jagtycker

Jo, som ni kanske har märkt har jag klimatångest.

Detta kombinerat med ett aningen pessimistiskt, katastrofbenäget sinne skapar vissa hang-ups, för att uttrycka det milt. Dessutom är jag en aktiv person som älskar att grotta ner mig i nya kunskaper, snabbkurser är verkligen min grej. "Lär dig allt om bonsaiodling på en timme" - jag anmäler mig direkt.
Detta är inte enbart av ondo även om min älskade make ibland ser ganska uttråkad ut när jag går igång. Jag lär mig ju en hel del om allt möjligt.

De senaste månaderna har jag lärt mig en massa om solpaneler, till exempel, och små vindkraftverk för hemmabruk; vad man behöver för ytterligare utrustning och hur man ska räkna ut sin energianvändning i ampere.  Jag har lånat och studerat en bok om grundläggande elektronik. Jag har pluggat på om klimatförändringarna och Peak Oil. Jag vet allt om Amishfolkets buggies. Jag har läst en massa om elbilar och skrivit två kanonbra projektplaner för omställningsprojekt.

Samtidigt har hjärnans katastrofgen jobbat för högtryck. Ju mer jag läst, desto mer har jag insett att det inte handlar om OM, utan NÄR vår civilisation måste anpassa sig eller gå under. Oljekrisen är ett faktum. Det ekonomiska samhällssystemet, som bygger på ständig tillväxt, håller likt midgårdsormen på att äta upp sin egen svans. Växthuseffekten förnekas av en del forskare, men tecknen är illavarslande.

Så vad gör då en aktiv, katastrofmedveten kvinna i sina bästa år? Hon ser sig omkring.
Hur bor vi idag? Klarar vi en förändring?

Jag har kommit fram till att vi dragit en vinstlott i livets lotteri.
I framtiden kommer de som äger mark att ha en fördel, eftersom de kan odla sin egen mat helt eller delvis. Vi bor på en gård. Visserligen liten, men stor nog för att föda en hel familj om det skulle knipa (enligt självhushållningsboken som givetvis står i bokhyllan. Jag vet, jag är sjuk.)
Vår gård ligger inte i ett översvämningsområde (som Mälardalen, delar av Värmland eller Sandvikenstrakten runt Storsjön), eller i ett område där det kommer att bli torka och grundvattennivåerna sjunka kraftigt (Öland och Gotland, Kalmar län). Inte heller ligger den i ett område med hög rasrisk och extrema mängder regn (Västergötland) eller nära kusten, utsatt för väder och vind, utan skyddat i ett skogslän.
Det är 2,5 mil till närmsta stad, lite långt men även en gammal elbil klarar tur och returresa dit, och till närmsta affär är det bara nio kilometer. En baggis för en vältränad häst.
Det är ett gammalt gediget hus med flera eldstäder. Sandjord, inte en sten så långt spaden når.

Vi har flera bra grannar. En har sparat alla sin fars gamla hästredskap. En planerar att starta ett lokalt spinneri. En säljer kravmärkt hö till oss. En jobbar på lokala elbolaget. Alla är händiga och praktiska.
Min man och jag har kunskaper som kommer att bli nyttiga och användbara, tillsammans kan vi sy, snickra, timra hus, mjölka, ta hand om hästar, odla grönsaker och en massa andra bra saker jag inte kommer på nu.

Kort sagt, det känns som om vi har ganska goda förutsättningar att klara oss bra... Och ni som ler överseende åt mig, gör som jag. Googla. Googla på hur Sveriges klimat kommer att se ut 2030, googla på hur ryssarna klarade Sovjetunionens kollaps, googla på Peak Oil, googla på vad ni vill!

Under tiden bjuder jag på en bild som visar hur det kan vara att ha sina hästar "inpå knuten", den är tagen för ett år och elva månader sedan. Tänk att min stora sammetshäst var så liten då... Och så sår jag fler grönsaksfröer. Klimatkrisen är visserligen inte över oss än, men när den kommer ska mina fingrar vara gröna som broccoli. I morgon ska jag på naturbrukskonferens. Lita på min katastrofradar! Man kan aldrig vara nog förberedd.