jagtycker

Utopia

Utopia var ett komplext samhälle. Ursprungligen var det en internationell forskningsstation som förberedde människor för att eventuellt bygga och bebo liknande baser i rymden. Forskare och servicepersonal levde där isolerat långa perioder utan annan kontakt med omvärlden än den som gick att få via satellitlänk. Stationen var byggd som en kupol, en sfärisk bubbla i glas och betong med extremt värmeisolerande egenskaper och möjlighet att vara självförsörjande på allt från föda till mineraler. På sätt och vis påminde den om en myrstack eftersom den sträckte sig lika långt under jord som ovanför.

Sammanlagt fanns det fyra stycken stationer spridda i kalla och otillgängliga områden på jordklotet. Förutom Utopia, som var placerat i Skandinavien, nära norra polcirkeln, fanns det en på Arktis, en i norra Sibirien och en i Alaska. Platserna var omsorgsfullt utvalda för att ge bästa möjliga förutsättningar för forskning och utveckling. När den stora Katastrofen, den oväntade asteroidkollisionen som utplånade den mänskliga civilisationen och skapade en permanent vinter över hela jordklotet, inträffade var dessa forskningsbaser de enda som stod emot och bevarade mänskligt liv.

Det första tiotalet år efter krocken med den främmande himlakroppen lyckades alla ombord på forskningsstationerna behålla en illusion av ordning och kontinuitet, men allt eftersom det blev mer och mer smärtsamt tydligt att de var de enda kvarvarande människorna på jorden började deras bräckliga civilisation falla samman. Folk slutade sköta nödvändigt underhåll av lokalerna, i stället ägnade de sig åt sexuella orgier och skapade egna sekter och kulter. I Utopia tog männen över och samlade kvinnorna i harem som de utkämpade blodiga strider om. Barn avlades utan eftertanke, och trots att mord och död i olika sjukdomar tog sin tribut steg befolkningsantalet snabbt till en nivå som till slut var omöjlig för samhällets resurser att underhålla. Odlingar och djur missköttes och svälten var oundviklig. Utopia var på väg mot sin undergång.

”Kan någon av er berätta vår historia?”

Det var dags för mellanmål. De satt i en ring på golvet, under sig hade de mjuka mattor. Josef hade placerat sig mitt bland sina vänner och kände sig trygg och nöjd. Läraren såg uppmuntrande på sina elever. Alla räckte upp handen. De fick lära sig denna historia i skolan redan innan de lärt sig läsa och det var alltid en tävlan om vem som kunde berätta den mest spännande och uttrycksfullt. Jemima fick ordet den här gången. Hon reste sig upp och harklade sig. De andra satte sig förväntansfullt tillrätta för att höra den välbekanta sagan. ”… När allt var som mörkast och läget verkade hopplöst, fanns det några kvinnor som vågade trotsa makten och göra revolution.” Jemima strök sin långa lugg ur pannan och fortsatte med sjungande sagoberättarröst.

”De flesta som bodde i Utopia var väldigt intelligenta, högutbildade forskare. Kanske var det därför de klarade av något som andra trott vara omöjligt. Trots att dessa kvinnor levde instängda och behandlades som haremsslavar lyckades de kommunicera, gjorde upp en plan, lika enkel som genialisk, och satte den i verket. Från början var det femton kvinnor som samarbetade. De var få, men de hade många sympatisörer. Nästan alla i Utopia, utom de män som trodde sig vara menade till ledare, var trötta på det meningslösa våldet och insåg att tiden snart skulle vara ute om de inte ändrade sitt sätt att leva. Fler och fler utopier av båda könen slöt sig till revolutionärerna. Inom några månader hade de besegrat de flesta män som så envetet kämpat om makten mellan sig. Till slut fick även den störste ledaren ge sig på nåd och onåd.”

Hon gjorde en effektfull konstpaus innan hon fortsatte.

”Nu började en ny era i Utopia. Efter mindre än ett år hade de modiga kvinnorna och deras medhjälpare röjt upp i Utopias kaos och skapat en ordning som gav nytt hopp om överlevnad. Utan sentimentalitet avrättades de män och kvinnor som vägrade erkänna det nya sättet att leva. Odlingar och värmeanläggningar sattes i stånd igen och människorna kunde sakta börja drömma om en dräglig framtid, även om ransonerna var knappa och arbetet hårt. Deras energi riktades inåt, mot samhället, i stället för mot den stora öde världen utanför.”

Jemima satte sig stolt till ljudet av de andras applåder, och sedan sjöng de sången om revolutionen. Det här upprepades ofta. Alla barnen skulle kunna berätta sagan om hur deras värld föddes. Josef började inte bry sig om de andra följderna av revolutionen förrän han kom i puberteten och tankarna på sex gjorde sig påminda.

Det gällde att snabbt kunna reglera befolkningsnivån och därför infördes stränga regler angående fortplantning. Inte alla kvinnor, och mycket få män, fick lov att reproducera sig. För att undvika inavel valdes noga bland olika genetiska uppsättningar. Kärlek och fasta relationer var inte förbjudet men uppmuntrades inte heller, och eftersom man ville undvika oönskade barn var det standard att sterilisera de invånare som inte höll måttet fysiskt och intelligensmässigt. Så småningom utvecklades och infördes noggranna tester och prov för att på rätt sätt kunna mäta önskvärda egenskaper och sålla bort oönskade, och allt detta vägdes mot personens unika genetiska variant. Ungefär åttio procent av kvinnorna och tjugo procent av männen fick fortplanta sig, och det sågs som mycket åtråvärt hos männen eftersom det också var ett kvitto på att man tillhörde Utopias elit. Numera höll sig befolkningsmängden stabilt på strax under femtusen invånare.

I Utopia fanns inga religioner. Alla uppfostrades till sekularitet, och de religiösa sekter som trots allt existerade bedrev sin verksamhet i hemlighet. Barnen gavs namn som hämtades ur den bok tre av de stora världsreligionerna hade gemensamt, nämligen Gamla Testamentet. Det hade bestämts så eftersom det var både enkelt och politiskt korrekt.

Barnen levde inte med sina föräldrar. Det ansågs inte lämpligt att överlämna ett så viktigt uppdrag som uppfostrandet av Utopias nya invånare till vem som helst. De bodde i stället tillsammans i stora sovsalar och fick sin omsorg och skolgång av särskilt utvalda lärare och vårdare. De äldre barnen hjälpte till att ta hand om de yngre. Hela uppväxten utvärderades de för att se dels vilka som kunde komma ifråga för fortplantning, dels vilka arbetsuppgifter de så småningom skulle vara lämpade att utföra.

Med så få människor var det extremt viktigt att sätta rätt person på rätt plats. Den som var missnöjd med sitt arbete hade naturligtvis möjlighet att överklaga sin placering, men det var inte alltid det godkändes.

Utopias styrelse kallades Rådet. Det var sammansatt av enbart kvinnor i olika åldrar och med varierande uppgifter i samhället. Männen, ansågs det, hade redan bevisat sin inkompetens genom det beteende som nästan orsakade samhällets undergång. De fick nöja sig med att vara konsulter till Rådet. Antalet medlemmar i Rådet var femton, lika många som de som en gång räddat samhället från katastrof. För varje rådsmedlem fanns det en manlig konsult. Rådsledamöterna satt för det mesta på livstid, men när någon dog eller avgick av andra skäl fick Utopias befolkning välja mellan ett antal lämpliga kandidater. Ordföranden valdes av Rådet och kallades Äldsta.

Det var bara Rådets medlemmar som visste vilka föräldrar ett barn hade. Det ansågs bäst så. Det var också Rådet som valde ut vilka som skulle fortplanta sig, och med vem. När en kvinna blev utsedd till rådsmedlem lämnade hon sina ordinarie arbetsuppgifter och sin gamla bostad, och flyttade till Rådskvarteren dit inga vanliga invånare gick utan giltigt ärende. Josef visste inte hur det såg ut i deras rum, som barn hade han bara lyckats smyga sig dit en gång och då kom han inte längre än första korridoren innan han blev upptäckt, utskälld och ivägskickad.

Rådet höll sig med en vaktstyrka, Rådsväpnarna, som kontrollerade all verksamhet i Utopia. Alla passade inte in i den snäva mallen som definierade en god utopier, och visst udda beteende kunde tolereras, men det var hårt begränsat. Det gick inte att ha alltför många oliktänkande i en så liten och sårbar gemenskap. Visst fanns det offentliga gripanden, rättegångar och fängelseceller djupt ner i Utopias gruvmörker, men de var avsedda för stölder, misshandel och andra mindre brott. Det grövsta brottet av alla var att ifrågasätta Utopias styre. Den som eventuellt kunde ha något emot Rådets beslut talade tyst om den saken av rädsla för att försvinna utan spår. De oliktänkande som försvann i de djupa gruvgångarna pratades det inte heller om. Den som var borta var borta.

Av de andra forskningsstationerna hade två klarat sig medan den tredje dukat under för ungefär samma problem som nästan knäckte Utopia. Alla visste att Rådet hade sporadisk kontakt med de resterande två via satellitlänk, men exakt vad som avhandlades var bara rykten och skvaller som förvanskades på sin färd genom de långa korridorerna i betongbubblan. De som verkligen visste höll hårt på sin information.

Sådan var alltså Josefs värld, strängt reglerad och med lite valfrihet för individen, men planerad med samhällets övergripande bästa framför ögonen. Ingen funderade ens på en annan ordning. Hur skulle man kunna göra det, när alternativet funnits så tydligt klart att se? Redan från tidig barndom inpräntades läxan i de unga utopierna, att utan dessa regler och inskränkningar fanns det inget annat än undergång. Utanför bubblan fanns köld och död, innanför värme och liv. Valet var enkelt och samarbete nyckeln till överlevnad.