Intriger

”Du sa att du kunde linda honom runt ditt finger!” Den mjuka rösten hade en hotfull underton och Rut kände hur hon krympte.

”Men han har alltid trånat efter mig, jag trodde…” Samuel avbröt henne med tonfall som en pisksnärt.

”Du trodde fel och har misslyckats. Vi fick inte veta någonting. Plötsligt var han bara borta. Det verkar som om han inte är så dum som vi tagit för givet. Eller också är du sämre än jag trott?” Hans bruna ögon naglade fast henne där hon stod. Hon kände sig som en snarad vildråtta när jägaren kommer.

Rut andades lättat ut när Samuel släppte henne med blicken och började vandra fram och tillbaka i rummet. Pannan var rynkad och han drog i fingrarna så det hördes ljudliga knäpp. Rut hade sett honom göra det förr när han var djupt försjunken i tankar. Hon stod still utan att våga röra sig. Hon visste av erfarenhet att det kunde bli mycket smärtsamt att störa Samuel när han var på det humöret. I stället försökte hon koncentrera sig på den mjuka musiken som hördes i rummets inbyggda högtalare. Samuel var hennes beskyddare och hon var beroende av hans välvilja för att ta sig fram i Utopia. Att få honom som fiende skulle vara en katastrof. Hon svor ännu en gång över Josef, för vilken gång i ordningen den här morgonen visste hon inte.

Hon hade varit så säker på att hon skulle få Josef precis dit hon ville. Han kunde ju inte titta på henne utan att börja dregla! Och hade hon bara fått honom i säng hade han berättat allt hon ville, det var hon säker på. Sedan hade hon kunnat lura honom till vad som helst, och han hade inte förstått någonting. Men konstigt nog hade han inte fallit för henne. Åh, nog hade han velat, det hade hon känt och sett. Han var skapt precis som alla andra män hon mött. Men inuti Josef fanns en kärna av segt virke som inte märktes i vanliga fall, och något slags sjätte sinne måste han ha eftersom han blev misstänksam mot henne. Om hon bara fått honom att röka lite… Om hon bara…

Ruts fötter hade börjat värka när Samuel äntligen såg upp. När blicken föll på Rut såg han förvånad ut, som om han helt glömt att hon var där. Så log han mot henne och hon slappnade av. Samuels humör skiftade fort som en snöby. Nu var hon tydligen förlåten.

”Lilla vän, man kan inte lyckas jämt. En av de saker som roar mig mest med människor är att de har en egen vilja. Därför måste man vara duktig på att manipulera för att få dem att tro att de vill göra det man försöker få dem att göra. Du är ung än och har mycket kvar att lära.”

Han gick fram till henne och la armen runt hennes axlar.

”Jag har ett nytt mål åt dig. Så här ska du göra…”

 

 

 

 

 

 

 

Ensam på utsidan

Josef hade aldrig känt sig så ensam. Efter fyra dagars rekognoscerande och förmaningar hade Boss redan varit på väg hem i flera timmar. Nu väntade fyra veckor innan svävaren på nytt landade utanför jordkulan. Josef ville helst inte tänka på hur lång tid det egentligen var. I Utopia var närmaste människa aldrig mer än femtio meter bort.

När de kom fram för fyra dagar sedan hade allt varit ett oändligt äventyr. Boss var där, han visste vad som gällde och hur allt fungerade. Josef kände sig fullständigt trygg med sin långe chef.

Vartefter som de svävade söderut blev vädret varmare och snötäcket grundare. Första dagen tog de sig fram över samma köldslagna tundra som Utopia låg på, men sent på andra dagen dök de första skogspartierna upp. Här växte tall och gran som inte var framdrivna i ett växthus. Boss höll farkosten strax ovanför trädtopparna. Josef var nästan stum av förundran. Han satt framåtlutad och fixerade landskapet genom svävarens stora framruta. Ibland ropade han till när han såg något ovanligt, resterna av gamla städer eller ett enstaka vilt djur.

”Varför bygger vi inte ett nytt Utopia här?” frågade han på morgonen den tredje dagen. Boss skrattade kort.

”Du är rolig du. Vi har vare sig kunskap eller råvaror för att bygga något sådant. Det är knappt att vi kan reparera det Utopia vi har. Det är bland annat därför vi måste utanför och leta material, vet du ju.”

Josef drog djupt efter andan. Han hade velat fråga ända sedan de satte sig i svävaren, men nu trodde han att det var ett lämpligt tillfälle.

”Boss… Vem är den där Samuel som hade festen?”

Boss rynkade pannan och tittade envist rakt fram. Han svarade inte. Josef fortsatte frustrerat. ”Jag såg er i den artificiella skogen! Jag stod bakom en gran… Jag hörde er när ni pratade, om att jag var utbytbar…”

Han trodde nästan inte själv att han vågat säga det, men han blev så provocerad av sin chefs tigande. Boss suckade. Josef väntade tyst på att han skulle börja prata.

”Du ska inte umgås med sådana som Samuel. Han är inte bra. Håll dig så långt från honom du kan. Räcker det att jag säger så?” Josef skakade envist på huvudet. Nu när han vågat ta upp frågan ville han också ha svaret. Boss suckade igen.

”Samuel…” Han svävade lite på målet. ”Samuel är en uppkomling. Han har tagit sig fram via kontakter. En tjänst åt någon här, ett kärleksmöte där… Det hade kunnat verka mållöst, men inget kunde vara mer felaktigt. Samuel gör inget utan anledning, men jag vet inte vad han är ute efter i slutänden även om jag har mina misstankar. Jag vet en sak, dock, och det är att han har med Gardet att göra.”

Josef blev helt paff. Det var det sista han hade kunnat vänta sig.

 ”Gardet!” utbrast han. ”Men det är ju bara en myt! Sådant man skrämmer småbarnen med på kvällen i sovsalarna!”

Boss vred på huvudet och såg på honom. ”Tror du det? Har du verkligen aldrig funderat över varför det bara är kvinnor i Rådet? Tycker du egentligen att det verkar rättvist att det bara är hälften av invånarna i Utopia som har bestämmanderätt? Vad tror du alla andra män i Utopia tänker om det?”

Josef visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var ju så självklart.

”Men alla vet ju varför. Vi män ska inte ha högsta befäl över något. Vi klarar inte av det, det vet vi ju! Och vi får ju vara rådgivande, och chefer, det är ju inte som om vi inte har makt alls…” Hans röst dog ut när Boss skrattade överseende.

”Hör på dig, du låter som en riktig levande informationsbroschyr. Du har aldrig funderat längre än ni lärde er i skolan, alltså. Nåja, det finns det andra som har gjort, och de är inte helt nöjda med hur saker och ting sköts i Utopia. Sedan finns det de som vill göra blodig revolution och de som tror på att gå långsammare och mer diplomatiskt tillväga. Låt oss säga att Samuel hör till de förra och jag till de senare. Nu vill jag inte prata mer om det förrän du lärt dig tänka själv. Du behöver inte veta mer än att du ska akta dig noga för Samuel och hans anhang. Dessutom ska vi landa snart.” Han knep demonstrativt ihop munnen och började koncentrerat fingra på reglagen. 

Josef försökte smälta det Boss hade berättat. Att Boss skulle vara medlem av Gardet var helt otroligt. Han visste i och för sig ingenting mer än det skvaller han hört när han var barn. Att de rövade småpojkar från deras sovsalar, dödade dem och gömde dem i gruvgångar hade väl ingen trott på, men att de ville göra revolution var lika oroväckande för en väluppfostrad utopier. Ingen han kände hade sympatiserat med Gardets påstådda åsikter, åtminstone inte öppet, men det var väl inte så konstigt med tanke på att det var strängt förbjudet att diskutera ämnet över huvud taget. Utopias styre var inte förhandlingsbart. Det hade fungerat i flera hundra år och inget tydde på att en förändring var nära förestående.

Det fanns ett antal subkulturer i Utopia och ledningen lät dem hålla på så länge de inte blev för aggressiva i sin medlemsvärvning. Det fanns till exempel de religiösa sekterna, som trodde att Katastrofen var ett straff från någon gud och ägnade sin lediga tid åt botgöring. Ingen sådan grupp hade mer än ett femtiotal medlemmar, och de var infiltrerade och väl kartlagda, men Gardet visste man mycket lite om. De var uppdelade i grupper där varje person visste om maximalt fem andra, så de kunde vara flera hundra hemlighetsmakare. Josef blev orolig över att höra att en så uppenbart viktig person som Samuel var en del av Gardet. Vilka kunde då mer vara delaktiga?

Han avbröts i sina funderingar av att svävaren så hastigt tappade höjd att det hisnade i hans mage. De närmade sig målet.

När svävaren sänkt sig förbi trädtopparna och kommit till ro såg Josef först ingenting annorlunda än de senaste två timmarna. En glänta i en skog, precis som flera andra gläntor de passerat över. Boss hade skrattat när han undrade om de skulle slå läger för kvällen.

”Vi är framme vid ditt nya hem nu grabben!” sa han och kontrollerade temperaturen utanför innan han uppmanade Josef att ta på skyddsdräkten. Med dräkterna på hade de öppnat svävarens dörr. Josef hade nyfiket sett ut. Jämfört med Utopias omgivningar var det här något helt annat. Luften var mild, det var plusgrader, och nästan ingen snö på marken. Han hoppade ner på den mjuka blöta marken som gav efter för hans fötter och drog in luften i lungorna med stort välbehag. Den silades visserligen genom dräktens filter men det var ändå utomhusluft, inte Utopias renade luftkonditionering. Vid tallarnas fötter var det torr barmark och han böjde sig ner för att känna på jorden. Han hade aldrig sett barmark tidigare annat än i Utopias artificiella skog. Det kändes likadant och ändå helt annorlunda. Detta var på riktigt.

Medan Josef var upptagen med att ta in omgivningen rörde sig Boss snabbt och effektivt. Han gick runt som en spårhund med ögonen i backen. Sedan kontrollerade han träden närmast gläntan. Det han såg verkade lugna honom för han ryckte på axlarna och gick fram till en låg tät buske som stod en bit ifrån de andra bredvid en liten upphöjning i marken. Josef kunde inte se något konstigt med just den busken, men Boss rotade runt lite inuti den. Det hördes ett skrapande och upphöjningen började röra sig. Den avslöjade ett runt hål i marken, ungefär en meter i diameter. En stege ledde ner i hålet.

”Välkommen in i palatset!” log Boss.

 

Josef tog upp en bok, försökte läsa men la snart ner den igen. Jordkulans väggar verkade närma sig. Det var inte riktigt dags att gå och lägga sig, men för sent att gå ut. Han reste sig och gick rastlöst runt i bunkern, fram till väderstationen vid dörren. Trots att solen gått ner var det två plusgrader ute. Två plus! Töväder på kvällen! En utopisk tanke för en utopier. Tankarna gick till samtalet de haft kvällen innan Boss åkte. Han grubblade över vad Boss egentligen försökt säga honom.

”Kommer du att klara dig nu, grabben?” hade Boss frågat och lagt handen vänskapligt på Josefs axel. Hans midvintersnögrå ögon såg forskande in i Josefs gröna. ”Du kan ångra dig, vet du. Ingen skulle tycka sämre om dig för det.”

Josef försökte grina upp sig. Faktum var att han var skräckslagen inför att Boss skulle lämna honom ensam, livrädd vid tanken på att ge sig utanför jordkulan och lamslagen när han föreställde sig att vandra så långt från den att han inte skulle kunna springa tillbaka utan att bli andfådd. Men det var ingenting han kunde erkänna. Följa med tillbaka till Utopia? Vilket misslyckande!

”Jag ser fram mot att äntligen få lite lugn och ro, och slippa dig med piskan efter mig hela tiden!” sa han så tufft han kunde och belönades med ett leende och en ruskning i axeln. Sedan blev Boss snabbt allvarlig igen.

”Jag gillar dig, Josef, det vet du. Du är en bra kille. En av de bättre jag haft i skogen, faktiskt…” Han avbröt sig, verkade tveka. Josef lyssnade förvånat på det oväntade berömmet. Det här var verkligen inget han var beredd på.

”Tack” sa han tafatt. Boss tystade honom med en bestämd gest. Det var något annat han ville säga som var viktigare.

”Du vet att jag har kört andra hit. Ham till exempel, måste du hört talas om. Han var här i sex veckor. Vet du vad som hände honom?”

”Han fick en hjärtattack i sina kvarter två månader efter att han kom hem…” sa Josef trevande. Vart ville Boss komma?

”Sex veckor är ganska länge att vara ensam. När jag hämtade honom trodde jag att han skulle bli överlycklig, men han ville inte följa med. Sa att han väntade på någon. Verkade helt borta. För mycket röka, tänkte jag, isoleringen har tagit hårt på honom, det kan bli så när man är ensam och lite rädd… Men det var något annat också…”

Boss avbröt sig och la mer ved på elden i den öppna spisen, fast det egentligen inte behövdes.

”Han hade inte tagit alla prover han skulle, och kategoriserat dem dåligt, men jag lastade dem jag hittade så snabbt jag kunde och tryckte in honom i svävaren med milt våld. Hela vägen hem gnällde han om att jag förstört hans möte och att han ville tillbaka. Det var nästan så att jag fick binda fast honom i sätet…

Vänta till nästa sommar du Ham, så kanske du får åka tillbaka, sa jag. Men han ville inte lyssna. När vi kom hem sattes han i karantän och jag rapporterade det jag hört honom säga till Rådet. De grillade mig länge och väl men jag kunde inte berätta något mer. Inget såg konstigt ut vid jordkulan, inga spår eller rester av något oförklarligt.”

Boss tystnade och såg frånvarande in i elden. Minut lades till minut. Josef väntade på mer, men det verkade vara slut.

”En märklig historia” tänkte han och skulle just resa sig för att gå och kissa när Boss fortsatte utan att se på honom. Hans röst var låg och entonig, som om han pratade för sig själv.

”Två månader senare var han borta. En hjärtattack sa de. Men jag hade sett hans läkarundersökning innan han åkte. Som chaufför måste jag veta om han klarar resan. Frisk som en nötkärna, det kan jag svära på. Och på hela de två månaderna han satt i sina kvarter hade han inte fått träffa någon annan än Rådet. Så har det aldrig varit förut. Två veckor med karantän och läkarbesök, sedan släpps Resande ut till oss andra och kan berätta om sina äventyr. Men två månader…” Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka i det trånga rummet i jordkulan. Josef var själv ganska lång, men Boss toppade honom med ett antal centimeter. Hans längd gjorde till och med att han var tvungen att kröka ryggen en aning när han kom till väggen. Skuggan fladdrade i eldens flackande sken. Josef väntade tyst. Nu förstod han att det skulle komma mer. Han hade glömt att han var kissnödig.

”Jag har svurit att aldrig tala om det här, kommer det ut ligger jag illa till, förstår du?” Boss spände blicken i Josef, som nickade förskräckt. När Boss såg ut så där var det säkrast att inte säga emot.

”För fem år sedan var det Nathanael. Han var barndomsvän till mig, född två år tidigare. Vi hade gjort mesta träningen ihop och delade chefskapet över skogen och Odlingen.” Boss drog ett djupt andetag och satte sig med en duns. ”Han var min bäste vän.” Han vände ryggen till Josef. Det var som att det var för svårt att se honom när han skulle berätta.

”Fyra veckor skulle han vara här. Jag sa inget om Ham. Jag hade ju lovat, men nu finns det inte något i livet jag ångrar mer än det. Jag tänker inte göra samma misstag en gång till.” Han tystnade igen.

Josef trodde redan att han visste ungefär vad som hänt. Det skvallret hade gått många varv runt Utopias korridorer, till och med han hade hört hur Boss kommit tillbaka med en galning, fast han bara var femton år då. Efter det hade ingen blivit utsänd som Resande. Inte förrän nu, och det var Josef som var den utvalde. Det här handlade om honom också. Han väntade utan att säga något, han ville inte störa Boss berättelse.

”När jag kom hit var jordkulan tom. Prover och utrustning stod prydligt sorterade i förrådet. Snöskotern stod utanför. Hans kläder fanns kvar, men vapen, all mat och lite annan utrustning var borta. Och Nathanael var spårlöst försvunnen, och då menar jag spårlöst. Det hade snöat lite dagen innan, men det fanns inga spår utöver det vanliga runt jordkulan. Allt jag kunde hitta var en lapp ur en anteckningsbok…”

Boss avbröt sig och grävde i fickan. Han drog upp ett slitet och smutsigt hopvikt papper. Omsorgsfullt vecklade han upp det, men han verkade inte behöva läsa vad som stod där för han kunde det redan utantill. Han blundade och rörde fingrarna över papperet som om det var punktskrift.

Det finns mer än vi tror. Allt är inte dött.

Josef gapade. Det här hade han inte varit beredd på. Nathanael hade alltså aldrig kommit hem! Inte undra på att han misslyckats med att hitta hans anteckningar i Utopias databas. Han väntade andlöst på mera. Boss satt tyst ett ögonblick med slutna ögon. Så vek han försiktigt ihop lappen, reste sig och började vandra fram och tillbaka igen, snabbare nu.

”Jag stannade här i två veckor, sista två dagarna utan mat. Jag letade överallt på två mils radie runt jordkulan, men inte ett spår, inte en skymt, inget meddelande. Nathanael var som uppslukad av jorden, med Resandearmband och allt.”

Plötsligt stannade han upp och fixerade Josef med sin stålblick. ”Josef, jag vet inte vad du tänker om det här men jag är ingen idiot, och jag tror inte att du är det heller. Jag ska ha hem dig härifrån, så är det bara, om jag så ska leta efter dig resten av livet. Jag tror att du också kan ha en aning om att det är något med detta vi inte förstår. Nats lapp var ett meddelande till mig, det är jag säker på. Ingen annan vet om det, inte ens Rådet.”

Ytterligare några snabba vändor fram och tillbaka, så: ”Jag vill att du lovar mig en sak, och att du lovar nu, innan du vet vad det är. Lova!” Josef nickade överrumplat. Han försökte svälja, men strupen var kruttorr.

”Du ska ignorera allt som verkar udda eller konstigt. Var inte nyfiken. Gör bara ditt jobb. Och händer det något, vad som helst, som du inte kan förklara eller som skrämmer dig, aktivera spårsignalen på Resandearmbandet så kommer jag och hämtar dig. Då vet du att du har två, högst tre dagar att hålla ut innan jag är här. Barrikadera dig här i jordkulan då tills jag kan ta kontakt. Okej?”

Han såg uppfordrande på Josef.

”Vaddå, låsa in mig här om jag ser vad?” frågade Josef förvånat.

”Vad som helst som inte borde vara här. Du vet precis vad som lever i den här skogen, du har blivit väl utbildad de senaste veckorna. Insekter finns och råttor förstås och vissa lite större däggdjur, sällsynt men kanske du ändå ser eller hör något sådant.”

Han lutade sig närmare, så nära att Josef kunde känna hans varma andedräkt mot kinden, och viskade sakta: ”Människor kan inte finnas…”

 

Josef rös vid minnet av Boss röst och hans allvarliga ansikte. Vad som än hänt Ham och Nathanael var det tydligt att hans chef tog det på största allvar. Skulderbladen drog ihop sig, det kändes som om han var iakttagen men han vågade inte vända sig om. Det ilade längs ryggraden och nacken stelnade. Något kanske hade gömt sig i jordkulan, något som väntade på att komma fram… ”Sluta, nu är du jättelöjlig”, försökte han intala sig. Det hjälpte inte speciellt mycket. Han var fortfarande mörkrädd som en liten unge. Och var det egentligen så konstigt, ensam som han var, hundratals mil från närmsta människa? De människor han kände till, alltså…

Nej nu fick det räcka. Osökt kom Ruts lugna blick för honom. Hon skulle ha skrattat åt hans farhågor och frågat om han verkligen fyllt nitton, eller fortfarande var ett barn.

Resolut satte han på musik och tände ett par lampor. Det kändes genast bättre. Han funderade på att röka en pipa, men bestämde sig för att inte tulla på lagret redan första kvällen. ”Det finns mer än vi tror. Allt är inte dött.”

Josef trodde inte att han skulle kunna sova, men tröttheten efter resan tog ut sin rätt. Den natten somnade han med lampan tänd. Han vaknade klockan fem på morgonen av att något gick över jordkulans tak.



Är det någon mer än jag som funderat över om vi äger tekniken eller tekniken äger oss?
Såklart det är. Vi pysslar dagligen med saker vi inte har en aning om. Jag lägger timmar varje dag på att hålla på med något jag inte ens avlägset kan föreställa mig hur det fungerar, ännu mindre hur det är konstruerat. Dator, tv, mobiltelefon. Tre obegripliga saker.

Hur kommer egentligen bilderna in i tv-apparaten, till exempel? Hur kan datorn göra så att jag skriver något och en sekund senare kommer det upp på en skärm hos någon hundratals mil bort?
Jag vet inte. Jag kan inte bygga en dator. Jag kan inte laga tv:n om den går sönder. Jag är helt väck på teknik. Ändå använder jag dessa prylar varje dag. Jag är beroende av dem.

Vad gör de här sakerna med mig som människa, och med oss som samhälle? På ett sätt kan man tycka att det för oss närmare varandra. Jag har kontakt med människor via Facebook som jag tycker mycket om men aldrig träffar i det dagliga livet, för att vi bor för långt ifrån varandra eller för att vi har för mycket att göra på varsitt håll. Med Facebook kan jag ha koll ändå. Det är värt mycket.

Å andra sidan gör det att vi slipper träffas och slipper prata med varandra. Man behöver inte ringa när någon fyller år, man kan skicka ett sms i stället.
Barnen går inte hem till varandra och ringer på längre och frågar om kompisen får komma ut och leka. Nu spelar de krigsspel tillsammans över internet.

Häromveckan, när jag hade för lite att göra, började jag leta hästvagnar på internet. Tänk vad underbart det är att Google finns (fast jag inte vet hur dom gör för att hitta all information jag vill ha)!
Då stötte jag på Amishfolket och började av nyfikenhet att läsa mera.

Amish. När jag säger det får jag genast bilder i huvudet av stränga gubbar med skägg och kvinnor med hätta. Jag visste innan att de är teknikfientliga, väldigt religiösa, och att de använder häst och vagn i stället för bil.




Nu när jag läst på vet jag en massa mer. Bland annat att Amish inte alls är teknikfientliga. De har tagit till sig mycket modern teknik. De ser bara på tekniken utifrån ett annat perspektiv än vårt.

När Amish studerar en ny uppfinning ställer de sig två frågor:

För detta oss närmare varandra, eller drar det oss isär?
och
Hur kan man bruka, och hur kan man missbruka detta?

Utifrån svaren på dessa frågor bestämmer de sedan formerna för användning.
Därför har de inte elektricitet i sina hus. De driver varmvattenberedare, tvättmaskiner och kylskåp med gas och större maskiner med diesel. Inte för att elektricitet i sig är fel, utan för all skit den för med sig i form av ytliga tv-program, redskap för att öka vår fåfänga och maskiner som ska underlätta vårt liv till den milda grad att vi till slut inte ser någon mening med det.
Amish är nämligen emot all ytlighet. De lever ett liv i enkelhet. 

Om man nu leker med tanken att lilla Österbo där jag bor, med ett tiotal gårdar, skulle förvandlas till ett Amish-samhälle, vad skulle vara mest utmärkande?
Uppe vid gården Krigs skulle det stå en telefonhytt dit man kan gå för att ringa. Vi Amish tycker att bruket av telefon är bra, men att missbruk i form av skvaller bör stävjas. Telefonen uppmuntrar individualitet, stolthet, fåfänga och är inte en nödvändighet. Det är också en länk till världen utanför. Därför gör vi det obekvämt att ringa.
Här skulle finnas fler djur och ännu flera hästar än det finns idag. Allt i maskinväg som går att driva med en häst är tillåtet. Vi strävar efter självhushållning.
Det skulle vara ganska mörkt på kvällarna. Onödig belysning skulle försvinna. Vi skulle hushålla betydligt bättre med jordens resurser.
Vi har värme, varmvatten, tvätt och diskmaskin, nödvändig komfort, solpaneler på hustaken.
Hela byn skulle arbeta mera tillsammans. Viktiga beslut tas av alla gemensamt. Det är samhället, gruppen, som är det viktiga, inte individen.




Visst finns det ett och annat som är väldigt lockande i det här? Och om vi alla levde så undrar jag om inte växthuseffekten snart vore ett minne blott.

Dessutom skulle Sammetshästen och Raggsockan få dra otroligt fina vagnar till ICA, där det skulle finnas parkeringsplatser för både häst och vagn och vanliga bilar.
 

Min slutsats: Jag är för. Om jag slipper allt det där med Gud hela tiden. Och om jag får behålla Google.

Amen.

Tänk vad skönt det måste vara för alla er som vet var ni hör hemma politiskt. Själv hittar jag inte rätt riktigt. Jag har ju arbetat för Socialdemokraterna för det känns som att jag vill att de ska stå mig närmast, men det finns flera punkter där jag inte håller med dem (ROT och RUT, till exempel, tycker jag är genialiskt i sin enkelhet) och det värsta är nog:
Jag hatar facket.

Så, nu är det sagt. Efter ett antal år som egenföretagare med anställda kan jag bara säga: Jag hatar facket. Facket skall döden dö. Jag kommer aldrig mera i hela mitt liv att bli fackligt ansluten. Och lägg ner LAS. Eller åtminstone turordningsreglerna. Jag vill inte verka som en rättshaverist, jag nöjer mig med dem.

Man kan väl inte vara sosse om man vill spränga LO-borgen?

Å andra sidan:

Man kan inte vara vänsterpartist om man faktiskt vill sänka skatter; arbetsgivaravgifterna till exempel; och stimulera småföretagsamheten i Sverige. För att inte tala om att jag vill återinföra allmän värnplikt. I nutidshistorien har väl typ alla vapenvägrare varit vänsterpartister..?

Man kan inte vara miljöpartist om man tycker att folk som bor och arbetar på landsbygden bör få ett extra skatteavdrag som kompensation för att de måste använda bil vart de än ska eftersom det aldrig går några bussar. Dessutom fuskar jag med komposteringen, men berätta det inte för någon.

Man kan inte vara folkpartist om man tycker att skolan idag är ett stort misslyckande, men att lösningen inte ligger i hårdare tag, och vill göra om sjukförsäkringsreglerna.

Man kan inte vara centerpartist om man är mot kärnkraft och tycker att folk som äger lite mark bör få bestämma själva om någon ska borra efter mineraler eller bryta torv på den. OCH skiter i Stureplan.

Man kan inte vara moderat.

Nä, allvarligt, man kan inte vara moderat om man hatar den nya sjukförsäkringen och vill höja akassa och föräldraförsäkring och socialbidrag och studielån och förmögenhetsskatt. Och införa SUV-avgift i Djursholm. Och införa skatt på penningtransaktioner.

Man kan inte vara kristdemokrat om man är feminist, inte tycker att kärnfamiljen måste vara den absoluta lyckan och normen, tycker att vårdnadsbidrag är ett feltänk, inte tror på gud och gärna umgås med homosexuella.

Man kan inte vara sverigedemokrat om man inte är rasist, utan tvärtom gillar att berikas av andra kulturer och tankar.

Så vad är jag då? Vilket fack ska jag placera mig själv i? Det är jättejobbigt.

Hjälp? Förslag, någon?