Intriger

”Du sa att du kunde linda honom runt ditt finger!” Den mjuka rösten hade en hotfull underton och Rut kände hur hon krympte.

”Men han har alltid trånat efter mig, jag trodde…” Samuel avbröt henne med tonfall som en pisksnärt.

”Du trodde fel och har misslyckats. Vi fick inte veta någonting. Plötsligt var han bara borta. Det verkar som om han inte är så dum som vi tagit för givet. Eller också är du sämre än jag trott?” Hans bruna ögon naglade fast henne där hon stod. Hon kände sig som en snarad vildråtta när jägaren kommer.

Rut andades lättat ut när Samuel släppte henne med blicken och började vandra fram och tillbaka i rummet. Pannan var rynkad och han drog i fingrarna så det hördes ljudliga knäpp. Rut hade sett honom göra det förr när han var djupt försjunken i tankar. Hon stod still utan att våga röra sig. Hon visste av erfarenhet att det kunde bli mycket smärtsamt att störa Samuel när han var på det humöret. I stället försökte hon koncentrera sig på den mjuka musiken som hördes i rummets inbyggda högtalare. Samuel var hennes beskyddare och hon var beroende av hans välvilja för att ta sig fram i Utopia. Att få honom som fiende skulle vara en katastrof. Hon svor ännu en gång över Josef, för vilken gång i ordningen den här morgonen visste hon inte.

Hon hade varit så säker på att hon skulle få Josef precis dit hon ville. Han kunde ju inte titta på henne utan att börja dregla! Och hade hon bara fått honom i säng hade han berättat allt hon ville, det var hon säker på. Sedan hade hon kunnat lura honom till vad som helst, och han hade inte förstått någonting. Men konstigt nog hade han inte fallit för henne. Åh, nog hade han velat, det hade hon känt och sett. Han var skapt precis som alla andra män hon mött. Men inuti Josef fanns en kärna av segt virke som inte märktes i vanliga fall, och något slags sjätte sinne måste han ha eftersom han blev misstänksam mot henne. Om hon bara fått honom att röka lite… Om hon bara…

Ruts fötter hade börjat värka när Samuel äntligen såg upp. När blicken föll på Rut såg han förvånad ut, som om han helt glömt att hon var där. Så log han mot henne och hon slappnade av. Samuels humör skiftade fort som en snöby. Nu var hon tydligen förlåten.

”Lilla vän, man kan inte lyckas jämt. En av de saker som roar mig mest med människor är att de har en egen vilja. Därför måste man vara duktig på att manipulera för att få dem att tro att de vill göra det man försöker få dem att göra. Du är ung än och har mycket kvar att lära.”

Han gick fram till henne och la armen runt hennes axlar.

”Jag har ett nytt mål åt dig. Så här ska du göra…”

 

 

 

 

 

 

 

Ensam på utsidan

Josef hade aldrig känt sig så ensam. Efter fyra dagars rekognoscerande och förmaningar hade Boss redan varit på väg hem i flera timmar. Nu väntade fyra veckor innan svävaren på nytt landade utanför jordkulan. Josef ville helst inte tänka på hur lång tid det egentligen var. I Utopia var närmaste människa aldrig mer än femtio meter bort.

När de kom fram för fyra dagar sedan hade allt varit ett oändligt äventyr. Boss var där, han visste vad som gällde och hur allt fungerade. Josef kände sig fullständigt trygg med sin långe chef.

Vartefter som de svävade söderut blev vädret varmare och snötäcket grundare. Första dagen tog de sig fram över samma köldslagna tundra som Utopia låg på, men sent på andra dagen dök de första skogspartierna upp. Här växte tall och gran som inte var framdrivna i ett växthus. Boss höll farkosten strax ovanför trädtopparna. Josef var nästan stum av förundran. Han satt framåtlutad och fixerade landskapet genom svävarens stora framruta. Ibland ropade han till när han såg något ovanligt, resterna av gamla städer eller ett enstaka vilt djur.

”Varför bygger vi inte ett nytt Utopia här?” frågade han på morgonen den tredje dagen. Boss skrattade kort.

”Du är rolig du. Vi har vare sig kunskap eller råvaror för att bygga något sådant. Det är knappt att vi kan reparera det Utopia vi har. Det är bland annat därför vi måste utanför och leta material, vet du ju.”

Josef drog djupt efter andan. Han hade velat fråga ända sedan de satte sig i svävaren, men nu trodde han att det var ett lämpligt tillfälle.

”Boss… Vem är den där Samuel som hade festen?”

Boss rynkade pannan och tittade envist rakt fram. Han svarade inte. Josef fortsatte frustrerat. ”Jag såg er i den artificiella skogen! Jag stod bakom en gran… Jag hörde er när ni pratade, om att jag var utbytbar…”

Han trodde nästan inte själv att han vågat säga det, men han blev så provocerad av sin chefs tigande. Boss suckade. Josef väntade tyst på att han skulle börja prata.

”Du ska inte umgås med sådana som Samuel. Han är inte bra. Håll dig så långt från honom du kan. Räcker det att jag säger så?” Josef skakade envist på huvudet. Nu när han vågat ta upp frågan ville han också ha svaret. Boss suckade igen.

”Samuel…” Han svävade lite på målet. ”Samuel är en uppkomling. Han har tagit sig fram via kontakter. En tjänst åt någon här, ett kärleksmöte där… Det hade kunnat verka mållöst, men inget kunde vara mer felaktigt. Samuel gör inget utan anledning, men jag vet inte vad han är ute efter i slutänden även om jag har mina misstankar. Jag vet en sak, dock, och det är att han har med Gardet att göra.”

Josef blev helt paff. Det var det sista han hade kunnat vänta sig.

 ”Gardet!” utbrast han. ”Men det är ju bara en myt! Sådant man skrämmer småbarnen med på kvällen i sovsalarna!”

Boss vred på huvudet och såg på honom. ”Tror du det? Har du verkligen aldrig funderat över varför det bara är kvinnor i Rådet? Tycker du egentligen att det verkar rättvist att det bara är hälften av invånarna i Utopia som har bestämmanderätt? Vad tror du alla andra män i Utopia tänker om det?”

Josef visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var ju så självklart.

”Men alla vet ju varför. Vi män ska inte ha högsta befäl över något. Vi klarar inte av det, det vet vi ju! Och vi får ju vara rådgivande, och chefer, det är ju inte som om vi inte har makt alls…” Hans röst dog ut när Boss skrattade överseende.

”Hör på dig, du låter som en riktig levande informationsbroschyr. Du har aldrig funderat längre än ni lärde er i skolan, alltså. Nåja, det finns det andra som har gjort, och de är inte helt nöjda med hur saker och ting sköts i Utopia. Sedan finns det de som vill göra blodig revolution och de som tror på att gå långsammare och mer diplomatiskt tillväga. Låt oss säga att Samuel hör till de förra och jag till de senare. Nu vill jag inte prata mer om det förrän du lärt dig tänka själv. Du behöver inte veta mer än att du ska akta dig noga för Samuel och hans anhang. Dessutom ska vi landa snart.” Han knep demonstrativt ihop munnen och började koncentrerat fingra på reglagen. 

Josef försökte smälta det Boss hade berättat. Att Boss skulle vara medlem av Gardet var helt otroligt. Han visste i och för sig ingenting mer än det skvaller han hört när han var barn. Att de rövade småpojkar från deras sovsalar, dödade dem och gömde dem i gruvgångar hade väl ingen trott på, men att de ville göra revolution var lika oroväckande för en väluppfostrad utopier. Ingen han kände hade sympatiserat med Gardets påstådda åsikter, åtminstone inte öppet, men det var väl inte så konstigt med tanke på att det var strängt förbjudet att diskutera ämnet över huvud taget. Utopias styre var inte förhandlingsbart. Det hade fungerat i flera hundra år och inget tydde på att en förändring var nära förestående.

Det fanns ett antal subkulturer i Utopia och ledningen lät dem hålla på så länge de inte blev för aggressiva i sin medlemsvärvning. Det fanns till exempel de religiösa sekterna, som trodde att Katastrofen var ett straff från någon gud och ägnade sin lediga tid åt botgöring. Ingen sådan grupp hade mer än ett femtiotal medlemmar, och de var infiltrerade och väl kartlagda, men Gardet visste man mycket lite om. De var uppdelade i grupper där varje person visste om maximalt fem andra, så de kunde vara flera hundra hemlighetsmakare. Josef blev orolig över att höra att en så uppenbart viktig person som Samuel var en del av Gardet. Vilka kunde då mer vara delaktiga?

Han avbröts i sina funderingar av att svävaren så hastigt tappade höjd att det hisnade i hans mage. De närmade sig målet.

När svävaren sänkt sig förbi trädtopparna och kommit till ro såg Josef först ingenting annorlunda än de senaste två timmarna. En glänta i en skog, precis som flera andra gläntor de passerat över. Boss hade skrattat när han undrade om de skulle slå läger för kvällen.

”Vi är framme vid ditt nya hem nu grabben!” sa han och kontrollerade temperaturen utanför innan han uppmanade Josef att ta på skyddsdräkten. Med dräkterna på hade de öppnat svävarens dörr. Josef hade nyfiket sett ut. Jämfört med Utopias omgivningar var det här något helt annat. Luften var mild, det var plusgrader, och nästan ingen snö på marken. Han hoppade ner på den mjuka blöta marken som gav efter för hans fötter och drog in luften i lungorna med stort välbehag. Den silades visserligen genom dräktens filter men det var ändå utomhusluft, inte Utopias renade luftkonditionering. Vid tallarnas fötter var det torr barmark och han böjde sig ner för att känna på jorden. Han hade aldrig sett barmark tidigare annat än i Utopias artificiella skog. Det kändes likadant och ändå helt annorlunda. Detta var på riktigt.

Medan Josef var upptagen med att ta in omgivningen rörde sig Boss snabbt och effektivt. Han gick runt som en spårhund med ögonen i backen. Sedan kontrollerade han träden närmast gläntan. Det han såg verkade lugna honom för han ryckte på axlarna och gick fram till en låg tät buske som stod en bit ifrån de andra bredvid en liten upphöjning i marken. Josef kunde inte se något konstigt med just den busken, men Boss rotade runt lite inuti den. Det hördes ett skrapande och upphöjningen började röra sig. Den avslöjade ett runt hål i marken, ungefär en meter i diameter. En stege ledde ner i hålet.

”Välkommen in i palatset!” log Boss.

 

Josef tog upp en bok, försökte läsa men la snart ner den igen. Jordkulans väggar verkade närma sig. Det var inte riktigt dags att gå och lägga sig, men för sent att gå ut. Han reste sig och gick rastlöst runt i bunkern, fram till väderstationen vid dörren. Trots att solen gått ner var det två plusgrader ute. Två plus! Töväder på kvällen! En utopisk tanke för en utopier. Tankarna gick till samtalet de haft kvällen innan Boss åkte. Han grubblade över vad Boss egentligen försökt säga honom.

”Kommer du att klara dig nu, grabben?” hade Boss frågat och lagt handen vänskapligt på Josefs axel. Hans midvintersnögrå ögon såg forskande in i Josefs gröna. ”Du kan ångra dig, vet du. Ingen skulle tycka sämre om dig för det.”

Josef försökte grina upp sig. Faktum var att han var skräckslagen inför att Boss skulle lämna honom ensam, livrädd vid tanken på att ge sig utanför jordkulan och lamslagen när han föreställde sig att vandra så långt från den att han inte skulle kunna springa tillbaka utan att bli andfådd. Men det var ingenting han kunde erkänna. Följa med tillbaka till Utopia? Vilket misslyckande!

”Jag ser fram mot att äntligen få lite lugn och ro, och slippa dig med piskan efter mig hela tiden!” sa han så tufft han kunde och belönades med ett leende och en ruskning i axeln. Sedan blev Boss snabbt allvarlig igen.

”Jag gillar dig, Josef, det vet du. Du är en bra kille. En av de bättre jag haft i skogen, faktiskt…” Han avbröt sig, verkade tveka. Josef lyssnade förvånat på det oväntade berömmet. Det här var verkligen inget han var beredd på.

”Tack” sa han tafatt. Boss tystade honom med en bestämd gest. Det var något annat han ville säga som var viktigare.

”Du vet att jag har kört andra hit. Ham till exempel, måste du hört talas om. Han var här i sex veckor. Vet du vad som hände honom?”

”Han fick en hjärtattack i sina kvarter två månader efter att han kom hem…” sa Josef trevande. Vart ville Boss komma?

”Sex veckor är ganska länge att vara ensam. När jag hämtade honom trodde jag att han skulle bli överlycklig, men han ville inte följa med. Sa att han väntade på någon. Verkade helt borta. För mycket röka, tänkte jag, isoleringen har tagit hårt på honom, det kan bli så när man är ensam och lite rädd… Men det var något annat också…”

Boss avbröt sig och la mer ved på elden i den öppna spisen, fast det egentligen inte behövdes.

”Han hade inte tagit alla prover han skulle, och kategoriserat dem dåligt, men jag lastade dem jag hittade så snabbt jag kunde och tryckte in honom i svävaren med milt våld. Hela vägen hem gnällde han om att jag förstört hans möte och att han ville tillbaka. Det var nästan så att jag fick binda fast honom i sätet…

Vänta till nästa sommar du Ham, så kanske du får åka tillbaka, sa jag. Men han ville inte lyssna. När vi kom hem sattes han i karantän och jag rapporterade det jag hört honom säga till Rådet. De grillade mig länge och väl men jag kunde inte berätta något mer. Inget såg konstigt ut vid jordkulan, inga spår eller rester av något oförklarligt.”

Boss tystnade och såg frånvarande in i elden. Minut lades till minut. Josef väntade på mer, men det verkade vara slut.

”En märklig historia” tänkte han och skulle just resa sig för att gå och kissa när Boss fortsatte utan att se på honom. Hans röst var låg och entonig, som om han pratade för sig själv.

”Två månader senare var han borta. En hjärtattack sa de. Men jag hade sett hans läkarundersökning innan han åkte. Som chaufför måste jag veta om han klarar resan. Frisk som en nötkärna, det kan jag svära på. Och på hela de två månaderna han satt i sina kvarter hade han inte fått träffa någon annan än Rådet. Så har det aldrig varit förut. Två veckor med karantän och läkarbesök, sedan släpps Resande ut till oss andra och kan berätta om sina äventyr. Men två månader…” Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka i det trånga rummet i jordkulan. Josef var själv ganska lång, men Boss toppade honom med ett antal centimeter. Hans längd gjorde till och med att han var tvungen att kröka ryggen en aning när han kom till väggen. Skuggan fladdrade i eldens flackande sken. Josef väntade tyst. Nu förstod han att det skulle komma mer. Han hade glömt att han var kissnödig.

”Jag har svurit att aldrig tala om det här, kommer det ut ligger jag illa till, förstår du?” Boss spände blicken i Josef, som nickade förskräckt. När Boss såg ut så där var det säkrast att inte säga emot.

”För fem år sedan var det Nathanael. Han var barndomsvän till mig, född två år tidigare. Vi hade gjort mesta träningen ihop och delade chefskapet över skogen och Odlingen.” Boss drog ett djupt andetag och satte sig med en duns. ”Han var min bäste vän.” Han vände ryggen till Josef. Det var som att det var för svårt att se honom när han skulle berätta.

”Fyra veckor skulle han vara här. Jag sa inget om Ham. Jag hade ju lovat, men nu finns det inte något i livet jag ångrar mer än det. Jag tänker inte göra samma misstag en gång till.” Han tystnade igen.

Josef trodde redan att han visste ungefär vad som hänt. Det skvallret hade gått många varv runt Utopias korridorer, till och med han hade hört hur Boss kommit tillbaka med en galning, fast han bara var femton år då. Efter det hade ingen blivit utsänd som Resande. Inte förrän nu, och det var Josef som var den utvalde. Det här handlade om honom också. Han väntade utan att säga något, han ville inte störa Boss berättelse.

”När jag kom hit var jordkulan tom. Prover och utrustning stod prydligt sorterade i förrådet. Snöskotern stod utanför. Hans kläder fanns kvar, men vapen, all mat och lite annan utrustning var borta. Och Nathanael var spårlöst försvunnen, och då menar jag spårlöst. Det hade snöat lite dagen innan, men det fanns inga spår utöver det vanliga runt jordkulan. Allt jag kunde hitta var en lapp ur en anteckningsbok…”

Boss avbröt sig och grävde i fickan. Han drog upp ett slitet och smutsigt hopvikt papper. Omsorgsfullt vecklade han upp det, men han verkade inte behöva läsa vad som stod där för han kunde det redan utantill. Han blundade och rörde fingrarna över papperet som om det var punktskrift.

Det finns mer än vi tror. Allt är inte dött.

Josef gapade. Det här hade han inte varit beredd på. Nathanael hade alltså aldrig kommit hem! Inte undra på att han misslyckats med att hitta hans anteckningar i Utopias databas. Han väntade andlöst på mera. Boss satt tyst ett ögonblick med slutna ögon. Så vek han försiktigt ihop lappen, reste sig och började vandra fram och tillbaka igen, snabbare nu.

”Jag stannade här i två veckor, sista två dagarna utan mat. Jag letade överallt på två mils radie runt jordkulan, men inte ett spår, inte en skymt, inget meddelande. Nathanael var som uppslukad av jorden, med Resandearmband och allt.”

Plötsligt stannade han upp och fixerade Josef med sin stålblick. ”Josef, jag vet inte vad du tänker om det här men jag är ingen idiot, och jag tror inte att du är det heller. Jag ska ha hem dig härifrån, så är det bara, om jag så ska leta efter dig resten av livet. Jag tror att du också kan ha en aning om att det är något med detta vi inte förstår. Nats lapp var ett meddelande till mig, det är jag säker på. Ingen annan vet om det, inte ens Rådet.”

Ytterligare några snabba vändor fram och tillbaka, så: ”Jag vill att du lovar mig en sak, och att du lovar nu, innan du vet vad det är. Lova!” Josef nickade överrumplat. Han försökte svälja, men strupen var kruttorr.

”Du ska ignorera allt som verkar udda eller konstigt. Var inte nyfiken. Gör bara ditt jobb. Och händer det något, vad som helst, som du inte kan förklara eller som skrämmer dig, aktivera spårsignalen på Resandearmbandet så kommer jag och hämtar dig. Då vet du att du har två, högst tre dagar att hålla ut innan jag är här. Barrikadera dig här i jordkulan då tills jag kan ta kontakt. Okej?”

Han såg uppfordrande på Josef.

”Vaddå, låsa in mig här om jag ser vad?” frågade Josef förvånat.

”Vad som helst som inte borde vara här. Du vet precis vad som lever i den här skogen, du har blivit väl utbildad de senaste veckorna. Insekter finns och råttor förstås och vissa lite större däggdjur, sällsynt men kanske du ändå ser eller hör något sådant.”

Han lutade sig närmare, så nära att Josef kunde känna hans varma andedräkt mot kinden, och viskade sakta: ”Människor kan inte finnas…”

 

Josef rös vid minnet av Boss röst och hans allvarliga ansikte. Vad som än hänt Ham och Nathanael var det tydligt att hans chef tog det på största allvar. Skulderbladen drog ihop sig, det kändes som om han var iakttagen men han vågade inte vända sig om. Det ilade längs ryggraden och nacken stelnade. Något kanske hade gömt sig i jordkulan, något som väntade på att komma fram… ”Sluta, nu är du jättelöjlig”, försökte han intala sig. Det hjälpte inte speciellt mycket. Han var fortfarande mörkrädd som en liten unge. Och var det egentligen så konstigt, ensam som han var, hundratals mil från närmsta människa? De människor han kände till, alltså…

Nej nu fick det räcka. Osökt kom Ruts lugna blick för honom. Hon skulle ha skrattat åt hans farhågor och frågat om han verkligen fyllt nitton, eller fortfarande var ett barn.

Resolut satte han på musik och tände ett par lampor. Det kändes genast bättre. Han funderade på att röka en pipa, men bestämde sig för att inte tulla på lagret redan första kvällen. ”Det finns mer än vi tror. Allt är inte dött.”

Josef trodde inte att han skulle kunna sova, men tröttheten efter resan tog ut sin rätt. Den natten somnade han med lampan tänd. Han vaknade klockan fem på morgonen av att något gick över jordkulans tak.

Vän eller fiende

Rut stod utanför hans kabyss med ett litet förföriskt leende på läpparna och ögon simmiga av hasch. Hon väntade inte på att han skulle bjuda in henne utan gick raka vägen in och snurrade runt.

”Men Josef!” utbrast hon. ”Vad mysigt du har det! Lite litet kanske men du kan säkert snart byta upp dig. Jag har redan fått större kabyss efter bara två år!” Hon fnissade till. ”Du verkar ha en bekväm säng i alla fall…” Hon lyfte armarna över huvudet, och med en smidig piruett landade hon baklänges tvärs över bädden. Josef var tvungen att dra på munnen. Rut reste sig på armbågarna och granskade honom.

”Fick du mycket skäll av din chef?” undrade hon. ”Jag lovar och svär att jag aldrig hade tagit med dig på festen om jag hade vetat att han var där. Det skulle ju bli trevligt och avkopplande för dig, inte pinsamt och jobbigt.” Hon lade huvudet på sned. Josef tappade nästan andan över hur söt hon var.

”Det gick bra, han var inte så arg” ljög han. Rut log ett hemligt småleende och bet sig i underläppen.

”Jag är glad för det” sa hon. ”Då är du inte heller arg då?”

”Nej, självklart inte!”

”Bra, för jag har ett förslag på vad vi kan göra för att slappna av i stället för att festa…” Hon reste sig upp i sittande ställning och drog ner sin overall över axlarna i en hastig svepande gest. Josef tappade hakan. Hans våtaste drömmar höll på att bli sanning just nu och han visste inte vad han skulle ta sig till. Så sent som i eftermiddags hade han varit övertygad om att han skulle kasta sig över Rut om han fick en chans, men nu när hon satt halvnaken på hans säng var han inte så säker längre. Lite för mycket konstigt hade hänt sedan dess, och framför allt var det en sak han var tvungen att få klarhet i innan han gav sig hän.

”Rut, den här mannen som hade festen…” Rut lyssnade inte. Hon reste sig upp och ställde sig mittemot honom, drog ner dragkedjan på hans overall och kysste honom på bröstet. Hela hans kropp reagerade. Allt blod försvann från huvudet och tankarna blev plötsligt tröga och oviktiga. Hon tog hans hand och lade på sitt eget bröst, och han kände bröstvårtans gummiaktiga yta hårdna under hans fingrar. Rut stönade lätt. Hans näsa drog in doften av nytvättat hår. Hennes hand gled mot hans skrev. Snart skulle han inte klara av att prata, han kände sig redan hes. Helst av allt ville han bara strunta i allt och ge sig hän, men en envis liten tanke kunde inte sluta pina honom. Han var tvungen att harkla sig innan han fortsatte envisas.

”Rut, det är något skumt med honom. Känner du honom verkligen inte alls? Jag såg hur ni pratade när Boss och jag gick, först sa han något till dig och så tittade han på mig. Vad var det han sa till dig egentligen?”

Rut drog sig ilsket från honom. ”Vad du tjatar!” fräste hon. ”Jag har aldrig varit med om någon som är så jobbig som du. Skit i honom, han sa väl inget speciellt!” Hon knep ihop ögonen och granskade Josef uppifrån och ner, men undvek att möta hans blick.

”Är du rädd för mig?” frågade hon. Hennes hand sökte sig nedåt igen men den här gången tog han bort den med sin egen. Hon var lite för angelägen. Något var definitivt fel. Nu ringde alla varningsklockorna.

”Nej, men jag vill veta vad du har ihop med den där karlen bara. Är det omöjligt?”

Rut stelnade till. Ett kort ögonblick såg hon både rädd och rasande ut, men sedan samlade hon ihop sig och skrattade lätt.

”Jag har svårt för svartsjuka män, så jag går nu, Josef. Du kommer att ångra dig om en stund när du ligger själv här i din säng. Kanske kommer jag tillbaka i morgon, kanske inte…”

Hon drog upp overallen, gav honom en puss på kinden och öppnade hans dörr. I dörröppningen vände hon sig om.

”Vill du be mig stanna?” Han kunde inte bestämma sig, så han sa inget, och hon fnissade igen, lite mer forcerat den här gången. ”Vi kanske ses snart. Ring mig om du kan ta dig samman!”

Med en vinkning var hon borta och Josef ensam. Det skulle inte bli mycket sömn den natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Avfärd

Klockan var strax efter halvfem på morgonen. Ingen mer än de två nattvakterna var vakna. De satt vid sina dataskärmar och tittade nyfiket på Josef och Boss med ögon som sömnbristen hade gett röda kanter. Skärmarna visade bilder som övervakningskamerorna sände från Utopias gråkalla utsida. Där fanns också radar och en mikrofon kopplad till en dator, som larmade om den snappade upp något onormalt ljud.

Vakterna hälsade vänligt och försökte dölja gäspningarna bakom handen.  De hade varit på plats sedan tio kvällen innan. Om en timme skulle de bli avlösta och gå till sina kvarter för att sova. Josef kände igen dem till utseende men inte till namn. Han visste inte riktigt varför det fanns nattvakter eftersom inget någonsin hänt så länge han levat, men han antog att det var en kvarleva från oroligare tider. Inte för att han kunde begripa vad vakterna skulle göra om det verkligen dök upp strålningsmuterade jättekackerlackor eller något annat av alla andra monster Utopias barn brukade skrämma varandra med. Utopias skal var hållbart nog för allt utom en atombomb på nära håll. Han misstänkte att vakterna var där mest för att se till att ingen omdömeslös invånare försökte stjäla en svävare och ge sig ut på en egen upptäcktsfärd.

”Hur är vädret?” frågade Boss den äldre av vakterna. Mannen konsulterade siffror längst ner på en av skärmarna. ”Trettio minus, måttlig västlig vind och halvklart. Det blir nog snö senare på dagen, men just nu är det uppehåll. Solen gick upp för en timme sedan. Tillräckligt med ljus för att ladda tror jag. Ska ni långt idag?” Han granskade Josef uppifrån och ner medan han pratade. De hade säkert fått informationen om Resan kvällen innan, när de gick på sitt pass. Hela den evighetslånga natten hade de tillbringat med att spekulera i vem som skulle åka och vart. Josef visste hur skvaller kunde färdas i Utopias korridorer, men vakterna hade tystnadsplikt och de diskuterade säkert bara med varandra. Hans Resa var fortfarande en hemlighet.

”Vi kommer inte tillbaka på ett par dagar, i alla fall” svarade Boss intetsägande och tackade för väderupplysningen.

 Josef skyndade i hälarna på honom när de gick nerför korridoren. Här hade ingen brytt sig om att dekorera och mjuka upp som i sovkorridorerna eller sällskapsutrymmena, väggarna var skrovligt gråvita och golvet något mörkare. Korridoren gick spikrakt fram mot en bred dörr med skylten ”Garage, endast behöriga” på.

Boss drog sitt magnetkort i kortläsaren vid garagedörren. Den gled smidigt upp på väloljade gångjärn. Innanför fanns Utopias hela fordonspark.

De hade varit här en gång med skolklassen när Josef var tio år. Det var färre maskiner nu än då. Boss hade sagt att bristen på reservdelar gjorde att man var tvungen att plocka isär vissa fordon för att använda deras delar till andra. Ändå var garaget så stort att om man stod vid ena väggen såg man inte den andra. Detta enorma utrymme var fullproppat med höga svävare, plogar, snöskotrar och andra terrängfordon. Det vanligaste drivmedlet var gas från Utopias jäsande avloppstankar, men en del av dem, avsedda för längre resor, gick på solenergi och uppladdningsbara batterier. Boss gick fram till en sådan svävare. Det var inte den allra största sorten, men den hade både strålningsskydd och skottsäkra paneler. Till skillnad från de mindre svävarna, som var målade i neonfärger för att synas lätt i snöyra, var den här kamouflagemålad. De infällda vingarna på sidorna visade att den kunde gå både på marken, i luften och på vattnet. Det sved till i Josefs mage. Först nu började äventyret kännas verkligt. Han skulle verkligen ut ur Utopia! Han skulle få göra något ingen av hans vänner gjort, och tillföra samhället något ovärderligt! Lyckades han måste de bara ge honom tillstånd att fortplanta sig…

Boss granskade svävarens utsida minutiöst och kontrollerade alla skarvar i metallpanelen. När han började knacka på roderbultarna blev Josef otålig. Nu gick han väl ändå till överdrift. Så mindes han samtalet i skogen en vecka tidigare och tänkte om. Skulle svävaren gå sönder på vägen vore de förlorade.

”Hjälp till här!” De hjälptes åt att baxa in en snöskoter i svävaren. Där fanns redan en hel del packning, proviant, vatten och lådor för växt- och mineralprover. Snöskor och skidor låg också stuvade vid ena väggen tillsammans med olika spadar och skyfflar. Boss hade förberett det mesta, tydligen. Josef såg imponerat på när han vred på en fyrkantig panel på sidan, och svävarens ramp gled upp med ett surrande ljud.

De klättrade in i förarhytten och stängde dörrarna. Boss tryckte vant på olikfärgade knappar i en ordning som Josef snabbt gav upp att hålla reda på. I Utopia lärde sig de flesta att hantera snöskoter på inomhusbanan redan som små, men de större fordonen var det bara särskilt utvalda som fick lära sig köra. Han hörde inte till dem. Faktum var att han aldrig ens suttit i en svävarsimulator. Detta var en ny upplevelse och han försökte göra det bästa av den. Nyfiket såg han sig om i förarhytten. Svävaren vibrerade mjukt medan den värmde upp motorerna. Sätet var klätt i grått strävt tyg som han inte kände igen. Rakt bakom honom fanns dörren till lastutrymmet och bredvid den ännu en liten dörr. ”Vad är det där?” undrade han. ”Toan” svarade Boss korthugget. Josef nickade för sig själv. Klart att man skulle slippa gå ut ur svävaren för att kissa, för även om det var varmt just idag kunde det lika gärna vara femtio minus vid det tillfället man skulle ut ur garaget. Under femtiofem gick det inte att använda svävaren, då frös solpanelerna.

”Tryck på den svarta knappen till höger om dig” sa Boss. Josef gjorde som han sade och svävaren höjde sig från markplattan.

”Varför kan du inte nå den själv?” undrade han.

”Den sitter så där avigt till för att det finns en bestämmelse att man alltid ska vara två i svävaren. Du ska inte kunna starta utan en andrepilot” förklarade Boss. Han såg trött och grå ut i ansiktet, men ögonen var lika skarpa som vanligt. Josef undrade om de sovit lika dåligt i natt. Själv hade han inte fått många timmars sömn, full av lika delar nervositet och upphetsning hade han mest vankat omkring och gått igenom packlistan gång på gång för att inte glömma något. Han hade snurrat på sitt Resandearmband, fingrat på sökaktivatorn och funderat över vad som skulle kunna hända som skulle tvinga honom att använda den. Armbandet var fastsvetsat på hans vänsterarm och omöjligt att få av. Det sände ut en signal som gjorde det möjligt att spåra honom på en kilometer när, om han till exempel råkade ut för en olycka på sin resa och blev liggande hjälplös någonstans. Armbandet startade signalen automatiskt om hans puls gick under fyrtio slag per minut. Han kunde också välja att aktivera den själv för att kalla på hjälp. Tankarna hade snurrat i huvudet, drömmar om framtiden och funderingar över resan. Det enda han var säker på var att han skulle bli mottagen som en hjälte när han kom hem. Om han kom hem? Och hur skulle Rut reagera när hon upptäckte att han var borta?

”Hur ska du komma hem då, om du inte kan starta ensam?” kom han plötsligt på. Tänk om han skulle ha Boss kvar, vilken lättnad det skulle vara! Men Boss grinade till. ”Det finns alltid sätt att lura systemet, Josef!” Han pekade på en metallpinne Josef inte lagt märke till tidigare, eftersom den låg på golvet vid deras fötter.  Pinnen var lite böjd och bredare i ena änden, så att man lätt skulle kunna nå den svarta knappen från förarsätet. Han log fåraktigt tillbaka mot sin chef, en aning besviken. Klart att Boss hade förutsett det. Han hade ju varit utanför Utopia massor med gånger. Josef tvingade snabbt bort en tanke på sina företrädare. Boss hade kört minst två av dem också. En av dem hade inte kommit tillbaka…

Boss vred på en liten ratt, och svävaren fylldes av musik. Så drog han en spak framåt och det stora fordonet började sakta röra på sig.

”Är du beredd på action nu, grabben? Den här går fort den, vänta bara!” Plötsligt verkade all trötthet som bortblåst och det satt ett brett flin på hans ansikte. Josef försökte se glad ut tillbaka trots bollen av rädsla i magen.

Boss tog upp den lilla mikrofonen som satt i ett ställ framför honom och sa ”Okej Seb, du kan öppna porten nu”. Josef gissade att det var vakten han talat med tidigare.

Utopias södra port gled ljudlöst upp. Josef kisade för att uppfatta något därutanför, men det såg ut som han visste från skogen – ljusgrå snö och inget annat. Vita flingor blåste in på garagegolvet och började snabbt bilda en driva. Svävarens surrande och vibrerande intensifierades så att det trängde genom musiken när den höjde sig över de andra fordonen för att glida ut. Den krängde till av vindvirvlarna som uppstod när de passerade genom porten, och så for de ut i en grå värld. ”Ut ur myrstacken!” ropade Boss glatt. Han tryckte spaken så långt framåt det gick och accelerationen gjorde att Josef trycktes mot sätets ryggstöd när de pilade rakt söderut. För ett ögonblick smittades han av Boss glada humör. Han var ute ur Utopia för första gången. Han var en Resande.

Rut

”Det var länge sedan jag såg dig i strandrummet?” På något sätt lyckades Rut få påståendet att låta som en fråga. Hon hade upptäckt och hunnit ikapp honom när han hastade förbi en av lunchrestaurangerna. Det kändes som om han alltid var försenad nuförtiden.

”Jag har haft mycket att göra…” Den förargliga rodnaden var där igen. Han hatade sig själv för att han var så himla mesig. Rut verkade inte bry sig. Hon log sitt fantastiska leende. ”Jo, jag vet det. Ingen i hela bubblan har pratat om något annat än din Resa i evigheter nu. När ska den bli av egentligen?”

Josef mumlade något obestämt. Rut ryckte charmfullt avfärdande på axlarna.

”Du kan inte jobba dygnet runt. Du blir bara blek och trist. Ta lite ledigt i kväll, det har du väl förtjänat.” Det ljusa leendet igen. ”Vi är i det stora strandrummet direkt efter jobbet. Kom du också, så kan vi prata mer!” Hon vände sig om och gick tillbaka till vännerna hon suttit med. Halvvägs vred hon huvudet, och när hon såg att han fortfarande stod kvar och tittade vinkade hon graciöst med vänsterhanden. Han lyfte sin näve tillbaka.

Egentligen borde Josef plugga växtlära ikväll, men det var innan Rut dykt upp. Nog för att han var blyg och tafatt, men en sådan chans kunde inte ens han missa. Han var inte dummare än att han märkt hur kvinnornas blickar förändrats sedan han blev utvald att bli en Resande. Sem hade sin enorma charm, Simon hade sitt glada skratt och sin humor. Josef hade fått en Resa och det skulle vara ett brott att inte ta vara på det. Samtidigt blev han lite besviken över att Rut var så lättfångad. Han hade någonstans hoppats att hon var annorlunda, att just hon drevs av högre ideal än de ytliga flickor hon umgicks med. En sekund övervägde han till och med att stanna hemma, men sedan tog han resolut sig själv i örat. Rut verkade vara intresserad av honom. Hon var den snyggaste han visste. Han kanske aldrig skulle få en sådan chans igen.

 

Alltså befann han sig i det stora strandrummet en dryg timme efter arbetsdagens slut, för han ville ju samtidigt inte verka för angelägen. Det var som vanligt fullt av solande utopier på stranden och i vattnet. Josef försökte spana utan att det syntes. Ovillig att erkänna det letade han också efter sin mystiska kvinnliga dubbelgångare, men hon hade inte synts till sedan de nattöppna kvarteren. Inte Machir heller. Han hade inte varit på arbetet på Odlingen. Boss hade inte kommenterat hans frånvaro, och inte de andra heller. Bara det gjorde Josef misstänksam. Rådsväpnarna var inte att leka med.

”Hallå, Josef! Vi är här borta!” Sem hade rest sig och vevade med båda armarna. Bredvid honom låg Simon, och ytterligare någon meter bort Rut. Josef gick bort till dem. Hans tår sjönk ner i den varma sanden. Han undrade om det hade känts likadant i fötterna på dem som för hundratals år sedan kunnat vandra på en riktig strand. Det skulle han aldrig få uppleva, för han kunde inte vara ute utan sin skyddsoverall, men han skulle åtminstone få finnas därute mitt i verkligheten, och det var mer än någon av alla de andra i strandrummet.

”Äntligen har du grävt fram dig ur skärmen! Vi började bli rädda att du redan åkt och vi inte skulle få säga hejdå! Du har alltid varit en smitare, det vet vi ju!” Sems varma leende motsa de tuffa orden och Josef slog honom lekfullt på armen med sin knutna näve. Simon reste sig och gav honom en kram. De hade inte setts på ett tag och Josef blev uppriktigt glad att hans vän var där. Även om Sem var den han oftast umgicks med efter jobbet var det Simon som kände till alla hans drömmar och hemligheter. De hade alltid varit väldigt nära varandra, ända sedan de hade fått sängarna bredvid varandra i den stora sovsalen de hamnat i som sexåringar när de lämnat kindergarten.

Josef och Simon var ett omaka par, den ene lång, blond och gänglig, den andre kort till växten, mörk och med lite kutande axlar. Men det var inte utseendet som gjorde att de drogs till varandra. De delade samma fascination inför naturen och de djur och växter som en gång koloniserat jorden, och de tyckte om att drömma och fantisera om liv på andra planeter. Med åren hade deras vänskap utvecklats så att de inte behövde träffas på flera veckor, men när de väl sågs tog de bara upp tråden där de tappat den. De var trygga och trivdes i varandras sällskap och Josef visste att det var en förmån att få ha en sådan vänskap.

”Berätta nu då Josef” uppmanade Sem när han lagt sig ner och slappnat av i den mjuka sanden.

”Berätta vad då?” mumlade Josef sömnigt. Värmen och den mjuka sanden fick hans ögonlock att falla ihop. Han fick så lite sömn på nätterna att han kunde somna när som helst på dagen.

”När du ska åka förstås! Alla är hur nyfikna som helst och vi är dina bästa vänner. Vi borde få vara med på hemligheten!”

Josef kände sig illa till mods. Angreppet kom för hastigt. Han ville inte att Sem eller någon annan skulle bli sur på honom, men det lät inte riktigt som att Sem skämtade. Det fanns ett svagt stråk av iver i hans röst, som om det faktiskt var viktigt för honom fast han försökte dölja det. Josef mindes att Sem verkat veta om hans Resa innan han själv gjorde det. Han tänkte på samtalen han tjuvlyssnat på och den mystiske mannen som pratat med Boss. Känslan av obehag växte sig starkare. Han ville inte tro det om sin vän, men något var fel.

”Jag ska få veta det sju dagar innan. Det borde vara när som helst nu, för Rådet sa att det skulle bli på våren” sa han och hoppades att Sem skulle låta sig nöja med det.

”Jag har en kompis som jobbar i fordonsgaraget” sa Jemima. ”Han säger att din chef är där varje dag och går igenom svävaren som ni ska använda. Han verkar aldrig bli nöjd. Helt tokig, kollar samma saker om och om igen säger min kompis!” Hon skrattade och de andra skrattade med. Josef tvingade sig till att dra på munnen men han kände sig inte det minsta road. Boss var tydligen rädd att något skulle hända svävaren innan de hann åka. Men vem skulle kunna göra något, och vad? Han började nästan önska att han tackat nej till Resan.

”Nä hör ni, sluta plåga Josef. Ser ni inte att han är helt slut. Blek och eländig. Han jobbar hårdare än alla ni latmaskar. Låt honom ha lite ledigt nu i stället! Vill du bada Josef?”

Rut kom till hans räddning och han reste sig tacksamt. De sprang i kapp till poolen. Rut dök i före honom, och han beundrade hennes sätt att skära genom vattenytan innan han gav sig i efter henne.

”Jag trodde nästan inte att du skulle komma.”

”Det är mycket att göra… Jag måste läsa in en massa, och Boss tvingar mig att leka vildmark i den artificiella skogen, göra upp eld och sådant.” Det var skönt att prata om tillåtna saker, i stället för att försöka avleda uppmärksamheten från själva tidpunkten för Resan. De simmade sakta bredvid varandra. Han njöt av att känna det tempererade vattnet mot kroppen. Rut väjde vant för ett par plaskande småpojkar.

”Tänk att få ge sig utanför och se hur det ser ut, det är fantastiskt! Det måste vara nervöst att veta att Resan närmar sig. Jag skulle vara helt tokig, särskilt om jag inte fick veta exakt när jag skulle åka så jag kunde vara riktigt mentalt förberedd” anmärkte hon. Josef kände sig irriterad. Det var ett evigt tjat om denna avresedag, Rut också nu. Han svarade inte och hon märkte genast hans förändrade humör.

”Du vill inte prata om det” konstaterade hon. ”Vet du, då tycker jag vi går härifrån, för de andra är så otroligt nyfikna. De kommer aldrig att sluta fråga. Jag har en idé. Ta dina saker och häng med mig!”

Hon hoppade upp ur poolen och gick med raska steg mot sina kläder. Josef följde förvirrat efter. De klädde på sig och sa hejdå till sina vänner, Sem flinade retsamt mot dem och Simon önskade finurligt Josef ”lycka till – med allt”. Rut tog Josef i handen när de kom ut i korridoren och drog honom med sig.

”Vart ska vi?” frågade Josef. Hon log illmarigt. ”Det får du se!” De vek av åt höger och halvsprang i en rosa gång som sluttade lätt uppför. Josef förstod att de var på väg mot Utopias övre våningsplan, där folket med de högsta samhällspositionerna bodde. Han var nyfiken nu.

Rut stannade utanför en port med fingeravtrycksscanner. Hon la skämtsamt högra pekfingret över Josefs mun, sedan tryckte hon det mot den grå tavlan bredvid dörren. Den klickade till och ett surrande ljud indikerade att den var öppen.

”Kom!” Rut vevade honom genom dörren. Josef förstod ingenting men lydde. Han ville verkligen veta vart det här skulle leda, och han längtade efter att se hur det fina folket hade det.

Det var stor skillnad på de här korridorerna och de där han själv bodde. Golvet var klätt med stegdämpande material och det fanns tätt med växter och mjuka ljuskällor. Här och var stod det sittgrupper utplacerade. På väggarna hängde konstverk.

”Hur kan du komma in hit?” frågade Josef.

”Jag sköter om växterna här. Det är nästan ett heltidsjobb!” Rut log hastigt mot honom medan de gick.

”Det är ju bra för dig, men tänk om någon ser mig här?” Han kände sig illa till mods. De kunde båda råka illa ut.

”Ingen fara!” lugnade Rut honom. ”Vi ska bara en kort bit till, och om det mot all förmodan skulle bli bekymmer känner jag någon som kan intyga att vi var på väg till honom. Då kan ingen klaga, vi har ett godkänt ärende!”

Hon tryckte lugnande hans hand.

”Vart ska vi då?”

”Hit!” De vek av i en mindre korridor med dörrar som påminde om de som fanns i hans egen boendekvarter, men bredare, utsirade och med olika färger. Rut stannade utanför en av dem och bultade hårt.

 ”Jag tänkte att du kunde behöva lite omväxling” log hon samtidigt som dörren öppnades. Innanför hördes musik. Mannen som stod i dörren verkade bli glad över att se dem.

”Men se Rut, välkommen till festen, kul att du kunde komma! Jag ser att du tagit med en gäst också!” Han hade en röst som beige sammet. Josef kände genast igen den, den hade han hört i drömmarna flera gånger den senaste tiden. Det var mannen från den artificiella skogen, han som talat med Boss. Han rös till. Nu började kvällen ta en vändning han inte gillade. Plötsligt kände han sig ensam och oskyddad.

”Kom in!” Mannen slog ut med händerna i en inbjudande gest. När Josef gick förbi lade mannen vänskapligt armen över hans axlar. ”Jag tror inte att vi blivit presenterade för varandra” spann han. Josef gjorde sitt bästa för att inte rygga tillbaka.

”Jag heter Josef” sa han lamt.

”Och jag är Samuel. Mycket trevligt att ha dig här, Josef! Hoppas att du kommer att få en rolig kväll. Vi får prata mer och lära känna varandra senare.” Han föste in dem i rummet och tog själv av till höger mot en skara festklädda män och kvinnor.

De här rummen liknade inte alls Josefs lilla kabyss. Han hade aldrig sett något liknande någonstans i Utopia, där man hade gjort en dygd av trångboddheten. Kunde verkligen en enda människa bo i fyra rum, vart och ett större än hans enda?

Bostaden var fylld med folk och haschröken låg som en söt dimma överallt. Musiken dränkte sorlet från de glada festdeltagarna. Josef blev stående och tittade en lång stund. Han kände igen flera av dem. Det hade varit konstigt annars i ett så relativt litet samhälle som Utopia. De flesta var äldre än han och han såg många som han visste hade kvalificerade arbetsuppgifter. Det var tydligen inte vilket patrask som helst som var inbjudna till den mystiske mannens hem. Festens huvudperson hade glidit vidare efter att han hälsat dem välkomna, och stod nu mitt i en klunga människor som skrattade och pratade. Han tittade inte åt deras håll.

Josef tog tag i Rut och drog henne med sig till ett hörn.

”Vem är han som bor här egentligen? Jag har aldrig sett honom förut” ljög han. Rut ryckte på axlarna och fyrade av sitt leende mot honom igen.

”Han är konsult till Rådet, det är allt jag vet. Jag har träffat honom när jag varit här uppe och skött om växterna. Han är rolig att prata med!” svarade hon oskyldigt.

Josef tyckte det lät lite väl enkelt och ville fråga mer men han blev avbruten av en kvittrande kvinna som erbjöd dem att röka från hennes pipa. Rut drog ett par bloss. Josef tackade nej så artigt han förmådde. Han trodde inte att det skulle vara smart att bli hög just nu. Det ilade fortfarande i hans mage när han tänkte på att han var hemma hos den mystiske mannen som sagt att han var utbytbar. Han visste att han borde gå därifrån, men han ville inte lämna Rut.

”Åh, är det inte du som är Resaren..?” Kvinnan andades in förväntansfullt och granskade honom uppifrån och ner. Hon var ganska kort, ovanligt blond och rörde sig som om hon var medveten om att hon hade en vacker kropp. Hennes overall smet åt runt hennes mjuka former. Fast hon var minst tio, kanske femton år äldre än han verkade hennes besiktning av honom ge godkänt resultat, för hon smög sig nära och såg upp i hans ansikte.

”Otroligt spännande!” suckade hon och tog honom under armen. Hennes mjuka bröst trycktes mot honom. ”Du måste berätta allt om det för mig?” Josef vände sig om efter Rut men hon hade vänt ryggen till honom och pratade med några andra. Kvinnan styrde honom vänligt men bestämt mot de inre rummen och han kom sig inte för med att ta sig loss. De gick tvärsöver golvet. Några personer vände sig om efter dem och verkade kommentera något. De skrattade.

”Josef?” En bister röst som Josef allt för väl kände igen skar genom musiken och sorlet. Den kom från en soffgrupp ett par meter bort. ”Vad i alla köldslagna småfåglar gör du här?”

Josef rodnade skuldmedvetet när Boss långa gestalt vecklade ut sig ur en fåtölj. Den blonda kvinnan såg besviken ut.

”Men Boss, han och jag ska bara diskutera hans Resa lite..?” Hon hade ett sätt att prata på som om hon avslutade varje mening med en fråga och en utandning. Nu tittade hon vädjande på Boss, men till ingen nytta. Boss var hård som diamant.

”Det hade han säkert kunnat göra om han inte skulle gå hem och sova nu. Kom Josef, jag följer dig hem så du inte blir distraherad eller går vilse på vägen.” Han avfärdade den yppiga blondinens besvikna protester med en nick och ett kallt leende och gick före Josef, som ärligt talat kände sig ganska lättad, mot utgången. I dörren vände Josef sig om en sista gång för att leta efter Rut. Han såg henne inte först, men när han spanade längre bort såg han att hon lyssnade på deras värd som hade något att säga tätt intill hennes öra. Plötsligt mötte han Samuels blick. Den var mörk och intensiv. Josef vände hastigt tillbaka huvudet och halvsprang efter Boss för att hinna ikapp honom.

De gick snabbt och i tystnad genom Utopias kvällsmörka korridorer där skymningsljuset snart skulle ge plats åt nattlamporna. Josef brann inuti av frågor som han inte vågade ställa. Det räckte med en blick på Boss, som stegade på med sammanbiten mun, för att förstå att han inte skulle få någon information av sin chef den natten. När de nådde gränsen till hans egna boendekvarter stannade Boss.

”Nu tar du dig nog hem själv” konstaterade han. Josef nickade. Boss vände sig om för att gå. I steget vred han huvudet.

”Förresten” sa han. ”Avresedatumet är ändrat. Vi åker i morgon bitti. Jag hämtar dig här klockan fyra, var klar då.”

Josef blev häpet stående och såg sin chefs långa silhuett avlägsna sig. När Boss vek av och försvann i korsningen ryckte han tag i sig och gick till sin kabyss. Han förstod ingenting. ”Som vanligt” tänkte han. ”Jag är en bricka i ett spel jag inte kan reglerna för.” Det var bara att hålla tummarna för att någon annan kunde spela det åt honom.

Josef satte sig på sängen och stirrade framför sig. Han visste inte om han skulle vara arg eller glad. Hans chef hade behandlat honom som ett barn. Det gjorde honom upprörd. Samtidigt måste han erkänna för sig själv att han verkligen inte hade haft kontroll över situationen. Han hade känt sig ensam och utsatt och det hade varit en stor lättnad att Boss tagit över ansvaret. Var han vuxen, och kunde ta hand om sig själv, eller ett barn som behövde en övervakare?

Det knackade på dörren.