"Så förflöt min skoltid och när jag var 11 år, blev jag utskolad. Far gick till skolrådet och sade, att jag skulle bli utskolad för att arbeta och hjälpa till med försörjningen. I vanliga fall stannade man i skolan tills man var 12 år. Jag minns att mina skolkamrater var avundsjuka.
Så fick jag börja att gå nattskift från kl. 12 på dagen till kl. 12 på natten den ena veckan, och tvärtom nästa vecka. Mitt arbete var att köra in ved till ångpannorna tillsammans med en annan pojke, även han utskolad i förtid. Det var ganska strängt för oss att hålla pannorna med ved. Vi lastade vagnar, som gick på spår längs med vedtravarna. Värst var det, när vi skulle lasta i mörker, och spåret ändrade sig. Ibland fick man lägga om spåret, så att man fick det närmare vedtravarna. Lade man det inte stadigt då, kunde vagnarna välta. Då var eldarna ute och skrek på ved, och det var ganska snärjigt ibland. Ibland när vi låg lite före med arbetet, gick vi in och satte oss i pannrummet. Då hade eldarna oss till att stoppa in i ugnarna, och de skräppte med oss, så att vi villigt eldade åt dem, tills det blev bråttom ut, när vagnarna var tomma igen.
Eftersom vi var utskolade för tidigt, skulle vi gå i två fortsättningsskolor i stället. Det var min bästa skoltid, och då var man glad att få gå i skolan, för det var som en fritid för en. Det gick bra att läsa, och det var också en bättre undervisning och fler ämnen. Men visst var det bristfälliga kunskaper man fick."
Det här berättar Otto Blank, min farfars farbror, år 1974. Då var han 89 år gammal och dog fyra år senare. Jag var fem år 1974. Jag minns inte om jag någonsin träffade honom, jag minns bara farfars syster Linnea som var sträng och bodde i ett trähus som luktade gammalt, och att farmor var nervös när vi var där och sa till mig att uppföra mig ordentligt, vilket gjorde mig förnärmad.
Otto växte upp i Lessebo, och arbetsplatsen han beskriver är pappersbruket i Lessebo. Ottos far arbetade som sågare på sågverket, som försörjde pappersbruket med ved, och där fick Otto också arbete. När jag googlar på Lessebo sågverk får jag reda på att det är nedlagt. Området är idag Kronobergs läns mest förorenade plats.
Där arbetade alltså tolvårige Otto. Lönen var ungefär 50 öre om dagen, vilket motsvarar 13,50 i dagens penningvärde (visst måste man älska Google?) och om han hade sexdagarsvecka innebär det 324 kronor i månaden. Före skatt. Pengarna tog han hem till föräldrarna, de hade tio barn och Ottos pappa tjänade en krona om dagen.
Otto berättar så många spännande saker, om hur de startade första fackföreningen, storstrejksåret 1909, bildandet av de kooperativa mejeriföreningarna, spanska sjukan som grasserade efter första världskriget och bäst botades med brännvin, men också om kärleken till sin hustru och sorgen över hennes sjukdomar som aldrig blev tagna på allvar av läkarna. När han frågade om hon skulle må bättre av att fara till Ronneby brunn på brunnskur svarar läkaren bara "Det tjänar inget till, för hon dör snart." Det var 1911. Josefina dog 1957.
När jag läser om Otto känner jag mig ödmjuk inför alla mina förfäder som genom sitt ofattbara slit faktiskt möjliggjort att jag kan sitta här vid en av familjens fyra datorer och ha åsikter om livet som jag prackar på er läsare via bloggen. Vi har det ganska bra ändå.
Tack Otto, för ditt liv och din kamp, och för att du hann skriva ner dina minnen, och tack till min pappa som tog vara på dem och såg till att de nu finns i en svart plastpärm med guldtryck på hemma hos mig.
Så fick jag börja att gå nattskift från kl. 12 på dagen till kl. 12 på natten den ena veckan, och tvärtom nästa vecka. Mitt arbete var att köra in ved till ångpannorna tillsammans med en annan pojke, även han utskolad i förtid. Det var ganska strängt för oss att hålla pannorna med ved. Vi lastade vagnar, som gick på spår längs med vedtravarna. Värst var det, när vi skulle lasta i mörker, och spåret ändrade sig. Ibland fick man lägga om spåret, så att man fick det närmare vedtravarna. Lade man det inte stadigt då, kunde vagnarna välta. Då var eldarna ute och skrek på ved, och det var ganska snärjigt ibland. Ibland när vi låg lite före med arbetet, gick vi in och satte oss i pannrummet. Då hade eldarna oss till att stoppa in i ugnarna, och de skräppte med oss, så att vi villigt eldade åt dem, tills det blev bråttom ut, när vagnarna var tomma igen.
Eftersom vi var utskolade för tidigt, skulle vi gå i två fortsättningsskolor i stället. Det var min bästa skoltid, och då var man glad att få gå i skolan, för det var som en fritid för en. Det gick bra att läsa, och det var också en bättre undervisning och fler ämnen. Men visst var det bristfälliga kunskaper man fick."
Det här berättar Otto Blank, min farfars farbror, år 1974. Då var han 89 år gammal och dog fyra år senare. Jag var fem år 1974. Jag minns inte om jag någonsin träffade honom, jag minns bara farfars syster Linnea som var sträng och bodde i ett trähus som luktade gammalt, och att farmor var nervös när vi var där och sa till mig att uppföra mig ordentligt, vilket gjorde mig förnärmad.
Otto växte upp i Lessebo, och arbetsplatsen han beskriver är pappersbruket i Lessebo. Ottos far arbetade som sågare på sågverket, som försörjde pappersbruket med ved, och där fick Otto också arbete. När jag googlar på Lessebo sågverk får jag reda på att det är nedlagt. Området är idag Kronobergs läns mest förorenade plats.
Där arbetade alltså tolvårige Otto. Lönen var ungefär 50 öre om dagen, vilket motsvarar 13,50 i dagens penningvärde (visst måste man älska Google?) och om han hade sexdagarsvecka innebär det 324 kronor i månaden. Före skatt. Pengarna tog han hem till föräldrarna, de hade tio barn och Ottos pappa tjänade en krona om dagen.
Otto berättar så många spännande saker, om hur de startade första fackföreningen, storstrejksåret 1909, bildandet av de kooperativa mejeriföreningarna, spanska sjukan som grasserade efter första världskriget och bäst botades med brännvin, men också om kärleken till sin hustru och sorgen över hennes sjukdomar som aldrig blev tagna på allvar av läkarna. När han frågade om hon skulle må bättre av att fara till Ronneby brunn på brunnskur svarar läkaren bara "Det tjänar inget till, för hon dör snart." Det var 1911. Josefina dog 1957.
När jag läser om Otto känner jag mig ödmjuk inför alla mina förfäder som genom sitt ofattbara slit faktiskt möjliggjort att jag kan sitta här vid en av familjens fyra datorer och ha åsikter om livet som jag prackar på er läsare via bloggen. Vi har det ganska bra ändå.
Tack Otto, för ditt liv och din kamp, och för att du hann skriva ner dina minnen, och tack till min pappa som tog vara på dem och såg till att de nu finns i en svart plastpärm med guldtryck på hemma hos mig.
Kommentera