Jag bestämde mig ganska sent för att baka, så då får jag lite väntetid som jag kan passa på att använda för att ta upp ett annat ämne som intresserat mig idag:

Vad händer med vår medmänsklighet?

Jag har till exempel väldigt svårt att förstå hur det skulle kännas att vakna upp en morgon och vara totalförlamad. Jag har varit ryggmärgsbedövad några gånger. Det är skumt, kan jag berätta för er som inte haft den erfarenheten ännu i era liv. Man ligger och tittar på sina tår och försöker få dem att röra sig, men det går inte, det är helt omöjligt, och man tar i med viljan så man nästan blir svettig... Och så kommer oron krypande. Tänk om det inte går tillbaka? Tänk om jag alltid kommer att ligga så här, utan att kunna styra min underkropp? Och så lättnaden när en stortå plötsligt vickar till en liten aning. Mitt liv är tillbaka.

Här i Sandviken hände det sig en gång för ett par år sedan att en kvinna gjorde just det. Hon vaknade en morgon och var totalförlamad. Hon har inte blivit frisk igen.
Det är svårt att greppa konsekvenserna av det. En konsekvens för henne är att hon blivit fånge i ett rum i familjens hus. Vardagsrummet. Där sover, äter och bajsar hon. Inte så kul liv. Vad följderna blivit för henne och hennes familj vågar jag inte tänka på.

Den här kvinnan och hennes familj lämnade in en ansökan till handikappomsorgsnämnden i kommunen om att få pengar för att handikappanpassa huset. 3,9 miljoner sökte de.
Nämnden beviljade 1,7 miljoner.
Familjen frågade då om de kunde få använda de pengarna till att bygga ett helt nytt hus för. Deras hus var ändå inte lämpligt för en ombyggnad och skulle aldrig bli optimalt anpassat trots de stora summorna.

Nu kommer den första konstiga saken i det här. Det finns nämligen inget lagrum för att bevilja pengar till nybyggnation, bara ombyggnation.
Enligt lagen kan den här personen, som över en natt berövades sitt liv som hon kände till det, inte få bygga ett hem som passar hennes handikapp och hennes familj. Hon kan bara få bygga om det hon redan har.

Mycket, mycket märkligt.

Majoriteten i handikappomsorgsnämnden gör nu något väldigt modigt, något som det krävs en hel del civilkurage för att göra. De ändrar sitt beslut och beviljar kvinnan och hennes familj att använda pengarna till nybyggnation.

Konstig sak nummer två:
Nätkommentarer ska man egentligen inte läsa. Jag vet inte vilka som sitter där och skriver. Jag vill tro att de bara har tråkigt och är ute efter att provocera, men sånt här (från kommentarfältet på Gefle Dagblads hemsida):

"Det här är mycket skrämmande! Kommunen har altså inte betalat ut enligt ett krav i en lag utan tänker här betala ut pengar från allas skatt till en enskild person.. Nu är det upp till varje enskild sandvikenbo att söka motsvarande bidrag eftersom alla ska behandlas lika.

Förövrigt är det dags att gå igenoom lagen om bostadsanspassningsbidrag då det är skrämmande hur många miljoner som slängs ut av våra skattepengar.

Visst ska handikappade ha hjälp in i husen men när samma person stökar och bökar så persoenn måste flytta och ändå ha rätt till bostadsanpassning i varje ny bostad så blir det ohållbart"

What the fuck?! Vem är denna människa som skriver det här?

Heder åt handikappomsorgsnämnden, vill jag säga!

De har tagit ett mänskligt beslut grundat på empati. Om det nu är olagligt, låt då en domstol pröva detta. Lagen är från femtiotalet och det här visar väl tydligt vilka brister den har. Och alla ska inte behandlas lika. Du som skrev kommentaren har nog två ben att gå med. Jag begär inte att bli behandlad som om jag är paralyserad från axlarna och ner, varför ska du göra det?
Dags att gå igenom lagen, där är vi överens, men inte av samma orsaker.

Vad menar du med att någon "stökar och bökar så persoenn (sic!) måste flytta"? Vad är stök och bök för dig? Den som orkar stöka och böka när hon är totalförlamad borde få medalj.

Nej, man ska inte reta upp sig på nätkommentarer, men oviljan och oginheten som lyser från sådana här kommentarer gör mig så himla ledsen.

Kanske är det ändå viktigt att ta till sig det, att bli ledsen, att debattera frågan, säga emot, som Ann-Catrin gjorde i mitt förra inlägg. Kanske kan man få någon att tänka till. Kanske tänker man själv till. Jag ska nog ta och kopiera lite från det här inlägget till GD:s kommentarsfält innan jag somnar.

Nu är bröden färdiga. Godnatt.

Kommentera

Publiceras ej