Min älskade Tazza. Sov gott.
När vi bestämde oss för att skaffa hund blev jag överlycklig. Jag letade ras på nätet och fastnade för de belgiska vallhundarna, deras pigga uppsyn och vackra päls tilltalade mig. Jag hittade en kennel som verkade bra och bokade dig nio månader innan jag kunde hämta dig, så man kan säga att jag väntade lika länge som på ett barn.
Du gillade inte att vara hos oss från början. Det var läskigt att åka bil och du saknade din familj. En dag när vi varit och handlat kröp du in under bilen och gjorde klart att du inte tänkte komma ut igen. I desperation slet jag upp paketet med skinka som vi just köpt och sträckte in en skiva under bilen. När du kände lukten ändrade du dig och det var nog då vår vänskap började på allvar.
I nästan elva år har du varit en del av mitt liv. Vi har gått oräkneliga mil tillsammans på stockholmsgator och skogsstigar, i ur och skur, sommar som vinter. Vi har tränat varandra i lydnad och uppfostran, och du har lyckats lika bra med mig som jag med dig. Men jag har aldrig kunnat matcha din kärlek eller ditt stora hjärta, eller varit så bra på att förlåta som du.
Nog har jag varit arg ibland. Som den gången du fångade sopbilen i Vinterviken med din långlina, då var jag vansinnig. Eller när du jagat bilar på vägen härutanför huset och vägrat komma tillbaka när jag ropat.
Men mest minns jag all kärlek jag fått av dig. Jag har inte varit värd den, men du har gett mig den ändå. Förlåt Tazza för alla gånger jag varit arg på dig. Förlåt att jag inte varit världens bästa matte alla gånger. Och tack för alla slick på min hand, alla mjuka glada hälsningar när jag varit borta och kommit tillbaka, alla stunder du fått mig att skratta med din busiga hundhumor. Tack för alla gånger du sovit i min säng eller på golvet medan jag varit upptagen med annat, och sedan alltid blivit lika glad när du fått röra på dig. Tack för ditt vackra leende.
Nu var du trött och sjuk. Din kropp var stel och du hade fått diabetes. Det beslutet jag tog idag var det svåraste jag någonsin gjort. Att se dig sakta slappna av när du fått den lugnande sprutan, hur du tuggade Frolic långsammare och långsammare och till slut la dig till rätta hos mig, och hur de fina människorna på hundkliniken gav dig sista sprutan och jag visste att det var oåterkalleligt, att du inte skulle komma tillbaka till mig. Du somnade så stilla, det märktes inte ens när du slutade andas. Din ande flydde obemärkt. Men jag tog med dig hem. Jag lämnade dig inte där. Nu sitter jag här och försöker förstå att soffan i vardagsrummet är tom och att jag aldrig någonsin mer kommer att höra dina klor klicka mot golvet, eller se dina vackra bruna ögon lysa upp när jag pratar med dig. Du min stora hundkärlek, min vackra pälsklädda syster, min äldsta dotter, min allra bästa vän.
Kommentera