När jag var tonåring ljög jag mycket. Jag ljög för mina föräldrar (förlåt), för mina vänner (förlåt) och för mig själv. Lärarna också förstås, klart jag ljög för dem. Förlåt.

De flesta lögnerna handlade om att jag skulle slippa göra jobbiga saker. Läxor, städning, erkänna att jag sagt eller gjort något dumt… Jag blev ofta genomskådad, mer sällan konfronterad med lögnerna och ställd till svars. Men jag visste ju vad jag gjort. Det känns som att hela min tonårstid är förknippad med den där känslan av dåligt samvete i magen.

Känner ni igen det? Jag tror många av oss haft det precis så. Det är lättare att ta till en vit lögn än att bita ihop och ta sig igenom det där man inte vill. Men så småningom lär man sig att livet inte bjuder på räkmackor. Det finns inga lätta vägar, det finns rätta vägar och alla de andra; som för med sig oanade och ovälkomna konsekvenser.

Säg att du vill sova hos din flickvän, men du vet att dina föräldrar vill att du ska komma hem eftersom det är söndag och skoldag dagen efter. Då sätter du telefonen på upptaget när de ringer och säger till din tjej att de sagt ja när hon frågar. Så långt är allt väl tror du kanske.
Men anta att din jobbiga pappa ringer flickvännen dagen därpå och berättar att du sovit borta utan lov? Resultatet kanske blir att din älskade inte litar på dig längre. Hon kanske gör slut några veckor senare med någon lam förevändning (eftersom hon inte heller klarar konflikter) när sanningen är att du förstört allt genom att inte vara ärlig mot henne i en liten skitsak.

Och så där fortsätter det. Du ljuger i skolan om att du varit sjuk. Din lärare kollar med dina föräldrar och får veta att du skolkat. De litar inte på dig igen. Dina föräldrar har slutat lita på dig för länge sedan eftersom du spelar ut dem mot varandra. Ditt onda ekorrhjul spinner fortare och fortare och du har förlorat kontrollen över vad som händer, en lögn föder nästa och du matar ljugmonstret med dem för att blidka det. Men monstret är omättligt. Det kräver mer.

Det värsta är om nästa steg blir att du börjar ljuga för dig själv för att du känner sådant obehag över att se dig själv i spegeln att du måste. Du hittar på orsaker till lögnerna; som till exempel att dina föräldrar är så elaka att du måste ljuga för att de inte ska bli arga och straffa dig, att flickvännen är så kontrollerande att du vill ha lite frihet och så vidare. Det är alltid någon annans fel. Du är bara ett oskyldigt offer.

Det är nu det börjar bli farligt, för du närmar dig en gräns där du slutar ta ansvar för dina egna handlingar och skyller allt på någon annan på ett mer och mer ologiskt sätt. Typ som Björklund gör i skolfrågan, ni vet, när allt är sossarnas fel och därför måste vi ha betyg i fjärde klass?

Det här är farligt för att du släpper taget om ditt eget liv och låter andra krafter ta över, krafter som inte är goda. För det kan jag lova dig, det kommer inget positivt från lögner. Kortsiktigt kanske, men inte långsiktigt. Plötsligt har du missat så mycket i skolan att du inte orkar ta igen det. Eller förlorat din käraste. Eller också ledsnar din bästa vän på att du inte är ärlig och säger upp bekantskapen. Och då skyller du på andra, trots att det är ditt eget ansvar alltihop. Dina lögner blir sanningar för dig, men det är du som är förloraren i spelet.

Kortsiktigt kan det vara jobbigt att ta itu med det som sitter som en finne i rumpan, men långsiktigt vinner du alltid, ALLTID på att göra det.

Synd att tonåringar inte läser det här.

Kommentera

Publiceras ej