Inom Regeringskansliet intensifieras nu arbetet med landsbygdsstrategin. En arbetsmetod för att landsbygdssäkra beslut har arbetats fram.
- Vi måste alltid fråga oss om ett beslut innebär fler eller färre jobb på landsbygden och om beslutet gör det lättare eller svårare att leva där, säger Christina Nordin, departementsråd på Landsbygdsdepartementet.
Fint va? Hämtat från landsbygdsdepartementets hemsida. Det står mycket bra där.
Nu hoppas jag att alla kommunpolitiker i när och fjärran inser det som regeringen redan vet: Att folk dras in till städerna, men att de hellre vill bo på landet.
Sju av tio unga kvinnor kan tänka sig att flytta ut på landsbygden, enligt en Sifoundersökning från i somras, men det beror naturligtvis på. Kommunal service, till exempel. Boendestandard. Möjlighet att utöva sina intressen. Socialt nätverk.
Om tillräckligt många frågetecken blir utropstecken går flyttlassen och landsortskommunerna får nya friska skattepengar. Vissa kommuner har förstått det här och kör hårt på att marknadsföra sig och utveckla sin landsbygd, men den kommunen jag bor i verkar sorgligt passiv och vi är nog inte ensamma.
Det görs till och med tv-program om fenomenet. Jag såg det igår. "Drömmen om landet" på SVT. Snärtig storstadsstressad vältränad blondin med blekta tänder som undrar hur hon ska "interagera" med landsortsbefolkningen dit hon flyttats som ett socialt mediaexperiment.
"Tjaa", tänkte jag. "Prova med att säga hej..?"
Det hade varit roligare med riktiga flyttar, äkta människor och problem och glädjeämnen de stöter på.
Nåja, TV surfar på gröna vågen.
I DN är Ann Persson betydligt mer skeptisk:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-odlar-vara-drommar-om-frid-pa-landet
Visst tar man med sig vardagsstressen till landet, men jag tycker nog att de negativa tongångarna i artikeln är lite väl pessimistiska.
Är drömmen om lantlig frid verkligen helt orealistisk?
Vi la ner vår snickarfirma i december efter fem års kamp. Företaget växte från två till tolv anställda och vår stress med den. Ändå hade vi kontoret hemma, pratade med varandra och var på plats när barnen kom från skola och dagis.
Till slut växte jobbet och problemen med anställda och kunder oss över huvudet, vi mäktade inte med mer. Att lägga ner firman blev en överlevnadsstrategi. Nu har jag ett nytt jobb och min man flera på gång. Vi kommer att få resa en del. Det är det värt. Man måste ju inte försörja sig på sin gård bara för att man bor på landet. Man kan pendla. Det behöver inte ta längre tid än morgonruschen i tunnelbanan.
I förra veckan hälsade jag på ett par vänner som bor på den småländska landsbygden. De har eget företag som de kämpar för att inte få tillväxt i.
Ja, du läste rätt. Inte. De har nämligen ett jättebra liv som de har det, firman ger dem båda jobb med en ekonomi som går ihop precis lagom, de har tid för sina intressen och ett härligt stort hus med underbar trädgård. De umgås med varandra, har tid för varandra. Myser framför brasan. Tackar nej till nya uppdrag. Jobbar så många timmar de själva vill.
Så du ser, Ann, det finns folk som lyckas att känna frid på landet. Med mina egna erfarenheter i färskt minne kan jag tänka att felet vi gjorde var att vara för tillväxtorienterade. Kapitalism-indoktrinerade.
Vi skulle nöjt oss.
Vi skulle varit mer Amish.
Men det är aldrig försent, därför kommer jag i fortsättningen att publicera tips för en mer Amish-orienterad livsstil. Ni är välkomna med era egna förslag!
Kram!
- Vi måste alltid fråga oss om ett beslut innebär fler eller färre jobb på landsbygden och om beslutet gör det lättare eller svårare att leva där, säger Christina Nordin, departementsråd på Landsbygdsdepartementet.
Fint va? Hämtat från landsbygdsdepartementets hemsida. Det står mycket bra där.
Nu hoppas jag att alla kommunpolitiker i när och fjärran inser det som regeringen redan vet: Att folk dras in till städerna, men att de hellre vill bo på landet.
Sju av tio unga kvinnor kan tänka sig att flytta ut på landsbygden, enligt en Sifoundersökning från i somras, men det beror naturligtvis på. Kommunal service, till exempel. Boendestandard. Möjlighet att utöva sina intressen. Socialt nätverk.
Om tillräckligt många frågetecken blir utropstecken går flyttlassen och landsortskommunerna får nya friska skattepengar. Vissa kommuner har förstått det här och kör hårt på att marknadsföra sig och utveckla sin landsbygd, men den kommunen jag bor i verkar sorgligt passiv och vi är nog inte ensamma.
Det görs till och med tv-program om fenomenet. Jag såg det igår. "Drömmen om landet" på SVT. Snärtig storstadsstressad vältränad blondin med blekta tänder som undrar hur hon ska "interagera" med landsortsbefolkningen dit hon flyttats som ett socialt mediaexperiment.
"Tjaa", tänkte jag. "Prova med att säga hej..?"
Det hade varit roligare med riktiga flyttar, äkta människor och problem och glädjeämnen de stöter på.
Nåja, TV surfar på gröna vågen.
I DN är Ann Persson betydligt mer skeptisk:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tv-odlar-vara-drommar-om-frid-pa-landet
Visst tar man med sig vardagsstressen till landet, men jag tycker nog att de negativa tongångarna i artikeln är lite väl pessimistiska.
Är drömmen om lantlig frid verkligen helt orealistisk?
Vi la ner vår snickarfirma i december efter fem års kamp. Företaget växte från två till tolv anställda och vår stress med den. Ändå hade vi kontoret hemma, pratade med varandra och var på plats när barnen kom från skola och dagis.
Till slut växte jobbet och problemen med anställda och kunder oss över huvudet, vi mäktade inte med mer. Att lägga ner firman blev en överlevnadsstrategi. Nu har jag ett nytt jobb och min man flera på gång. Vi kommer att få resa en del. Det är det värt. Man måste ju inte försörja sig på sin gård bara för att man bor på landet. Man kan pendla. Det behöver inte ta längre tid än morgonruschen i tunnelbanan.
I förra veckan hälsade jag på ett par vänner som bor på den småländska landsbygden. De har eget företag som de kämpar för att inte få tillväxt i.
Ja, du läste rätt. Inte. De har nämligen ett jättebra liv som de har det, firman ger dem båda jobb med en ekonomi som går ihop precis lagom, de har tid för sina intressen och ett härligt stort hus med underbar trädgård. De umgås med varandra, har tid för varandra. Myser framför brasan. Tackar nej till nya uppdrag. Jobbar så många timmar de själva vill.
Så du ser, Ann, det finns folk som lyckas att känna frid på landet. Med mina egna erfarenheter i färskt minne kan jag tänka att felet vi gjorde var att vara för tillväxtorienterade. Kapitalism-indoktrinerade.
Vi skulle nöjt oss.
Vi skulle varit mer Amish.
Men det är aldrig försent, därför kommer jag i fortsättningen att publicera tips för en mer Amish-orienterad livsstil. Ni är välkomna med era egna förslag!
Kram!
Kommentera