jagtycker

De nattöppna kvarteren.

Josef kunde inte sova efter samtalet med Boss. Han kände sig både upprymd och skräckslagen. Äntligen var det dags, men egentligen ville han bara säga att de valt fel person för uppdraget. Han var inte rätt typ, de borde skicka någon som Sem i stället. Dessutom fanns det uppenbarligen personer i Utopia som såg på honom med samma engagemang som om han varit skeden de åt soppa med. Utbytbar.

Ilsket reste han sig från sängen och sträckte ut sin långa kropp. Hans lilla sovkabyss kändes trängre än någonsin. En tur ner till de nattöppna kvarteren skulle kanske få honom på bättre humör.

Josef gick med raska steg genom Utopias korridorer. De nattöppna kvarteren låg ganska långt bort, snett över bubblans centrum. Den riktiga vägen var att gå in till kupolens nav och sedan svänga av, men det blev onödigt långt. Han bestämde sig för att gena genom restaurangkvarteren för att spara tid.

Restaurangerna var stängda och mörka vid den här tiden på dygnet. De som ville äta eller dricka efter middagstid var hänvisade till de nattöppna kvarteren, och där samlades ofta de utopier som inte riktigt passade in i mönstret. Josef brukade inte vara där. Han visste att de som gick dit regelbundet blev registrerade och diskret övervakade. Ingen ansvarig erkände öppet att det förekom brottslighet i Utopia men det gjorde det även om det var sällsynt. Folk ville inte komma i kontakt med Rådsväpnarna i onödan. En anledning till att kriminaliteten var försumbar var att de som åkte fast sällan fick chansen att bli återfallsförbrytare.

Att han ändå gick dit nu berodde nog mest på det han hört tidigare på kvällen. Det gjorde honom barnsligt trotsig. Hela livet hade han ansträngt sig för att vara en god utopier och passa in i bubblan. Hans enda snedsteg hade varit upptäckarlustan som drivit honom att bryta vissa regler. Ingen hade dock verkat ta särskilt hårt på det. Ofta verkade det snarare vara ett plus.

Ändå hade han nu fått höra att någon kallade honom utbytbar och ett redskap. Det kändes orättvist och gav honom ilsken energi och mod att bryta mot reglerna och göra något farligt. Alla känslor samlades i en knut av rastlöshet som tvingade honom att gå ifrån sina invanda mönster.

Josef närmade sig sitt mål. Det svaga nattljuset i korridorerna ökade något i styrka. Han hörde sorlet från barborden på långt håll. Det verkade vara mycket folk där idag.

Haschröken låg dimmigt tät och fick hans ögon att tåras. Ett trettiotal personer av bägge könen satt vid borden och stämningen var hög. Josef spanade i klungan för att se om han kände någon, men alla ansikten han såg var antingen helt okända eller bara vagt familjära.

”Det kanske är lika bra att ge upp och gå hem”, tänkte han. ”Det här var nog en dum idé från början”. Han skulle just vända på klacken när han såg en välkänd kutande rygg vid ett bord längre bort. Huvudet täcktes av tjockt grått hår. Machir. Nyfikenheten tog överhanden och Josef smög sakta närmare i dunklet samtidigt som han försökte låtsas som om han egentligen var på väg någon annanstans. Snart var han placerad nästan bakom Machirs rygg.

Machir satt och pratade med tre andra män som Josef aldrig hade sett förut, trots att han tyckte att han borde känna igen alla i Utopia. Machir var äldst av dem. De andra var alla i fyrtioårsåldern och deras ögon var haschsömniga. Trots att de var så påverkade var de engagerade i ett livligt samtal.

”Det är dags, vi kan inte vänta längre!” sa den äldste av de främmande männen och gav eftertryck åt sina ord genom att slå näven i bordet.

”Vi måste vänta, åtminstone tills den Resande har kommit tillbaka och kanske ännu längre” sa en av de andra. Machir log knipslugt. Josef såg hans vassa profil när han vände på huvudet mot sina vänner.

”Vi kanske inte behöver vänta så länge. Det finns fler som arbetar för samma sak som vi...”

Hans röst sänktes och han lutade sig fram över bordet. Josef hörde inte vad han sa hur mycket han än ansträngde sig, för samtidigt var han tvungen att verka ointresserad. En ilning längs ryggraden sa honom att han var iakttagen och han vände sig hastigt om. Det satt en ung kvinna vid ett bord lite längre bort. Hon såg rakt in i hans ögon och naglade fast honom med blicken. Något med henne kändes bekant, och plötsligt slog det honom att hon såg ut som han själv. Samma lockiga blonda hår och gröna ögon, varför hade han aldrig sett henne förut? Han lyfte omedvetet handen för att känna på sitt eget hår, och det fick henne att le.

Ett sällskap trängde sig skrattande förbi hans stolsrygg och när han kunde se förbi dem igen var flickan borta.

”Men förstår ni inte?” Josefs uppmärksamhet drogs till bordet bredvid av den plötsligt höjda rösten. Det var den tredje av männen, den yngste, som reste sig och slog en grov näve i bordet.

”Det finns en självklar ledare! Vi behöver inte lyda de där högdjuren som ger sig själva fördelar och struntar i oss! Vi har äntligen möjlighet att skapa vårt eget öde med en ny härskare…” brölade han.

”Som inte är redo än, ja! Sätt dig ner!” Machir hyschade åt honom och han satte sig motvilligt. De såg sig misstänksamt omkring och Josef duckade snabbt genom att låtsas leta efter något på golvet. När han reste sig igen var samtalet vid bordet igång igen, och Josef kände sig lättad över att inte ha blivit upptäckt.

”Vad gör en blivande Resande i så skumma kvarter?” andades någon bakom hans rygg, med munnen så tätt intill hans öra att han kunde känna andedräkten. Det var en kvinnoröst. Han stelnade till.

”Mitt råd är att du går hem, nu. Det kommer att bli razzia här alldeles strax, och det ser inte bra ut att du är här då. Josef.”

Hon sa det med mild röst, hans namn lät som en smekning, men han blev ändå skräckslagen. Han reste sig så snabbt att han knuffade till stolen som föll bakåt och skulle ha fallit i golvet med ett ljudligt slammer om inte en slank hand sträckt sig ner och stoppat den i tid. Han följde armen uppåt med blicken och nådde hennes ansikte. Det var den blonda flickan, han borde ha förstått det. Hon tittade upp på Josef och log lite snett. En bångstyrig ljus lock föll ner i hennes panna. ”Gå nu. Jag täcker för dig, så du tar dig hem utan problem. Det är viktigt att du kommer iväg och gör det du ska, förstår du.”

Josef kom sig inte ens för med att svara, han snubblade iväg med tusen frågor inom sig som han inte kunde ställa. Vem var hon, den mystiska flickan?