Hej!

Dagens inlägg handlar om fjortisar.

Ordet Fjortis används ganska slentrianmässigt nuförtiden. Ungefär som White Trash, ett uttryck som klistras på människor eller företeelser man inte gillar, utan att man egentligen funderar över vad det faktiskt innebär.

För mig är fjortis både specifikt en viss sorts tjej, och allmänt ett beteende hos ungdomar.

Jag var fjortis på åttiotalet. Jag var en riktig fjortis. På min tid skulle man till exempel ha snusnäsduk. Åtminstone sa min söta kompis Madde det, så då var det bara att hänga på. Madde var en riktig, riktig fjortis och var lik Kim Wilde (om ni inte vet vem det är, ungdomar som läser detta, googla då) medan jag inte var lik någon, möjligtvis Eva Rydberg eller Bette Midler eller min pappa. Så jag gjorde alltid som Madde sa. Vi smög på varuhusens sminkavdelningar och sprayade på oss massor av parfym, vi hade jättebrun brunkräm, vi sminkade oss precis som VeckoRevyn och Damernas Värld sa att vi skulle göra. Vi hängde i hörn och kollade in killar som spelade i band, spelade handboll, spelade fotboll, hängde med varandra. Vi var väl helt enkelt inte så annorlunda jämfört med dagens fjortisar.

Fjortistjejer kan delas upp i två sorter, Snygga och Fula. Jag var Ful.
Det är skittrist att vara en ful fjortis, för när man är fjortis vill man vara populär hos killarna och då är det bara utseendet som räknas. Att vara smart, bra i skolan eller skolmästare i schack är bara ytterligare handikapp som läggs till fulheten. Fjortiskillar vill nämligen inte ha smarta tjejer, för då känner de sig underlägsna.

Jag kunde sitta timtal framför spegeln och försöka bena ut vad som egentligen gjorde att jag var så Ful. Var det håret, med den där eländiga virveln som gjorde att luggen såg så konstig ut, och den tråkiga färgen? Jag blekte slingor men det hjälpte inte. Slingorna blev orangea. Jag var fortfarande Ful.
Var det att jag var så tjock? Jag var två centimeter kortare än mina söta kompisar och vägde tre kilo mer. Obestridligt tjockare, men absolut inte fet.
Var det mina ögon, min näsa, min haka...

I dag vet jag att det inte handlade om det alls. Det handlade om två saker; mitt självförtroende och min image. Hade jag varit övertygad om att jag var söt, och hade jag lyckats marknadsföra det på rätt sätt, hade alla andra också tyckt det. Nu var jag en ful fjortis, och som ful fjortis är man längst ner i rangordningen. Fula killar kommer över en på listan, för de är åtminstone killar.

Som ful fjortis finns det två alternativ: Ligg med en massa killar för att få bekräftelse, eller odla din särart. Jag gjorde det sistnämnda (kanske inte ens fanns någon kille som ville ligga med mig, jag minns inte) och det är jag OTROLIGT tacksam för idag. För var finns de där tjejerna som var så himla snygga när de var tretton-fjorton år? De sitter i kassan på Konsum och har tre barn med tre olika pappor. HAHAHAHAAAAA!

(Jag vet, jag generaliserar, men det känns så sjukt skönt att få ge igen för gamla oförrätter...)

Till dagens ungdomar: Ni har ett annat läge än vad jag hade, på gott och ont. Ni har tillgång till internet och därmed guider i allt, från "skaffa dig självförtroende" till "botoxa din rumpa". Så fort ni inte vet något kan ni bara googla för aktuell information (jag fick gå till biblioteket och leta i faktaböcker lika gamla som jag själv). Ni har gym att gå på för att hålla er i trim, och Nutrilett för att vara smala. Ni behöver inte tatuera er för att vara farliga och coola, för alla tatuerar sig nu så det är helt ocoolt.
 
Men ni har det jobbigt också. De flesta av er har till exempel era föräldrar addade på Facebook! :-o

Men hallå, allvarligt. Era föräldrar vill ha koll på er, men ni vill inte att de ska ha koll på er. Ni är ändå nåbara dygnet runt era stackare. Ni kan aldrig smyga i väg och göra dumheter utan att era mammor och pappor ringer eller sms:ar. Det är bara en tidsfråga innan era föräldrar installerar en app i era Smartphones (om ni får en i julklapp, var misstänksamma) där de kan se era GPS-koordinater 24-7.

Sedan är det en sak jag funderar över, som jag inte får ordning på. Ni har alltså mobiler, I-pads. I-pods, I-pukes, kabeltv, dvd, blueray, och allt är på engelska. Engelska engelska. Amerikanska såpor, Top Model, dataspel där ni mördar andra på engelska... Hur kommer det sig att ni SUGER på engelska?
Ni kan för fan inte språket över huvud taget. Jag pratade bättre engelska i fyran än vad ni gör i gymnasiet. Vad värre är, ni kan inte svenska heller. Ni kan inte ens skriva en statusrad på facebook utan särskrivningar eller felstavningar. Alla andra språk väljer ni bort för att få bättre medelbetyg.

Cirka nio miljoner personer kan prata svenska. Vet ni hur många som talar mandarin (det vi slarvigt kallar kinesiska)? 867 miljoner!!! Vet ni inte att kineserna håller på att köpa upp hela världen? Varför hänger ni inte på låset till alla utbildningar i språk ni kan hitta?
Det här gör mig orolig. När jag blir pensionär är det ni som kommer att vara ansvariga för att dra in pengar till mitt äldreboende. Just nu ser det ut att bli en kartong under Göta Älv-bron.

3 kommentarer

Sussie

16 Dec 2011 19:10

Underbara Ingrid :)) helt underbart å läsa, känner igen mig helt och fullt i nästan allt... förutom att jag var en spinkig jäkel utan rumpa och tuttar! (kom efter 30 ;0)....underbart!

Fast ett tillägg görs = DU är inte ful ;) helt underbart....

Johnny

16 Dec 2011 20:42

Du låter som en cool faster du själv kanske hade behövt. Roligt och bra!

Ingrid

17 Dec 2011 19:13

Men tack snälla ni!

Kommentera

Publiceras ej