, en underbar möjlighet att förbättra världen i det lilla.

Jag fick ditt brev idag och är en av dem som skrivit på Facebook. Det är ett offentligt inlägg, så söker du på mig så kommer det upp och du kan läsa vad jag och andra skrivit där. Om det finns på övriga ställen också vet jag inte. Jag tror inte du har läst eftersom du skriver att det "eldas på" och pratar om "strid". Jag har inte alls den uppfattningen om det som skrivits på min statustråd.

Du är ju ny som rektor, så du har väl inte hunnit sätta dig in i allt. Men vet du om att dessa problem funnits länge? I vår klass har det varit så här till och från sedan inskolning på dagis... Och att förtvivlade föräldrar försökt få hjälp av personal och rektor i ett halvår nu? Har lärarna berättat för dig om det? Det är märkligt att du skriver att du inte vet om det är sant eller inte, det som berättas. Hur har din företrädare egentligen lämnat över? Eller menar du att barnen och föräldrarna ljuger?

Att skriva på Facebook att ens barn blir slaget och utfryst är inte någons förstahandsval, eller andra, eller tredje. Det är ett rop på hjälp. Jag hörde det ropet från en ledsen mamma. Och jag har varit en sådan liten tjej som flickan detta gäller, så jag reagerade starkt. Det skär i mitt hjärta när ett barn inte får känna att det duger. Särskilt när vuxenvärlden sviker, och det tycker jag att den har gjort i det här fallet.

Det är inte min dotter det gäller, tack och lov. Men att säga som du gör i brevet - att ni har svårt att agera utan att veta hur det är - är faktiskt kränkande för både det utsatta barnet och hennes föräldrar. De har försökt få skolan att agera vid många tillfällen. Vår klass är inte den enda heller där mobbing förekommer, jag vet flera föräldrar på skolan som inte fått hjälp när de bett om det. Jag har väldigt svårt att tro att de eller barnen hittar på.

Jag kommer att komma till mötet den 28:e. Jag bryr mig nämligen inte om hur mycket skit det snackas om mig, hur många stötta föräldrar som anser att deras tår blir trampade på eller vilka i personalen som känner sig ledset missförstådda och tycker att det är bättre att prata hemlisar i små grupper på ICA än att "gå ut på Facebook". Jag tycker tvärtom att det är väldigt bra att ta diskussionen på Facebook, där majoriteten av föräldrarna har möjlighet att diskutera samtidigt, för jag bryr mig om eleverna. Sedan den här flickans mamma gick ut på Facebook har andra föräldrar pratat med sina barn och min dotter har exempelvis sett till att hon lekt med henne varje dag. Vi föräldrar har också svårt att agera om inte personalen tar tag i problemen och informerar oss.

Vår skola är en liten skola med stora möjligheter, det vore så tragiskt om man inte tog tillvara på dem. Och alla barn förtjänar att behandlas med respekt. Ingen ska behöva bli slagen eller vara rädd under skoldagen. Det tror jag att du håller med om.

Det bästa vore att vi slutade med anklagelser åt olika håll och i stället gick vidare för att försöka lösa problemen. Det finns böcker och spel om mobbing som man skulle kunna använda. Jag skulle gärna vilja dra igång en dramagrupp för att kanske hjälpa barnen att se saker från olika håll och lära sig empati den vägen. Jag hoppas att mötet den 28:e kommer att handla om det och vad skolan tänker göra för att uppfylla skollagen, och inte om att vi föräldrar ska tystas och inte få lov att säga vad vi tycker i valfritt forum. 
"En gång följde X (flicka) med Y (pojke) in på toaletten. Då låste Y dörren och sa att han inte tänkte släppa ut henne förrän hon pussade honom. X bad att han skulle öppna, men det gjorde han inte. Hon blev rädd. De var därinne länge för hon ville inte pussas. Till slut bad hon jättesnällt och då öppnade Y dörren."
 
Min dotter berättar om en incident som hänt på dagis förra året, när barnen var fem år. Pojken som driver handlingen ovan är utagerande, har svårt att sitta still på samlingen, bråkar ofta. Han retar de mjukare killarna i gruppen, de som leker med tjejerna. Jag undrar hur han mår egentligen, om han tycker om sig själv. Senast i morse såg jag hur han slängde igen grinden framför sina vänner när sexårsgruppen skulle ut och promenera så att de bakom honom nästan fick den i huvudet. Utan annan anledning än att han kunde. Personalen som såg det sa inget. 
 
Min dotter går på sexårs i en liten byskola där nästan alla känner alla. Jag ser hans föräldrar på ICA och undrar om de vet. Jag försöker att inte behandla Y annorlunda än de andra barnen, men det är svårt. X och Y:s föräldrar kanske tycker att händelsen på toaletten inte är något att bråka om, om de ens vet om att det hänt. De är ju bara barn... Kanske till och med lite gulligt, va? O, han vill pussas, vad sött. Där de eventuellt ser charmiga barn ser jag våld, makt, könsstrukturer och kränkningar.
 
Tycker ni att jag överreagerar, att jag är hysterisk? Jo, men vad får ett femårigt barn att låsa in ett svagare barn på toa och kräva en puss för att släppa ut honom eller henne? Gäller det kärlek, eller är det kanske makt det handlar om? Jag är nyfiken. Vad har man sett för filmer, hur pratas det hemma, vilken världsbild har man? Jag är orolig. Ska detta hända mitt barn? De går ju trots allt i samma klass. Barn är inte alltid snälla mot varandra och det har funnits flera tillfällen när jag vet att personalen inte sett saker som de borde sett.
 
Hade X och Y varit femton i stället för fem år gamla hade det kanske inte stannat vid begäran om en puss. Och om X vågat anmäla Y i den lilla byn där alla känner alla hade domstolen möjligtvis sagt att X fick skylla sig själv, hon följde faktiskt med in på toaletten fast hon visste hur Y kunde vara. Det kan vara farligt att lita på sina medmänniskor. Y borde veta bättre. Och så har man ännu en gång cementerat könsroller och reducerat tjejer till objekt som ska akta sig för att hamna i situationer där killar kan utnyttja dem.

Detta har ännu inte hänt X och Y, och det kommer förhoppningsvis aldrig att hända. Men det kräver att föräldrar och skola tar sitt ansvar redan nu. För det är nu, när barnen är fem-sex-sju år, som vi kan nå dem. Det är nu de lyssnar på vuxna, så att vi kan lära tjejerna att sätta stopp och säga nej, och killarna att respektera nejet, och alla barnen vad empati är. När de är femton är det försent.