jagtycker

Väntan

Ju längre tiden gick efter mötet med Rådet, desto mer osannolikt blev det att det faktiskt hänt. Josef kom snart in i sina nya rutiner som innebar att han skötte sitt vanliga arbete på dagarna och läste in allt han behövde veta inför sin färd på kvällarna, ibland under övervakning av Boss, ibland ensam. Han satt i timtal framför skärmen i sitt rum, uppkopplad mot Utopias databas, och läste om vad de tidigare resenärerna hittat och sett.

Resan skulle ske senare på våren hade Rådet bestämt, troligtvis i april när dagarna var längre och klimatet varmare. Det var sex veckor till av otålig väntan. I början pirrade det i Josefs mage varje gång han tänkte på att han var en Resande, men efter ett tag blev det en del av hans personlighet, lika självklar som hans lätthet att rodna eller hans gröna ögon.

Nyheten att Utopia skulle skicka ut en Resande igen färdades som en löpeld genom kupolen. Inom ett par dagar visste alla om vem det var som var utvald. Hans gamla vänner och alla nya bekanta hade naturligtvis frågat tusen frågor. Den viktigaste, den som alla ställde, kunde han inte svara på. Han fick ju inte säga när eller vart han skulle åka. Till dem som frågade sa han att han själv inte visste och att Rådet sagt att de skulle bestämma det utifrån väder och vind. Det var åtminstone delvis sant för exakt dag och timme kunde ingen veta. Det skulle kunna komma en rejäl snöstorm och det var vansinne att ge sig ut i en sådan med den svävare som användes till långfärder. Rådet hade kontinuerlig kontroll över vädret via en gammal satellit som var från tiden före Katastrofen och fortfarande fungerade. Med hjälp av den kunde de förutsäga vädret på en vecka när. Josef visste alltså ungefär vilken dag det skulle bli, men exakt besked skulle han få sju dagar innan.

En dag satt han i sin kabyss och skummade Utopias databas på jakt efter de senaste Resarnas dagböcker. Särskilt nyfiken var han på dem som varit ute senast före honom, sex och fem år tidigare. När han efter frukosten gått genom utrustningslistan hade han kommit på att Boss inte visat några anteckningar från deras Resor för honom.

Vilka sökord han än skrev in blev informationen i bästa fall kortfattad. Den Resande som gett sig ut sex år tidigare hade avlidit två månader efter hemkomsten, i en hjärtattack, och hans anteckningar var mycket bristfälliga och innehöll lite av intresse. Men det var den allra senaste färden som gav Josef verkligt huvudbry. Han visste att den hade skett, för han mindes tydligt själv hur spännande det varit för honom, då fjorton år, att någon lämnade kupolen, men hur han än letade hittade han ingen information om den Resan. Inte ett ord.

Efter en halvtimmes fruktlöst sökande med olika nyckelord stängde han irriterad länken till databasen från sin väggskärm och försökte nå Boss i hans kabyss, men ingen svarade. Hans chef var förmodligen fortfarande kvar i arbetskorridoren för att studera några av experimenten på Odlingen. När Josef tänkte på saken hade han inte sett till Boss de senaste två dagarna. På sista tiden hade Boss fått dela sin tid mellan sitt vanliga arbete och Josef, och för att hinna med sina normala arbetsuppgifter jobbade han ofta över sent. Josef tänkte med ett stick av skuldmedvetenhet att han nog tog upp alldeles för mycket av Boss privata tid. Han undrade för första gången vad Boss egentligen hade för privatliv och vilka hans vänner var. Han kände faktiskt inte ens till Boss riktiga namn.

Josef försökte koppla av med att ladda in en film från det centrala filmarkivet, men de försvunna anteckningarna lämnade honom inte ifred. Till slut klev han upp ur sängen och gick ut i korridoren. Från början hade han bara tänkt vandra runt lite, men han märkte att han utan att tänka gick sin vanliga väg till den artificiella skogen. Kanske han kunde hitta Boss där någonstans, kanske inte. I vilket fall som helst kände han plötsligt en stark lust att titta ut genom glaset på sitt eget dagdrömsställe. Han hade inte haft tid att göra det på länge nu.

När han kom förbi Odlingen spanade han in genom den immiga rutan, men han såg inte till någon där. Boss hade förmodligen gett sig för dagen och gått hem till sig för att få en välförtjänt vila.

Josef gick med snabba steg fram till sitt skåp i omklädningsrummet och tog fram termooverallen och kängorna. Han tänkte inte stanna länge, men det var ingen idé att slarva med klädseln. Han visste hur snabbt kroppstemperaturen sjönk i de femton minusgraderna och han ville gärna kunna fantisera och fundera utan att skaka av köld.

Utanför Utopias glasskydd var det för en gångs skull klar himmel. Den var mattsvart och stjärnorna fick det att se ut som om den var genomborrad av en mängd nålstick som släppte ut ljus från en stark lampa innanför. När Josef försökte se rakt uppåt genom grangrenarna skymtade han en enorm måne vars sken fick snön att glittra som miljoner diamanter. Det var andlöst ödsligt och oändligt vackert och det gav honom en klump i halsen. Tanken att han snart skulle vara ute i detta okända var ofattbar.

På väg tillbaka släckte han ficklampan för att försöka hålla kvar den tyngdlösa stämningen. Därför såg han de tre männen och deras irrande lyse långt innan de såg honom, och genom ett infall han inte förstod själv gled han snabbt in bakom en tät gran och stod alldeles stilla. När de kom närmare såg han att en av dem var Boss. Mannen nummer två avslöjade sig på sin speciella gång, det var Machir som arbetade på samma avdelning men mest med Odlingen. Machir hade brutit foten illa en gång och efter det haltade han kraftigt. Den tredje mannen hade Josef aldrig sett förut.

De använde sig av hans upptrampade stig och han hörde mumlet av deras låga röster. De samtalade intensivt om något. När ljuset från deras ficklampa snabbt gled över granen där han stod höll Josef andan för att inte röken från hans andedräkt skulle avslöja honom. Av någon anledning kändes det plötsligt otroligt viktigt att inte bli upptäckt. Han lyssnade spänt.

”Det är helt vansinnigt att skicka iväg honom” hörde han Boss säga. ”Han är bara nitton år, mycket naiv och vet inte på långa vägar tillräckligt om det som väntar honom. Och efter Nathanael…” Han avslutade inte meningen. Den okände mannen skrattade kort.

”Nathanael var en olycklig slump. Den här, han är utbytbar än så länge. Han behöver det här för att vi ska se om han kan infria förhoppningarna. Om något otrevligt skulle hända, om han inte kommer tillbaka, kan vi släta över det och snart skicka ut en ny. Motarbeta oss inte. Olyckor kan så lätt hända, vet du.” Hans röst var ljus och len. Han var betydligt kortare än Boss och gick lätt hopsjunken, vilket fick skillnaden i storlek mellan dem att verka ännu större. När han talat färdigt tog han upp en näsduk och snöt sig.

Boss vände sig häftigt mot honom.

”Hotar du mig?” frågade han sammanbitet. Den okände höjde händerna som till försvar.

”Nej, nej, för allt i världen! Jag har all respekt för dig och du vet att vi behöver dig. Nu är det som viktigast att vi håller ihop, bara. Det är vi som betyder något, inte en naiv tonåring. Han är bara vårt verktyg, och i den rollen är han förstås viktig… Vi vill ju alla att han ska komma tillbaka.”

”Du vet mycket väl att han inte är utbytbar nu och aldrig har varit det.” Boss gnisslade fram orden mellan tänderna. ”Han är själva målet med vårt arbete, den som kan förändra allt, om folket här visste vem han var skulle det kunna…”

Boss avbröt sig plötsligt, svängde utan ett ord till och fortsatte framåt i snabb takt. Machir var tvungen att hoppa fram i en linkande språngmarsch för att hinna med de andra. De gick förbi Josef så nära att han tydligt såg deras ansikten. Machir svettades under sin oregerliga tova grått hår och hans skarpskurna näsa med hökprofilen rann i kylan. Boss bet ihop käkarna så hårt att hans ansikte såg fyrkantigt ut. När deras ficklampa passerat de närmsta träden smet Josef fram igen och skyndade mot luftslussen. Han var skakad av det han hört. Det hade aldrig fallit honom in att någon kunde anse honom som vare sig viktig eller oviktig. I Utopia uppfostrades man att tycka att alla invånare var lika nödvändiga för samhällets fortlevnad. Det samtalet han just avlyssnat var så främmande att han nästan inte kunde ta in det.

När han var tryggt tillbaka i sin kabyss kände han att han var darrig i knäna av adrenalinchocken han fått. Snabbt slängde han sig in i duschen och lät det varma vattnet spola över kroppen. I rummet plingade skärmen till men han lät automatsvaret ta emot ett meddelande. Han lyssnade inte av det förrän han låg torr och varm under täcket i sängen. Det visade sig vara Boss. Han var lika korthuggen och obekväm som vanligt när han skärmtalade.

”Jag har fått tidpunkt för avresa nu, Josef. Det blir den här veckan. Du får exakt besked i morgon på arbetet. Sov gott.” Sedan var han borta och Josef var återigen ensam.