jagtycker

Vän eller fiende

Rut stod utanför hans kabyss med ett litet förföriskt leende på läpparna och ögon simmiga av hasch. Hon väntade inte på att han skulle bjuda in henne utan gick raka vägen in och snurrade runt.

”Men Josef!” utbrast hon. ”Vad mysigt du har det! Lite litet kanske men du kan säkert snart byta upp dig. Jag har redan fått större kabyss efter bara två år!” Hon fnissade till. ”Du verkar ha en bekväm säng i alla fall…” Hon lyfte armarna över huvudet, och med en smidig piruett landade hon baklänges tvärs över bädden. Josef var tvungen att dra på munnen. Rut reste sig på armbågarna och granskade honom.

”Fick du mycket skäll av din chef?” undrade hon. ”Jag lovar och svär att jag aldrig hade tagit med dig på festen om jag hade vetat att han var där. Det skulle ju bli trevligt och avkopplande för dig, inte pinsamt och jobbigt.” Hon lade huvudet på sned. Josef tappade nästan andan över hur söt hon var.

”Det gick bra, han var inte så arg” ljög han. Rut log ett hemligt småleende och bet sig i underläppen.

”Jag är glad för det” sa hon. ”Då är du inte heller arg då?”

”Nej, självklart inte!”

”Bra, för jag har ett förslag på vad vi kan göra för att slappna av i stället för att festa…” Hon reste sig upp i sittande ställning och drog ner sin overall över axlarna i en hastig svepande gest. Josef tappade hakan. Hans våtaste drömmar höll på att bli sanning just nu och han visste inte vad han skulle ta sig till. Så sent som i eftermiddags hade han varit övertygad om att han skulle kasta sig över Rut om han fick en chans, men nu när hon satt halvnaken på hans säng var han inte så säker längre. Lite för mycket konstigt hade hänt sedan dess, och framför allt var det en sak han var tvungen att få klarhet i innan han gav sig hän.

”Rut, den här mannen som hade festen…” Rut lyssnade inte. Hon reste sig upp och ställde sig mittemot honom, drog ner dragkedjan på hans overall och kysste honom på bröstet. Hela hans kropp reagerade. Allt blod försvann från huvudet och tankarna blev plötsligt tröga och oviktiga. Hon tog hans hand och lade på sitt eget bröst, och han kände bröstvårtans gummiaktiga yta hårdna under hans fingrar. Rut stönade lätt. Hans näsa drog in doften av nytvättat hår. Hennes hand gled mot hans skrev. Snart skulle han inte klara av att prata, han kände sig redan hes. Helst av allt ville han bara strunta i allt och ge sig hän, men en envis liten tanke kunde inte sluta pina honom. Han var tvungen att harkla sig innan han fortsatte envisas.

”Rut, det är något skumt med honom. Känner du honom verkligen inte alls? Jag såg hur ni pratade när Boss och jag gick, först sa han något till dig och så tittade han på mig. Vad var det han sa till dig egentligen?”

Rut drog sig ilsket från honom. ”Vad du tjatar!” fräste hon. ”Jag har aldrig varit med om någon som är så jobbig som du. Skit i honom, han sa väl inget speciellt!” Hon knep ihop ögonen och granskade Josef uppifrån och ner, men undvek att möta hans blick.

”Är du rädd för mig?” frågade hon. Hennes hand sökte sig nedåt igen men den här gången tog han bort den med sin egen. Hon var lite för angelägen. Något var definitivt fel. Nu ringde alla varningsklockorna.

”Nej, men jag vill veta vad du har ihop med den där karlen bara. Är det omöjligt?”

Rut stelnade till. Ett kort ögonblick såg hon både rädd och rasande ut, men sedan samlade hon ihop sig och skrattade lätt.

”Jag har svårt för svartsjuka män, så jag går nu, Josef. Du kommer att ångra dig om en stund när du ligger själv här i din säng. Kanske kommer jag tillbaka i morgon, kanske inte…”

Hon drog upp overallen, gav honom en puss på kinden och öppnade hans dörr. I dörröppningen vände hon sig om.

”Vill du be mig stanna?” Han kunde inte bestämma sig, så han sa inget, och hon fnissade igen, lite mer forcerat den här gången. ”Vi kanske ses snart. Ring mig om du kan ta dig samman!”

Med en vinkning var hon borta och Josef ensam. Det skulle inte bli mycket sömn den natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Avfärd

Klockan var strax efter halvfem på morgonen. Ingen mer än de två nattvakterna var vakna. De satt vid sina dataskärmar och tittade nyfiket på Josef och Boss med ögon som sömnbristen hade gett röda kanter. Skärmarna visade bilder som övervakningskamerorna sände från Utopias gråkalla utsida. Där fanns också radar och en mikrofon kopplad till en dator, som larmade om den snappade upp något onormalt ljud.

Vakterna hälsade vänligt och försökte dölja gäspningarna bakom handen.  De hade varit på plats sedan tio kvällen innan. Om en timme skulle de bli avlösta och gå till sina kvarter för att sova. Josef kände igen dem till utseende men inte till namn. Han visste inte riktigt varför det fanns nattvakter eftersom inget någonsin hänt så länge han levat, men han antog att det var en kvarleva från oroligare tider. Inte för att han kunde begripa vad vakterna skulle göra om det verkligen dök upp strålningsmuterade jättekackerlackor eller något annat av alla andra monster Utopias barn brukade skrämma varandra med. Utopias skal var hållbart nog för allt utom en atombomb på nära håll. Han misstänkte att vakterna var där mest för att se till att ingen omdömeslös invånare försökte stjäla en svävare och ge sig ut på en egen upptäcktsfärd.

”Hur är vädret?” frågade Boss den äldre av vakterna. Mannen konsulterade siffror längst ner på en av skärmarna. ”Trettio minus, måttlig västlig vind och halvklart. Det blir nog snö senare på dagen, men just nu är det uppehåll. Solen gick upp för en timme sedan. Tillräckligt med ljus för att ladda tror jag. Ska ni långt idag?” Han granskade Josef uppifrån och ner medan han pratade. De hade säkert fått informationen om Resan kvällen innan, när de gick på sitt pass. Hela den evighetslånga natten hade de tillbringat med att spekulera i vem som skulle åka och vart. Josef visste hur skvaller kunde färdas i Utopias korridorer, men vakterna hade tystnadsplikt och de diskuterade säkert bara med varandra. Hans Resa var fortfarande en hemlighet.

”Vi kommer inte tillbaka på ett par dagar, i alla fall” svarade Boss intetsägande och tackade för väderupplysningen.

 Josef skyndade i hälarna på honom när de gick nerför korridoren. Här hade ingen brytt sig om att dekorera och mjuka upp som i sovkorridorerna eller sällskapsutrymmena, väggarna var skrovligt gråvita och golvet något mörkare. Korridoren gick spikrakt fram mot en bred dörr med skylten ”Garage, endast behöriga” på.

Boss drog sitt magnetkort i kortläsaren vid garagedörren. Den gled smidigt upp på väloljade gångjärn. Innanför fanns Utopias hela fordonspark.

De hade varit här en gång med skolklassen när Josef var tio år. Det var färre maskiner nu än då. Boss hade sagt att bristen på reservdelar gjorde att man var tvungen att plocka isär vissa fordon för att använda deras delar till andra. Ändå var garaget så stort att om man stod vid ena väggen såg man inte den andra. Detta enorma utrymme var fullproppat med höga svävare, plogar, snöskotrar och andra terrängfordon. Det vanligaste drivmedlet var gas från Utopias jäsande avloppstankar, men en del av dem, avsedda för längre resor, gick på solenergi och uppladdningsbara batterier. Boss gick fram till en sådan svävare. Det var inte den allra största sorten, men den hade både strålningsskydd och skottsäkra paneler. Till skillnad från de mindre svävarna, som var målade i neonfärger för att synas lätt i snöyra, var den här kamouflagemålad. De infällda vingarna på sidorna visade att den kunde gå både på marken, i luften och på vattnet. Det sved till i Josefs mage. Först nu började äventyret kännas verkligt. Han skulle verkligen ut ur Utopia! Han skulle få göra något ingen av hans vänner gjort, och tillföra samhället något ovärderligt! Lyckades han måste de bara ge honom tillstånd att fortplanta sig…

Boss granskade svävarens utsida minutiöst och kontrollerade alla skarvar i metallpanelen. När han började knacka på roderbultarna blev Josef otålig. Nu gick han väl ändå till överdrift. Så mindes han samtalet i skogen en vecka tidigare och tänkte om. Skulle svävaren gå sönder på vägen vore de förlorade.

”Hjälp till här!” De hjälptes åt att baxa in en snöskoter i svävaren. Där fanns redan en hel del packning, proviant, vatten och lådor för växt- och mineralprover. Snöskor och skidor låg också stuvade vid ena väggen tillsammans med olika spadar och skyfflar. Boss hade förberett det mesta, tydligen. Josef såg imponerat på när han vred på en fyrkantig panel på sidan, och svävarens ramp gled upp med ett surrande ljud.

De klättrade in i förarhytten och stängde dörrarna. Boss tryckte vant på olikfärgade knappar i en ordning som Josef snabbt gav upp att hålla reda på. I Utopia lärde sig de flesta att hantera snöskoter på inomhusbanan redan som små, men de större fordonen var det bara särskilt utvalda som fick lära sig köra. Han hörde inte till dem. Faktum var att han aldrig ens suttit i en svävarsimulator. Detta var en ny upplevelse och han försökte göra det bästa av den. Nyfiket såg han sig om i förarhytten. Svävaren vibrerade mjukt medan den värmde upp motorerna. Sätet var klätt i grått strävt tyg som han inte kände igen. Rakt bakom honom fanns dörren till lastutrymmet och bredvid den ännu en liten dörr. ”Vad är det där?” undrade han. ”Toan” svarade Boss korthugget. Josef nickade för sig själv. Klart att man skulle slippa gå ut ur svävaren för att kissa, för även om det var varmt just idag kunde det lika gärna vara femtio minus vid det tillfället man skulle ut ur garaget. Under femtiofem gick det inte att använda svävaren, då frös solpanelerna.

”Tryck på den svarta knappen till höger om dig” sa Boss. Josef gjorde som han sade och svävaren höjde sig från markplattan.

”Varför kan du inte nå den själv?” undrade han.

”Den sitter så där avigt till för att det finns en bestämmelse att man alltid ska vara två i svävaren. Du ska inte kunna starta utan en andrepilot” förklarade Boss. Han såg trött och grå ut i ansiktet, men ögonen var lika skarpa som vanligt. Josef undrade om de sovit lika dåligt i natt. Själv hade han inte fått många timmars sömn, full av lika delar nervositet och upphetsning hade han mest vankat omkring och gått igenom packlistan gång på gång för att inte glömma något. Han hade snurrat på sitt Resandearmband, fingrat på sökaktivatorn och funderat över vad som skulle kunna hända som skulle tvinga honom att använda den. Armbandet var fastsvetsat på hans vänsterarm och omöjligt att få av. Det sände ut en signal som gjorde det möjligt att spåra honom på en kilometer när, om han till exempel råkade ut för en olycka på sin resa och blev liggande hjälplös någonstans. Armbandet startade signalen automatiskt om hans puls gick under fyrtio slag per minut. Han kunde också välja att aktivera den själv för att kalla på hjälp. Tankarna hade snurrat i huvudet, drömmar om framtiden och funderingar över resan. Det enda han var säker på var att han skulle bli mottagen som en hjälte när han kom hem. Om han kom hem? Och hur skulle Rut reagera när hon upptäckte att han var borta?

”Hur ska du komma hem då, om du inte kan starta ensam?” kom han plötsligt på. Tänk om han skulle ha Boss kvar, vilken lättnad det skulle vara! Men Boss grinade till. ”Det finns alltid sätt att lura systemet, Josef!” Han pekade på en metallpinne Josef inte lagt märke till tidigare, eftersom den låg på golvet vid deras fötter.  Pinnen var lite böjd och bredare i ena änden, så att man lätt skulle kunna nå den svarta knappen från förarsätet. Han log fåraktigt tillbaka mot sin chef, en aning besviken. Klart att Boss hade förutsett det. Han hade ju varit utanför Utopia massor med gånger. Josef tvingade snabbt bort en tanke på sina företrädare. Boss hade kört minst två av dem också. En av dem hade inte kommit tillbaka…

Boss vred på en liten ratt, och svävaren fylldes av musik. Så drog han en spak framåt och det stora fordonet började sakta röra på sig.

”Är du beredd på action nu, grabben? Den här går fort den, vänta bara!” Plötsligt verkade all trötthet som bortblåst och det satt ett brett flin på hans ansikte. Josef försökte se glad ut tillbaka trots bollen av rädsla i magen.

Boss tog upp den lilla mikrofonen som satt i ett ställ framför honom och sa ”Okej Seb, du kan öppna porten nu”. Josef gissade att det var vakten han talat med tidigare.

Utopias södra port gled ljudlöst upp. Josef kisade för att uppfatta något därutanför, men det såg ut som han visste från skogen – ljusgrå snö och inget annat. Vita flingor blåste in på garagegolvet och började snabbt bilda en driva. Svävarens surrande och vibrerande intensifierades så att det trängde genom musiken när den höjde sig över de andra fordonen för att glida ut. Den krängde till av vindvirvlarna som uppstod när de passerade genom porten, och så for de ut i en grå värld. ”Ut ur myrstacken!” ropade Boss glatt. Han tryckte spaken så långt framåt det gick och accelerationen gjorde att Josef trycktes mot sätets ryggstöd när de pilade rakt söderut. För ett ögonblick smittades han av Boss glada humör. Han var ute ur Utopia för första gången. Han var en Resande.