Jag har svårt att jobba idag. Jag tänker hela tiden på Jimmy James Fredrikssons öppna brev på Facebook: https://www.facebook.com/notes/jimmy-james-fredriksson/utf%C3%B6rs%C3%A4krad-av-f%C3%B6rs%C3%A4kringskassan/10150771123922936

När jag läste det första gången i morse så grät jag länge. Det är inte så svårt för mig, som har en snart femårig dotter, att föreställa mig den sorg och smärta dessa föräldrar upplever. Bara tanken på att förlora mitt barn ger mig sådan ångest att jag får svårt att andas.
 
Det var det första jag kände.
Det andra jag kände var ilskan när jag läste Försäkringskassans replik i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14774664.ab

Rätta mig om jag har fel. Men är inte Försäkringskassan en statlig myndighet? Och staten, är inte den summan av sina medborgare? Staten är alltså vi, och vi bestämmer över Försäkringskassan, eller har jag missat någon viktig detalj här?

Det är med andra ord vi, medborgarna, som är staten och därmed ger Försäkringskassan dess uppdrag. Hittills har formen varit representativ demokrati, det vill säga att medborgarna väljer ett antal personer som får i uppdrag att utföra folkviljan enligt majoritetens åsikter.

Här har något alldeles uppenbart blivit fel. För inte kan det vara så att majoriteten av svenska folket önskar att en pappa, som förlorat sin lilla dotter i cancer efter flera års kamp, ska bli utförsäkrad efter ett halvår? Mamman får fortsätta att vara sjukskriven eftersom hon har en anställning, pappan är ju däremot småföretagare och ska därmed döden dö enligt alla sjukförsäkringsregler. Samtidigt uppmanas alla arbetslösa att starta eget företag.

Rätta mig om jag har fel, men inte kan det väl vara så djävligt att större delen av svenska folket tycker att de här reglerna är bra och rätt och ska exekveras med kraft?

Nu har snart 60 000 personer delat Jimmys anteckning på Facebook. Jag har skrivit mail till ansvariga handläggarens chef. Hans mail är per-erik.bjork@forsakringskassan.se. Skriv och säg vad du tycker om sättet detta ärende handlagts på.

Försäkringskassan har en tillsynsmyndighet, Inspektionen för Socialförsäkringen. De borde rimligtvis vara intresserade av att få reda på vad svenska folket (Försäkringskassans ägare) tycker om dessa regler som tvingar en far att återgå till arbete på heltid sex månader efter att han själv snickrat sin dotters kista. Enhetschefen för sjukförmåner (som om det skulle vara en förmån att vara sjuk) heter Jenny Kärrholm och hennes mail är jenny.karrholm@inspsf.se. Jag tänker maila henne också, och jag tycker att alla som ser det här också ska göra det.

Och vad gäller representativ demokrati börjar jag ärligt talat känna mig tveksam. För här har vi tydligen ännu en gång röstat fram några människor som helt kapitalt verkar ha missuppfattat sitt uppdrag. Jag är inte säker på om jag vill vänta till 2014 med att rösta bort dem.

Är det någon som vill följa med på revolution i helgen?

Hej mina vänner, nu var det länge sedan vi sågs så här över calibri-typsnittet, men jag har faktiskt varit upptagen med en del nyttiga saker. Också.
Men, men... Rätt som det är tränger sig ett blogginlägg på. Det börjar som en tankedroppe; byggs sakta upp till en rännil med hjälp av olika intressanta samtal; och så plötsligt! Splosh! Går proppen ur och jag känner mig som den som försöker dämma upp ett vattenfall med en plastspade. Blöt men inspirerad trots allt.

Jo, så här har jag funderat ser ni:
Det här med att ta obekväma beslut verkar inte så lätt. Det går att spåra från det lilla mikroprivatlivet:
"Chips eller morotsstavar till fredagsmys?" och till det övergripande globala perspektivet:
"Hoppsan, tiden börjar rinna ut för vårt klimat folk vill fortfarande shoppa kinatillverkade kläder, äta apelsiner och köra bil hur som helst http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/snart-for-sent-att-stoppa-farlig-global.html 

Va? Ska jag sluta med det? Näää..."

Ett exempel i min nära omvärld är Sandviks flytt av huvudkontoret från Sandviken till Stockholm, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Jag har ju hävdat att detta är Olof Faxander (VD), vars familj inte vill flytta från Stocksund, som initierat detta.
Nu påpekar min vän Theres i en glasklar analys att jag har tokfel. Förlåt, Olof. Hoppas du inte blev ledsen. Som Theres säger har du ju gjort dig ett namn på att utföra liknande självmordsuppdrag, det är inte precis något du kommit på i en dröm natten innan du tillträdde din nya tjänst.
"Vem har rekryterat Olof då?" undrar ni kanske. Jo, det har Sandviks styrelse.

Intrigen tätnar...

Anta att Olof vet sitt uppdrag, som är att sätta igång och slutföra flytt av Sandviks huvudkontor till Stockholm "i globaliseringens tidevarv". När detta är över blir han som syndabock ersatt av någon annan. Han blir ruggigt impopulär i Sandviken men skrattar hela vägen till banken hemma i Stocksund, Sandviken behöver han aldrig mer åka till.
Styrelsen har nått sitt mål: att flytta kontoret, men utan att behöva ta i den smutsiga byken med egna välmanikyrerade händer. Nu är det bara en tidsfråga innan produktionen också flyttas till låglöneländer som Slovakien för att "möta den globala konkurrensen".
Jag kan ha fel.
Men vad har Sandviken som stad för strategi om detta otänkbara inträffar?

Ett annat exempel är länken här ovanför. Tiden börjar rinna ut för vårt klimat, gott folk. Den ökade medeltemperaturen riskerar att tina Sibiriens permafrost, något som släpper lös enorma mängder metangas, en ännu starkare växthusgas än koldioxid. Temperaturhöjningen accelererar ytterligare.
För oss här i Sverige blir det väl inte så tokigt (om inte Golfströmmen ändrar riktning förstås), mera regn, översvämningar, konstiga skadedjur, vinodlingar i Mälardalen.
För andra delar av jordklotet blir det fullständig katastrof. Miljoner människor kommer att bli klimatflyktingar. De kommer att knacka på vår port, bland annat.
Jag kan ha fel.
Men vad har Sverige som land för strategi om detta otänkbara inträffar?

Har ni hört det här av några politiker? Ja, några få på riksnivå, men de flesta stoppar huvudet i sanden. I bloggen jag länkar till menar man att vi måste ställa om senast 2015 om det inte ska bli alldeles för sent, men bland de styrande i världens alla länder vill ingen höra talas om det. Politikerna har sina omval att tänka på, gubevars. De vill inte bli impopulära, för till skillnad från Faxander tillsätts de inte i slutna processer i stängda styrelserum. De tror att vi inte vill ha dem om de börjar bry sig om miljön.

Så det är väl upp till oss. När jag pratar klimat- och omställningsfrågor med folk hör jag alla möjliga invändningar mot att vi ska ändra vårt sätt att leva. Här kommer ett par fina från senaste veckan:
"Det nybildas olja hela tiden, så det där att oljan tar slut går jag inte på."
Suck.
Olja nybildas i en takt som motsvarar ca en (1) % av dagens utvinningstakt. Under de senaste femtio åren har vi lyckats halvera jordens oljeresurser. Fundera själva på det. För att tillgång och efterfrågan ska mötas i jämvikt måste vi alltså ner till 1 % av dagens oljeanvändning. Lycka till. Pucko.

"Det var ju så kall vinter förra året."
Suck. Enskilda vintrar har inget med saken att göra. Väder är vad vi får, klimat vad vi förväntar oss över en längre tidsperiod, och då kan man se att vi slår värmerekord efter värmerekord vilket skapar en oroväckande trend. Världen blir varmare vare sig vi tycker om det eller inte.

"Vad kan vi göra? Det är ändå Kina som släpper ut mest"
Suck. Må så vara. De där kineserna kan man alltid skylla på. Men vi, som njutit av vår levnadsstandard och släppt ut så mycket skit i så långa tider jämfört med dem, ska inte vi gå före och visa vägen mot en grönare framtid då? Är det inte dags för oss att ta konsekvenserna av vår livsstil? Varför ska vi komma undan så lätt? Och vi kanske inte kan påverka så mycket, men betyder det att vi inte heller ska förbereda oss?

Verkligheten må vara obekväm, men den är verklighet lik förbannat och den försvinner inte för att vi förnekar den.

Politikerna vill inte ta och genomföra dessa obekväma beslut, för då tror de inte att de blir omvalda. De tänker i fyraårsperioder, inte längre. Att försöka implementera omställning hos kommunen går i bästa fall trögt, för de är upptagna av budgeten inför nästa år och har inte tid att fundera särskilt mycket över framtid i ett längre perspektiv. I staten pratas det om det, men inte mycket händer. På överstatlig nivå käbblas det värre än i sandlådan på min dotters förskola.

Så det är upp till oss, mina vänner, att genom exempel, debatt och i demokratiska val visa att vi är beredda att ta de obekväma besluten. För Jordens skull.


Kolla in den här bloggen också:http://barasvenskmat.se/

"Rent praktiskt - vilka val gör du själv för omställning? Jag tänker på det vid olika köpsituationer, men kör så mkt bil i jobbet så det antagligen äter upp alla mina andra goda föresatser att minska klimatpåverkan..."

Den här kommentaren fick jag på Facebook när jag lade ut mitt senaste blogginlägg, och jag tyckte det var så tänkvärt att jag vill svara på det här i bloggen.

En person gör inte stor skillnad, det är sant, men flera personer gör det. Börjar man själv fundera högt drar man med sig andra i sin närhet. Om många ändrar sina konsumtions- och resmönster kommer det att märkas. Om man anstränger sig på vissa plan är ju det mycket bättre än att strunta i allt, eller hur?

Det är ju lätt att känna den stora hopplösheten bre ut sig. Vad kan jag göra, hur kan mitt initiativ göra skillnad, varför skulle jag betyda något i den stora massan? Vilket är viktigast, att köpa rättvisemärkt kaffe eller att släcka lamporna? Börjar man fundera på det finns det ingen ände. Till slut kan det bli som när min kompis Camilla och jag engagerade oss i Djurens Rätt i Göteborg på nittiotalet, där fick man inte ens ha en djurmönstrad tröja för "det var respektlöst mot djuren". Då orkar man inte hur goda intentioner man än har från början.

Nästa problem: Var ska jag börja? Det är lite som efter nyår när man ska börja ett nytt hälsosamt liv, ändrar alla vanor på en gång, det håller några veckor och sedan är man tillbaka i chipsträsket. Ta det lugnt! Ett myrsteg är också ett steg.

Jag har valt att göra relativt små förändringar direkt och planera de större. Det första jag gjorde var att bestämma mig för att bli en klimatprofet. Det är egentligen inte riktigt min stil att stå i gathörnet med plakatet i högsta hugg och domdera om undergången, men jag känner mig tvungen. Det är så få som försöker stå emot marknadskrafterna.

Fyra enkla handfasta tips till nybörjaren, dit jag själv räknar mig:

1. Sluta slökonsumera. Lägg av med att åka och shoppa för att du inte har något bättre för dig. Ta absolut inte bilen till köpcentra utanför stan "bara för att". Köp inte en ny mobil, eller iPad eller något annat som tar mycket av jordens resurser i anspråk om du inte absolut behöver. Inte för att det finns en ny cool modell som "alla" har, alltså. Du blir inte lyckligare mer än en kort stund, jag lovar. Leta begagnat i första hand. Se till att dina pengar snurrar ett varv i den lokala ekonomin innan de försvinner, det tjänar både du och alla i din närhet på.

2. Tänk på vad du äter. Dra ner på halvfabrikaten, för där finns ofta dåliga råvaror och mycket socker. Läs boken "Den hemlige kocken" och se dokumentären "Supersize Me" om du vill veta mer om vad du egentligen får i dig när du äter till exempel mamma Scans köttbullar eller Chicken McNuggets. Odla kryddor själv i köksfönstret. Välj lokalodlat om du hittar det, köp kravmärkt veckan efter lön när du känner dig rik (då har du ändrat  25% av din konsumtion, det är ju skitbra!) eller rättvisemärkt varannan gång du köper kaffe.

3. Dra ner på din elkonsumtion. Stäng av datorerna (det är jag jättedålig på) och alla stand by-apparater. Släck lamporna när du går ut ur ett rum. Fråga din elleverantör hur mycket av din el som är miljövänlig.

4. Prata om det. Googla och läs böcker om klimatet och våra försök till omställning. Sprid dina nyvunna kunskaper. Rösta på det parti som du tycker presenterar bäst miljö- och klimatpolitik.

Vad gör jag själv mer än detta, och vad planerar jag?
Först vill jag säga att jag har det relativt lätt eftersom jag bor på landet, jag förstår att det är svårare när man bor i stad.
 
Tidigare var jag en lycklig konsument. Jag tog bilen och åkte och handlade utan att egentligen behöva något. Jag köpte både ditten och datten utan eftertanke. När vi bodde i Stockholm blev det mycket restaurangmat och färdiglagat.

Mina hästar får numera inget dyrt processat kraftfoder och inga nya prylar. Tidigare fick de Krafftpellets och nya täcken, men de verkar lika glada nu. I en inte alltför avlägsen framtid kommer unghästarna att vara inkörda, och då blir målet att ersätta åtminstone en bilresa till ICA i veckan med hästkrafter, helst fler.

Jag bakar allt vårt bröd själv (efter att äntligen lyckats härma min mammas underbart goda rostbröd), rullar egna köttbullar, blandar eget smörgåsmargarin, experimenterar med andra alternativ till det färdiglagade. Potatischipsen blir inte så bra än så länge, men vänta bara!

Jag försöker spara el och köra så lite bil som möjligt även om jag också måste åka en hel del i mitt jobb. Det är väl det jag helst vill slippa egentligen.

Jag köper nya kläder när de gamla går sönder, och undviker köpcentra. Jag läser inga damtidningar som får mig att känna mig ful och värdelös och att jag måste konsumera krämer, smink och kläder för att duga till.

Jag använder min dator fast den är flera år gammal och saknar v-tangenten!

Dessutom planerar jag för att vi ska kunna tillverka större delen av vår el själva, genom vind- och solkraftsanläggning. Eftersom vi inte har särskilt gott om pengar men desto fler prylar vill jag finansiera detta genom att ha en auktion i sommar, där vi säljer allt i förråden som vi inte behöver.

Framför allt måste vi nog alla börja ifrågasätta det liv vi lever idag. Jag tror inte att det värsta är vår egen bilkörning. Det är betydligt värre att fiskpinnarna far över halva jordklotet innan de kommer till våra frysdiskar, att det är lika billigt att köpa apelsiner från Israel som äpplen från Kivik, att vi har råd att köpa en flygresa till Thailand utan att ens fundera över vad det gör med alla utsläpp eller att slänga en dator som blivit för gammal så att den i sin tur kan fraktas till ett land långt borta där människor sitter utan skydd och rensar den på tungmetaller. Vårt sätt att leva är inte hållbart, det håller inte i längden. Ta lån till konsumtion, flyga på charterresa, allt det där måste ta slut. Surt men sant.

Jag är en fuskare precis som de flesta andra, men jag vill förändra. I somras testade jag potatisodling med gott resultat, så i år blir det större potatisland, flera sorters grönsaker och dessutom är jag grymt sugen på att anlägga en sparrisodling. Gödsel har jag gott om tack vare hästarna. Om jag bara orkar vill jag bli självförsörjande på grönsaker och köpa kött av vår granne några kilometer bort. Sedan går jag in i mitt hus och tänder lampan som drivs av solenergi... Då kan vi börja prata allvar.