I går fraktades hundar i burar från Astra Zenecas kennel i Örkelljunga till en säker död. En död som med största sannolikhet kommer att föregås av svåra övergrepp och plågor. Det rör sig om rasen beagle, som beskrivs så här på Svenska Kennelklubbens hemsida:

”Rasen ska vara en öppen, vänlig och livlig jakthund. Den ska vara modig, mycket aktiv, uthållig och målmedveten. Den ska vara alert, intelligent och ha ett stabilt temperament.” (www.skk.se)

De beaglar jag träffat har varit charmiga, vänliga, glada familjehundar. Jag tror inte många människor med berått mod skulle utsätta dessa djur för smärta eller olycka. Den som gör det klassar jag som empatistörd hundhatare, och om ni läst mitt förra inlägg om min underbara hund kan ni nog tänka er vad jag tycker om sådana.

 

Jag betalar skatt. Det har jag gjort i trettio år, sedan jag var fjorton år och började jobba. Min skatt, tänker jag mig, går till det som är viktigt att uppehålla i en stat. Jag betalar till och med kyrkoskatt trots att jag inte är troende. Jag ser det som att mina skattepengar går till att vårda vackra byggnader och viktiga samlingssalar. Senast i går höll jag ett profant möte i ett församlingshem. Det betalar jag gärna skatt för. Jag betalar gärna för att våra ungdomar ska få en bra skola, och för att våra äldre ska få bra vård på sin ålderdom.

Tänker ni också lite så? Att ni liksom i sinnet bestämmer vart era pengar går? Till vård, skola och omsorg till exempel.

 

Då ska ni veta att era pengar också går till en polisinsats där flera polispatruller, enligt uppgift fler än de civila som protesterade, skyddar en transport av hundar från upprörda demonstranter som i månader arbetat för att dessa levande varelser ska placeras ut i kärleksfulla familjehem i stället för att användas i plågsamma djurförsök. De modiga, aktiva, alerta och intelligenta individerna har fötts upp på en kennel, bott i burar och nu ska de dödas. För vår skull, heter det. Men vi lever i en tid där djurförsök inte längre behövs. Det är en grym och föråldrad metod som används på grund av lathet och ovilja till förändring. Det enda brottet dessa varelser begått är att de inte är människor. Motiverar det straffet de får?

“Varje gång du tar ögondroppar eller använder en salva förutsätter du att de kemikalier den innehåller inte är giftiga. Men de giftighetstester som myndigheterna förlitar sig på är föråldrade och till allra största delen baserade på värdelösa djurtester som är dåliga på att förutsäga giftighet för människan.”

Alison Abbott, Nature's senior European correspondent

Om penicillin hade testats på marsvin hade vi inte haft det i dag, eftersom marsvin dör av penicillin. Bara ett exempel.

 

Så, jag önskar att jag kunde villkora mina skattekronor. Tänk om vi kunde göra ett experiment! Tänk om vi kunde få vår skatt i en pengapåse, och så fick vi själva välja vart pengarna skulle gå. Ungefär som våra pensionsfonder, fast bättre upplagt naturligtvis (det kan ju inte vara så svårt).

Då skulle nog inte så mycket gå till Vattenfalls marknadsföring, eller polisskydd för att gigantiska läkemedelsbolag ska få plåga djur ifred.

Bild från Sydsvenska Dagbladets nätupplaga.

 

 

 

Min hund är död. Det var jag som dödade henne. Jag bestämde att det var dags. Det svåraste jag gjort, men den största gåvan jag kunde ge henne. Nu fick hon gå medan hon fortfarande hade lite ork och energi kvar, innan sjukdomen tog det sista från henne.

Min älskade Tazza. Sov gott.

 

När vi bestämde oss för att skaffa hund blev jag överlycklig. Jag letade ras på nätet och fastnade för de belgiska vallhundarna, deras pigga uppsyn och vackra päls tilltalade mig. Jag hittade en kennel som verkade bra och bokade dig nio månader innan jag kunde hämta dig, så man kan säga att jag väntade lika länge som på ett barn.

Du gillade inte att vara hos oss från början. Det var läskigt att åka bil och du saknade din familj. En dag när vi varit och handlat kröp du in under bilen och gjorde klart att du inte tänkte komma ut igen. I desperation slet jag upp paketet med skinka som vi just köpt och sträckte in en skiva under bilen. När du kände lukten ändrade du dig och det var nog då vår vänskap började på allvar.

I nästan elva år har du varit en del av mitt liv. Vi har gått oräkneliga mil tillsammans på stockholmsgator och skogsstigar, i ur och skur, sommar som vinter. Vi har tränat varandra i lydnad och uppfostran, och du har lyckats lika bra med mig som jag med dig. Men jag har aldrig kunnat matcha din kärlek eller ditt stora hjärta, eller varit så bra på att förlåta som du.

Nog har jag varit arg ibland. Som den gången du fångade sopbilen i Vinterviken med din långlina, då var jag vansinnig. Eller när du jagat bilar på vägen härutanför huset och vägrat komma tillbaka när jag ropat.

Men mest minns jag all kärlek jag fått av dig. Jag har inte varit värd den, men du har gett mig den ändå. Förlåt Tazza för alla gånger jag varit arg på dig. Förlåt att jag inte varit världens bästa matte alla gånger. Och tack för alla slick på min hand, alla mjuka glada hälsningar när jag varit borta och kommit tillbaka, alla stunder du fått mig att skratta med din busiga hundhumor. Tack för alla gånger du sovit i min säng eller på golvet medan jag varit upptagen med annat, och sedan alltid blivit lika glad när du fått röra på dig. Tack för ditt vackra leende.

Nu var du trött och sjuk. Din kropp var stel och du hade fått diabetes. Det beslutet jag tog idag var det svåraste jag någonsin gjort. Att se dig sakta slappna av när du fått den lugnande sprutan, hur du tuggade Frolic långsammare och långsammare och till slut la dig till rätta hos mig, och hur de fina människorna på hundkliniken gav dig sista sprutan och jag visste att det var oåterkalleligt, att du inte skulle komma tillbaka till mig. Du somnade så stilla, det märktes inte ens när du slutade andas. Din ande flydde obemärkt. Men jag tog med dig hem. Jag lämnade dig inte där. Nu sitter jag här och försöker förstå att soffan i vardagsrummet är tom och att jag aldrig någonsin mer kommer att höra dina klor klicka mot golvet, eller se dina vackra bruna ögon lysa upp när jag pratar med dig. Du min stora hundkärlek, min vackra pälsklädda syster, min äldsta dotter, min allra bästa vän.