Så här är det. Jag har alltid drömt om att bli författare. När jag var typ fem-sex år frågade någon av min mors vänner vad jag skulle bli när jag blev stor. Svaret kom prompt:
"Arkeolog på sommaren och författare på vintern!"
Kanske inte riktigt vad hon hade förväntat sig att få höra, hon trodde väl att jag skulle svara sjuksköterska, men jag tycker fortfarande att det vore ett drömliv.
Jag kan riktigt se det framför mig, hur jag khakiklädd borstar små keramikskärvor med mjuk pensel i en solig gotländsk grop på sommaren, och ett halvår senare sitter med mitt bestsellermanus i datorn framför den sprakande brasan medan mjuka snöflingor sakta faller utanför fönstret... (Och självklart är jag lika skitsnygg och fräsch hela tiden, som Angelina Jolie ungefär. Eller Meg Ryan, kanske. Nu blev det svårt att välja)
Nåja, olika falla ödets lotter, och både Meg Ryan och arkeologbiten har jag gett upp för länge sedan, men författeriet ligger mig ännu mycket varmt om hjärtat.
Nu har jag äntligen uppnått något jag aldrig trott; jag har slutfört en bok. Slutfört och slutfört, det är visst lika svårt att avsluta ett manus som att bestämma sig för att hästen är färdigryktad. Det finns alltid en fläck att gnugga på.
Här kommer du in, kära bloggläsare. Jag hoppas på din hjälp. Jag tänker publicera något eller några kapitel av min bok i taget här på bloggen, och jag blir väldigt glad om du vill läsa och kommentera. Det är jättebra om du har kritik mot handlingen eller frågar om saker du inte förstår, för då vet jag att jag måste förtydliga. Tycker du det är skräp, berätta varför. Och tycker du att den är bra och spännande får du självklart skriva det också ;-)
Idén till boken fick jag en vinterkväll när vi var på väg hem i bilen. Det var kolmörkt runt omkring och bilens strålkastare lyste upp den vita vägen. Det kändes som om vi var ensamma i hela världen.
Bokens handling
Josef är nitton år och har aldrig varit utomhus. Han lever i en skyddad värld, en av de få platser som klarade den stora Katastrofen för cirka 350 år sedan då en asteroid kolliderade med jorden och skapade en permanent arktisk vinter och höga nivåer radioaktivitet över hela jordklotet.
Josefs hem är en före detta forskningsstation som heter Utopia. Den är en kupol i betong och pansarglas, och den byggdes ursprungligen för att ge astronomer och astronauter möjlighet att prova överlevnad i extrema miljöer.
Nu inrymmer den ungefär 5 000 invånare.
Utanför Utopia finns inget liv... Eller gör det?
Snart kommer första kapitlet här på bloggen...
"Arkeolog på sommaren och författare på vintern!"
Kanske inte riktigt vad hon hade förväntat sig att få höra, hon trodde väl att jag skulle svara sjuksköterska, men jag tycker fortfarande att det vore ett drömliv.
Jag kan riktigt se det framför mig, hur jag khakiklädd borstar små keramikskärvor med mjuk pensel i en solig gotländsk grop på sommaren, och ett halvår senare sitter med mitt bestsellermanus i datorn framför den sprakande brasan medan mjuka snöflingor sakta faller utanför fönstret... (Och självklart är jag lika skitsnygg och fräsch hela tiden, som Angelina Jolie ungefär. Eller Meg Ryan, kanske. Nu blev det svårt att välja)
Nåja, olika falla ödets lotter, och både Meg Ryan och arkeologbiten har jag gett upp för länge sedan, men författeriet ligger mig ännu mycket varmt om hjärtat.
Nu har jag äntligen uppnått något jag aldrig trott; jag har slutfört en bok. Slutfört och slutfört, det är visst lika svårt att avsluta ett manus som att bestämma sig för att hästen är färdigryktad. Det finns alltid en fläck att gnugga på.
Här kommer du in, kära bloggläsare. Jag hoppas på din hjälp. Jag tänker publicera något eller några kapitel av min bok i taget här på bloggen, och jag blir väldigt glad om du vill läsa och kommentera. Det är jättebra om du har kritik mot handlingen eller frågar om saker du inte förstår, för då vet jag att jag måste förtydliga. Tycker du det är skräp, berätta varför. Och tycker du att den är bra och spännande får du självklart skriva det också ;-)
Idén till boken fick jag en vinterkväll när vi var på väg hem i bilen. Det var kolmörkt runt omkring och bilens strålkastare lyste upp den vita vägen. Det kändes som om vi var ensamma i hela världen.
Bokens handling
Josef är nitton år och har aldrig varit utomhus. Han lever i en skyddad värld, en av de få platser som klarade den stora Katastrofen för cirka 350 år sedan då en asteroid kolliderade med jorden och skapade en permanent arktisk vinter och höga nivåer radioaktivitet över hela jordklotet.
Josefs hem är en före detta forskningsstation som heter Utopia. Den är en kupol i betong och pansarglas, och den byggdes ursprungligen för att ge astronomer och astronauter möjlighet att prova överlevnad i extrema miljöer.
Nu inrymmer den ungefär 5 000 invånare.
Utanför Utopia finns inget liv... Eller gör det?
Snart kommer första kapitlet här på bloggen...
Kommentera