jagtycker

I fredags tittade jag på Skavlan. Jag är ju trots allt en medelålders småbarnsmamma och de dagar jag var ute och festade en fredag är sedan länge förbi, något jag minns men inget jag sörjer.
Jamie Lannister var där. Jag vet att han egentligen heter Nikolaj något dubbelnamn och är dansk skådespelare, men han är så himla bra i Game of Thrones att han blivit synonym med rollen för mig, ungefär som Viggo Mortensens Aragorn i Sagan om Ringen (och nu vet ni vad jag tycker om för filmgenre).

 

Alex Schulman var också där, tillsammans med sin fru som jag inte minns namnet på. De var där i egenskap av bloggare. Nikolaj var där eftersom han är världsberömd skådespelare. När Alex och hans fru pratat ett tag om sin blogg och vad de skriver där ändrade Nikolaj ställning på stolen och liksom förvandlades till The Kingslayer. Han såg Alex rakt in i ögonen och frågade: ”Varför ska folk läsa er blogg och era kokböcker och era krönikor? Vad får de ut av det? Vad får NI ut av det?

”

 

Det var mycket intressant att se Alex Schulman då. Han är en man som gjort sig ett namn på att provocera. Han har i princip haft som jobb att såra folk. Just därför tror jag att han egentligen själv är en känslig människa. Att nu, i bästa sändningstid en fredagkväll, bli ifrågasatt av en Hollywoodskådis han uppenbart beundrade var ingen situation han förväntat sig och han blev faktiskt svarslös. För det är ju så att hans och frugans blogg är ganska meningslös. Jag satt i min soffa och retade mig på att de ansåg att allmänheten hade ett starkt behov av att ta del av varje timme på deras dygn, softat med den mest rosenröda linsen i Instagram. De är ju inte Nelson och Minnie Mandela direkt. Och det var tydligt att Nikolaj Coster-Waldau (jag googlade på efternamnet till slut) höll med mig.

Frågan är relevant. Varför bloggar jag, till exempel? Varför bloggar lilla ”Fia”, 14 år, som har som dröm ”att bli bloggare”?

Det första och mest självklara svaret, (och det som Alex Schulman inte klarade av att säga för det kändes så pinsamt), är: Att få bekräftelse.
Men varför ska man egentligen blogga om det mest spännande man har att berätta är vilka skor man köpt, dagens outfit man varit i ett köpcentrum och köpt i en klädkedja med billiga kläder, eller vad som fanns i dotterns blöja på morgonen? Varför inte bara föra dagbok och behålla det för sig själv i datorn?

För att man hoppas på bekräftelse. Det är okej. Nikolaj Coster-Waldau är troligtvis skådespelare av samma anledning. Vi vill alla ha bekräftelse. Frågan är hur vi går till väga för att få den. Måste man krysta ut plattityder och konformisn?

Jag håller med Nikolaj. Respekt får man om man presterar något. Att shoppa är inte att prestera något. 

Designa egna kläder, ha en udda inriktning på sitt liv, engagera sig i en samhällsfråga eller politiskt, ha en ovanlig (eller vanlig) hobby, ta hand om övergivna djur, förbereda en resa för att bestiga Kilimanjaro, ja listan kan göras lång. Men shopping, smink, titta på det motsatta könet… Nä. Det går bort. Det vill jag inte läsa om.

Vad tycker ni?