jagtycker

Hej.

I morse gick jag ut för att släppa ut hästarna. När jag morgonsömnigt klev ut på trappan höll jag på att trilla baklänges av ljuset. Gryningen var vackert rosa och svavelgul på en gång, och de låga timrade uthusen blev självlysande och glödde av urkraft.
Fantastiskt.
Medan jag bar höbalar till hungriga hästar som gnäggade lågt och förväntansfullt åt mig funderade jag lite.
 
Landsbygdsutveckling, funderade jag. Det är ett ord jag hört mycket om sedan 2006 när vi flyttade hit. Min man och jag var fulla av idéer och visioner om hur vårt liv skulle kunna te sig här ute. En hel del har vi fått lägga på hyllan, men det har tillkommit annat i stället. 

Väldigt många jag träffat har pratat om hur avundsjuka de är på att vi har vågat flytta från jobb och storstad. Det säger att de också skulle vilja göra det. Egentligen är det inte så konstigt, det borde vara en naturlig del av livets kretslopp. Ungdomar dras till staden, de bor i andra eller tredje eller fjärde hand i små lägenheter, de trängs med andra på gator och bussar, de arbetar, festar, älskar och hatar. De träffar någon att bli kär i. De får barn tillsammans. Då blir saker genast mycket mer komplicerade. Hopplöst att få bra boende om man inte har gott om pengar, långt att resa till jobbet, svårt att få barnomsorg, listan kan göras längre och längre.

Jag tror att väldigt många barnfamiljer skulle vilja flytta till landet om de bara vågade tro att det fanns jobb.

Storstaden påminner mig om de där stora flugfångarpapperen man köper på Granngården. De är täckta med klister. För att få flugorna att sätta sig på dem har man satt dit bilder av flugor. En riktig fluga surrar förbi, tänker "Wow, där sitter flera flugor, det måste betyda att det finns något gott där typ bajs" och sätter sig bredvid en låtsasfluga för att vara med på kalaset.
"Haha! Du är fetlurad, fluga! Det finns inget här! Du kommer att dö här! Haha!"
Så känns staden för mig. Ångest.

                                           

Missförstå mig rätt. Jag har också varit där, suttit i min lägenhet och känt rastlösheten gnaga i mig, jag måste ut, vara med, jag vill inte missa något, jag vill också hitta kärleken och lyckan, den finns ju därute det säger alla! Jag har också varit en modefluga.
Och livet på landet kan också ge ångest, det förnekar jag inte. När man precis tänt vedpannan och det blir strömavbrott, till exempel. Eller när hästarna rymmer mitt i natten. Eller när en tolvåring försvinner med sin cross i skogen i flera timmar och till slut blir hemskjutsad med trasigt nyckelben.

Men tänk om vi, i dagens globaliserade samhälle, skulle kunna skapa arbetsplatser som blev som öar dit folk kunde åka. Kontorshotell med full service, bara att logga in på sin arbetsplats med hjälp av sin dator. Då skulle man kunna vara anställd som ekonomiassistent i Stockholm men göra sitt jobb i Sandviken, bara för att ta ett exempel. Arbetsgivaren skulle tydligt kunna se när man arbetar, något som många tycker är svårt när folk jobbar hemifrån. Det skulle finnas "arbetskamrater", (andra distansarbetare), faxar, kopiatorer och självklart ett fikarum. Vid arbetsdagens slut åker personalen hem till sin gård eller villa på kortare tid än det tar att ta sig från T-Centralen till Jakobsberg. Plötsligt skulle folk kunna välja vilken vardagsångest de vill ha.

Vilken grej va? Det tänkte du inte på, Olof Faxander, när du bestämde att Sandviks huvudkontor skall flytta från Sandviken? Du påstår att det har med globaliseringen att göra, men i själva verket agerar du tvärtom mot ordet globaliserings innebörd. Det är därför ingen tror på dig utan bara tror att din fru inte vill flytta från er fina villa i Bromma, eller Stocksund, eller var ni nu bor.
De kineser du förhandlar med har ju inte sina företag i Beijing, men de är vana vid storstäder. Om de kommer till Sverige för att förhandla skulle de säkert sätta större värde på att få åka på utflykt med häst och släde i snön eller bada i Storsjön än att få gå på nattklubb, för det är inget nytt för dem.
Fast i och för sig, när inte ens kommunpolitikerna är stolta över och satsar på landsbygden är det väl svårt för en person som är född och uppvuxen i Stocksund att se vitsen med den.

                                 

Tycker ni att jag tänker rätt? Det här skulle kunna bli verklighet när som helst, det kräver bara att ni som sneglar avundsjukt på oss utflyttare gör slag i saken, går till era arbetsgivare och ödmjukt frågar varför ni måste åka till Solna varje dag när ni ändå utför arbete som lika gärna kunde göras i Sollefteå. Starta tankeprocesserna! Bli trendsetters! Rätt som det är tippar vågskålen över och paradigmskiftet är ett faktum. När tillräckligt många tänker en särskild tanke börjar plötsligt alla tänka den.

Hur skulle annars haremsbyxor kunnat bli ett mode?