jagtycker

Min dotter lyser. Hon är faktiskt självlysande. Jag hittar henne genast med blicken i ett rum, hur mycket folk det än är runt omkring.

Kanske är det så att det beror på att min själ synkroniserat med hennes i över fyra år, det kan vara därför hon är lite skarpare i konturerna, lite tydligare än allt annat runt omkring. Kanske är det inbillning. Kanske är det något alla ser, fast de inte tänker på det, skenet som står runt henne. Magi.

Jag älskar henne oerhört. Jag har älskat henne sedan första stund jag såg henne, nej, sedan första stund jag förstod att hon fanns inne i min mage. Jag minns att jag satt på BB med det lilla nyfödda knyttet i mitt knä och undrade vem hon var, den här minimala personen som jag hade sådana starka känslor för. Hon låg där med slutna ögon och gnydde lite i sömnen. Hennes händer och fötter var så små att de var helt overkliga. Hon var inte särskilt vacker, jag visste inget om hurdan hennes personlighet var, jag hade bara känt henne i några timmar, men jag älskade henne. Jag var beredd att döda och dö för en liten hjälplös främling.

På BB la jag försiktigt min hand på den lilla ömtåliga hjässan och smekte den. Från och med nu skulle livet vara helt förändrat. Allt jag gjorde skulle nu ha direkt inverkan på en annan varelse. "Du är min, tänkte jag."

Där hade jag fel. Hon är inte min. Jag är hennes. Med fullständig självklarhet har hon lagt beslag på mig som sin slav, och jag lyder lyckligt.

Jag försöker vara i nuet varje dag för att samla känslor och minnen tills hon blir stor. Tiden går så fort och snart är den här fyraåriga flickan borta, och en ny person har kommit i hennes ställe. Jag skulle vilja samla all tid i en stor glasburk som jag kunde öppna när hon vuxit upp, prövat vingarna och gett sig av. På det sättet skulle jag alltid ha henne kvar. Den lilla flickan med det hemliga leendet.