jagtycker

Vad händer egentligen när vårt samhälle, som vi känner det, måste genomgå en större förändring på kort tid? Hur stora förändringar klarar det av egentligen, och vad gör det med människorna?

Den senaste tiden har jag fascinerats av Detroit. I morse insåg jag äntligen varför.
På femtiotalet var Detroit USA:s fjärde största stad. Bilindustrin blomstrade och Detroit med den. En hel kultur växte upp med bland annat Motown-soundet som jag älskar och aldrig tröttnar på att lyssna på.

Men Detroit är också själva sinnebilden för ett icke-resilient samhälle, beroende av en enda typ av industri. När den industrin blomstrade, frodades kortsiktig konsumtion och korruption, när den försvagades förföll också staden.

Sedan sjuttiotalet har Detroit haft vikande tillväxt, negativa siffror i den kommunala budgeten. Ingen har varit beredd att ta ansvar och göra det som måste göras. Fackförbunden, starka i den industriintensiva staden, accepterade inga försämringar i arbetarnas villkor vilket gjorde det i stort sett omöjligt att starta nya personaltäta företag. Den kommunala ledningen insåg inte riskerna i tid. Resultat: En arbetslöshet på 50% 2009, och då ska man räkna in att detta är siffror på de som aktivt söker arbete. I takt med ökande arbetslöshet har andra siffror också stigit: avflyttning, hemlöshet, social misär, kriminalitet...



Under en tioårsperiod har närvaron i Detroits skolor rasat, från 170 000 till 85 000 elever. Skolbyggnaderna har gått samma öde till mötes som Packard-fabrikens huvudkontor på bilden här ovan; de lämnas åt sitt öde. Det finns inte pengar att riva för. Den tidigare så blomstrande staden är nu full av ruiner i olika långt gånget stadium av förfall. Den här bilden är från en skola i Detroit, USA, inte från ett krigshärjat uland:




Det får mig att rysa. Staden som fostrade artister som Marvin Gaye, The Supremes, Diana Ross och Michael Jackson, som var själva symbolen för USA:s industriella styrka, är en spökstad.

Och i morse kom jag på det. Jag bor ju i Sandviken, en av Sveriges fjorton mest sårbara kommuner. Sandviken som är fullständigt beroende av en enda industri: Sandvik.
Just nu firar kommunen Sandviks 150-årsjubileum med pompa och ståt och pukor och trumpeter, samtidigt som beslut har tagits att flytta huvudkontoret till Stockholm.

"Nej, nej, inte kommer hela företaget att flytta" säger beslutsfattarna med trygga stämmor och klappar oss kommuninvånare tröstande på huvudet. Det tror jag inte heller, för jag vill inte tro det. Men i Detroit på sextiotalet kunde ingen föreställa sig att bilindustrin skulle förtvina. Och i dagens kapitalistiska samhälle, med galna krav på avkastning där miljardvinster inte räcker, kan det vara en liten tuva som stjälper det stora lasset. Inte konstigt att jag läser om Detroit med samma skräckblandade förtjusning som om det varit en riktigt bra spökhistoria.

Så här skriver David A Love, redaktör på sajten huffingtonpost.com och tidigare anställd på hög position inom Detroits bilindustri:

"Detroit declined for the same reasons that other American cities have met a similar fate, or are flirting with such a trajectory. We have failed to invest in our cities, our people and communities, our children's education, and in infrastructure. We do invest in prisons for black and Latino folks, though, breaking up their families and breaking down their communities. The result is urban blight, alongside the environmental effects of an industrialization, in a society dependent on over consumption."
(http://www.huffingtonpost.com/david-a-love/detroit-as-a-farm_b_503899.html)

Det finns ljuspunkter i Detroit. En folklig rörelse som gradvis förvandlar Detroits öde stadslandskap till gröna odlingar växer fram, och stadens styrelse funderar nu på att helt enkelt jämna ruinerna med marken och plöja upp nya åkrar. En fjärdedel av stadens yta skulle ges bort till invånarna, fickor av grönt med hus mellan dem. En man som heter Jerry Paffendorf, av alla konstiga namn, har startat en hemsida där vem som helst kan köpa en inch Detroitland... http://makeloveland.com/

Något nytt och annorlunda stiger ur askan, men det hade inte behövt vara så svårt och orsaka så mycket lidande.

Och hur skulle det bli i Sandviken om Sandvik tog sitt pick och pack och lämnade fabriken och oss åt vårt öde?