jagtycker

Boss

Boss la fundersamt ifrån sig fjärrkontrollen och rörde axlarna i en cirkel för att lösgöra de spända musklerna. En aning av ett småleende lyste till längst bak i ögonen när han föreställde sig Josefs min när han såg skärmmeddelandet, men han blev snart allvarlig igen. Det här var inget att skratta åt. Det hade sannerligen inte varit mycket roligt som hänt den här dagen.

Han grimaserade åt sina stela axlar och bestämde sig för att röka en pipa för att slappna av. Det var inte många som kände till att Boss hade några laster över huvud taget. Att han regelbundet rökte hasch var en väl förborgad hemlighet. Det var av yttersta vikt att han framstod som fullständigt pålitlig, men han var trots allt också mänsklig och nu började saker han inte kunde påverka återigen sta över allt för mycket av hans liv. Han böjde sin långa kropp och tog fram pipan och den lilla påsen från den hemliga lådan under sängen.

För många år sedan, när Boss blev tillfrågad om han kunde tänka sig att bli den som skötte transporten av Resarna, hade han blivit besviken. Han hade alltid närt en väl dold dröm att bli Resande själv. Men den dåvarande Äldsta hade sett rakt genom hans begär och gett honom övertygande argument varför just han skulle vara den trygga länken mellan Rådet och Resarna. Sedan dess hade Boss tagit sitt uppdrag på yttersta allvar. Han stod alltid redo att köra svävaren med vilka passagerare Rådet än bestämde, och han var alltid diskret med sina uppgifter. Naturligtvis uppskattade han också den prestige som följde med ansvaret. Tack vare det stod han till exempel på tur att bli konsult till Rådet. Redan nu tillfrågades han ofta i viktiga frågor som hade med hans ämnesområden att göra.

Boss blandade noggrant det mörka, oljiga haschet med de torkade bladen som också låg i påsen. Tobak odlades egentligen inte i Utopia, men en fördel med att vara chef över i princip allt som växte i kupolen var att man hade stora möjligheter att välja vad man själv ville ha, utan att någon ifrågasatte det. Utopia hade ett stort förråd med olika frön av alla möjliga växter som kunnat vara till nytta vid kolonisationen av en främmande planet. Alltså fanns det nu en kryddträdgård med ett mindre urval örter samt några tobaksplantor ”för medicinskt bruk” om någon mot all förmodan skulle undra.

Med en lättad suck slog han sig ner i fåtöljen och tog fram den lilla biogaständaren som han själv utvecklat och som blivit mycket populär bland utopierna. Snart fyllde den söta röken både hans lungor och rummet och sakta började han andas långsammare. Utan haschet hade han nog inte överlevt de senaste fem åren. Han sköt bestämt undan tankarna på Nathanael och hans allvarliga ansikte...

Han tänkte på mötet han haft tidigare under kvällen. Egentligen stod han inte ut med den där mannen. Han fick det att krypa i en av obehag. Varje gång de träffades var Boss tvungen att behärska sig för att inte slå till honom. Så dum var han naturligtvis inte. Det vore detsamma som en dödsdom, och Boss var inte beredd att begå självmord, hur mycket han än avskydde personen i allmänhet och hans åsikter i synnerhet. Mannen var en intrigerande lögnaktig bråkmakare och han ställde till mycket problem. Men det var Samuels idé att skicka ut Josef som Resande som just nu plågade Boss mest.

Samuel ansåg att Josef behövde gå genom svårigheter för att bli man. Han tyckte att Josef visade för lite ledaregenskaper och ambition, och Boss kunde hålla med. Det senaste året hade han lärt sig uppskatta Josefs mjuka personlighet och lugna sätt, men han var tvungen att erkänna att inget av det var virke man byggde ledare av. Frågan var bara om det var rätt sätt att skicka ut pojken i vildmarken utan stöd? Han hade erbjudit sig att stanna kvar tillsammans med Josef för att hjälpa honom och ge honom trygghet.

”Skulle du vara med skulle han aldrig behöva ta några initiativ” hade Samuel småleende sagt, och det var sant.

Sedan hade Samuel dragit i lite trådar och manipulerat några människor, och vips hade Rådet bestämt sig för att skicka ut en ny Resande trots att de så sent som året innan sagt att det skulle dröja minst tre, troligen tio år till. I det här fallet hade man tydligen inte heller behövt konsultera Boss...

Boss ruskade irriterat på sig. Han misstänkte att Samuel hade en egen agenda, och att han inte var särskilt förtjust i den möjlige framtida konkurrenten som var Josef. Samuel hade högtflygande planer och för honom var Josef bara någon som stod i vägen. Problemet var att Boss själv började tycka om grabben. Han såg inte längre bara projektet i honom, han såg människan och det han såg gillade han. Josef var ung och behövde tid, det var allt. Hans ursprung skulle inte förneka sig. Boss var övertygad om att det fanns en kärna av stål i Josef, och när det var dags skulle nog en och annan bli förvånad. Pojken hade också fler som stödde honom än vad Samuel kanske trodde...

Tankarna började simma behagligt i ett mjukt hav. Han slöt ögonen och lät huvudet falla bakåt på fåtöljens ryggstöd. Det sista han såg innan han domnade bort var Nats ansikte. Den här gången log han.