http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/EU/Valgrafik/#/graph=procent&area=21810401
I Årsunda, där jag bor, är SD andra största parti. Fler än var tionde bosatt här tycker att SD:s företrädare är några man vill ge förtroende att förvalta makten över ens liv.
Vad ska man säga? Att det känns bättre än 24 %, som i Sjöbo? Raljera över utbildningsnivån i förhållande till partisympatier? Bara bli arg och skrika rakt ut att de är idioter? Nej, det känns bara sorgligt. Inte hjälper det heller. SD har själva gång på gång bevisat sin inkompetens och unkna människosyn, och de får bara fler och fler röster.

Jag har så otroligt svårt att tro att 10 % av svenska folket och 12 % av mina grannar och bekanta tycker att det är okej med människor som jublar när nazistiska och fascistiska partier röner framgångar i EU-valet. Hade det stått folk utanför ICA och gjort hitlerhälsningar åt dem när de gick in för att handla hade de nog blivit lite illa berörda - hoppas jag - men de väljer trots det representanter som applåderar dessa sympatier. Hur kan det bli så?

Det måste bero på något annat. Gävleborgs län har högst arbetslöshet i Sverige, den öppna arbetslösheten i Sandviken ligger på över 12 %. Kanske blir man bitter och vill skylla sitt misslyckande på någon annan. Kanske är det lättare att hata den som ber om hjälp än att granska sina egna val som lett fram till den livssituation man har. Och Sverigedemokraterna ger enkla svar på svåra frågor.

Newsflash: Det blir inte fler jobb (eller färre brott) om vi slänger ut alla flyktingar som kommer hit. Det beror på att det inte finns några lediga jobb. Inte någonstans i Europa, faktiskt. Åtminstone inte för folk som inte studerar och utvecklar sig. De arbeten som finns att ta för folk utan utbildning och erfarenhet är sådana jobb som svenskar inte vill ha. Och förresten har vi nästan inga flyktingar eller invandrare i Årsunda.

Hur kommer det sig då, att jobben lyser med sin frånvaro?

Kanske på grund av detta: Vår export till Kina var år 2012 37,7 miljarder SEK. Vi exporterade maskiner, apparater och råvaror.
Importen från Kina var 54,4 miljarder kronor. Också här maskiner och apparater, men näst största posten var kläder. På tredje plats kom elektronik.


Vi exporterar råvaror tillsammans med maskiner som ska förädla råvarorna. Vi importerar det färdiga resultatet. Produktionen av vår lyxkonsumtion och miljöförstöringen som den orsakar sker i andra länder. När Reinfeldt slår sig för bröstet och menar att vi har låga utsläpp i Sverige räknar han inte med de utsläpp som sker när varor vi vill ha produceras i andra länder. Vi har skapat ett samhällssystem som bygger på att människor ska arbeta, och så har vi tagit bort arbetena ur ekvationen. Regeringen gjorde en satsning på ungdomspraktik som kostade miljarder och skulle ge 30 000 nya jobb. Det blev 87. För det finns inte jobb åt alla!

Så: Vi kan ta hem produktionen och få jobb åt många fler, dyrare varor och hög miljöförstöring, eller också kan vi införa en basinkomst som låter folk få behålla värdigheten och slippa hata människor som redan utstått och upplevt mer elände än vi kommer att göra i hela våra liv. Och så kan vi börja samla på kärlek i stället för prylar, så kanske kineserna också kan få se en äkta soluppgång på väg till jobbet.

Jag är folkrörelsens barnbarnsbarn.

Ni kanske tar för givet att Sverige alltid sett ut så här, småputtrigt fikatrevligt med en förening för varje behov dess medborgare kan tänkas ha, men det stämmer inte. Visserligen har man funnit belägg för att det fanns föreningar redan på vikingatiden, men det var ett fåtal, och under medeltiden handlade det mest om yrkesmässiga sammanslutningar såsom gillen och skrån. Idag har vi drygt 138 000 föreningar i Sverige. Det innebär att om man slog ut alla medborgare på antal föreningar skulle varje organisation ha ungefär 65 medlemmar.

Folkrörelsen tog fart på allvar i slutet av 1800-talet när arbetarna började organisera sig. Min farfarsfar Erik är ett lysande exempel på en sådan person. Han började redan som barn arbeta tolvtimmarspass på Lessebo bruk. Det var fattigt och eländigt, de bodde hela familjen i ett rum utan isolering och alla fick hjälpa till för att få mat på bordet. Ändå orkade han lära sig spela både flöjt och orgel, han startade ett bruksbibliotek, arbetade som kantor, spelade i bruksorkestern och hade en mängd andra projekt på gång. Jag läser om honom och hans bröder och dör en smula av beundran. Trots – eller kanske tack vare – sin eländiga livssituation blev de aldrig passiva.

Från min barndom minns jag pappersinsamlingar, scouter, en pappa som startade en ny kör när det inte fanns någon med den repertoar han önskade sjunga, timmar med programvikning vid köksbordet och självklarheten i att massor av arbete faktiskt inte var betalt i pengar. Jag har fortsatt i samma anda. Jag arbetar inom en idéburen organisation som jag är stolt över att tillhöra; IOGT-NTO; och jag älskar känslan av att sträva mot ett gemensamt mål som inte handlar om ekonomisk vinning utan att göra världen bättre.

Trots att säkert varenda svensk är medlem i någon förening är det ensamt bland kaffekopparna på årsmötena. De som framför allt sitter plikttroget på sina platser är pensionärerna – kulturbärarna, de som lyfter det ideella Sverige på sina trötta gamla axlar och strävar mot framtiden. När politikerna pratar om att höja pensionsåldern undrar jag om de inser vad det skulle få för konsekvenser. Föreningslivet skulle tyna bort. Vägföreningar, konstföreningar, operapublik, utvecklingsgrupper, sociala föreningar: alla skulle få lika fåtaliga medlemmar som de sista mosiga jordgubbarna i botten av försäljarnas lådor dagen före midsommarafton. Nog borde det vara smartare att få ungdomar i arbete och se till att vi börjar jobba tidigare i våra liv än att fortsätta kämpa in absurdum med protesterande kroppar och närminnen som vägrar fungera?

Jag blir lycklig av att se de unga i omställningsrörelsen och i F! ta plats, jag tror och hoppas att de är början på en enorm våg av engagemang som kommer att skapa en ny och bättre värld. Men det känns som om många i min generation har hoppat över det här med ideellt engagemang, förutom kanske att vi köper kakor som barnen säljer till förmån för fotbollklubben eller motvilligt går med på att vara klassförälder. Vi sitter nöjda i våra egoistiska självförverkliganden. Men står man still glider man snart bakåt, och då har allt min farfarsfar och hans bröder kämpat för varit förgäves.

Så du som inte är aktiv i någon förening: Kom igen! Hoppa upp ur tv-soffan och masa dig iväg till ett möte. Jag tror inte du kommer att ångra dig.