jagtycker

UTOPIA

Prolog

Utopia, år 23 efter Katastrofen

”Stanna! Stå stilla!” Vapnen höjdes hotfullt. Han hejdade genast sina steg, skenbart lydigt, men inom sig skrattade han hånfullt åt dem. Till och med nu var de rädda för honom. Med rätta. Han kunde krossa vem som helst av dem med sina bara händer. Problemet var att de var för många. Även ett lejon kan bli kvävt av myror.

Han granskade den lysande gula farkosten uppifrån och ner utan att dölja sitt förakt. De hade gett honom en av de minsta svävarna som gick på solceller. Den skulle inte klara sig länge i permafrosten utanför de tjocka väggarna. De kunde lika gärna döda honom direkt, för chansen de gett honom var mikroskopisk. Å andra sidan förstod han precis. De ville inte att han skulle leva, de ville bara inte att han skulle dö här.

”Du har förråd för två veckor, tre om du snålar.” Den smärta mörkögda kvinnan med det fårade ansiktet brydde sig inte om att dölja sitt hat. Han tänkte njutningsfullt på alla de gånger han förnedrat och utnyttjat henne. Hur gärna skulle han inte vilja lägga sina kraftiga nävar runt hennes hals nu och klämma åt...

Utan att vet om det måste han ha tagit ett steg framåt, för plötsligt rusade väktarna fram och tvingade tillbaka honom med hårda knuffar. Kvinnan hade stått kvar, stilla, utan att släppa honom med sin brinnande blick. Hennes armar hängde avslappnat längs med sidorna. De övriga fjorton kvinnorna stod bakom henne i svarta kåpor, som hämndlystna vålnader. Häxor.

”Jag är inte rädd för dig” sa hon. ”Hade jag fått bestämma hade du varit död nu. Försök ge dig på mig! Du skulle inte överleva en minut. Ge mig en anledning att skjuta dig här på fläcken, eller ta din enda chans till liv och ge dig av.” Hon spottade på golvet framför honom.

Han slösade inte mera tid. Den som väntade på några berömda sista ord blev nog besviken. Med raska steg gick han fram till svävaren och klättrade upp i förarhytten. Den grova porten öppnade sig med ett ljudligt skrapande. Han hade inte sagt ett ljud på hela morgonen, men när svävaren höjde sig över golvet och mullrade ut i den vita iskylan kunde han inte låta bli att skratta.

Utopia, år 320 efter Katastrofen

De två nyfödda spädbarnen låg sida vid sida i den lilla sängen bredvid den stora. De sov fridfullt, bara några timmar gamla. Den Äldsta granskade deras skrynkliga röda gammelmansansikten noga. ”Trehundra år” mumlade hon drömmande, ”kan vara som ett ögonblick i oändligheten.” Hon rätade på sig och mötte den oroliga blicken hos den utmattade kvinnan i vuxenbädden.

”Där blev vi allt lurade” sa hon och log. ”Så många ultraljud, och ändå såg vi inte en enda gång att det inte var två flickor. Vi som hade så noggranna planer.” Hon noterade rädslan i den andras ögon, och ett långt ögonblick tillät hon sig att minnas sorgen över sin egen förlust. Sedan stramade hon åt sina känslor igen och rätade på sin nacke.

”Rådet har fattat sitt beslut” kungjorde hon. ”Flickan blir kvar i din och vår vård.” Den nyförlösta verkade inte förstå, så den Äldsta kände sig tvungen att förtydliga. ”Du får behålla henne!”

Kvinnan såg förvirrad ut. ”Men pojken?” frågade hon. Hon fick inget svar. Den Äldsta hade redan vänt ryggen till och var på väg ut ur rummet. Om hon hörde ropen bakom sig ignorerade hon dem.



Utopia, år 329 efter Katastrofen

Den Äldsta kände sig gammal och trött, som om hösten plötsligt kommit och frosten rört henne med iskalla fingrar som fick åren att tynga som tjock snö på svaga grenar. Mannen på britsen såg ut att sova, men hon visste att han var död. En avstängd fläkt, så enkelt att utföra. Koldioxidförgiftningen hade kommit krypande i det tillslutna utrymmet, en barmhärtig död. Hon förstod rationellt att det varit nödvändigt. Varför kändes det då så fruktansvärt onödigt?

Denna senaste Resa var idioti, hon hade varit emot den från början. Rådet hade insisterat, de var rädda för oroligheterna bland Utopias befolkning. Missnöjda röster hade blivit fler och mer högljudda. Det fördes fram krav på fler undersökningar och nya resurser. Rebellernas antal växte och Rådet hade fått för sig att den enda lösningen för att hålla dem stången var en ny Resa. Den Äldsta önskade att hon haft mer kraft att stå emot, men hennes styrka hade svikit henne. Hon klarade inte att agera så kraftfullt som det krävdes. Hennes tid var förbi.

Med en suck vände hon sig till den yngre kvinnan som diskret placerat sig snett bakom henne.

”Jag har bestämt mig. Jag träder tillbaka omgående. Du kommer att bli vald till ny Äldsta vid nästa Rådssammanträde och jag nöjer mig med en post i bakgrunden, om du tror att du har behov av mig. Jag önskar dig lycka till.”

Hon vände på klacken och lämnade rummet med snabba steg, en väl avvägd gest fick vakterna att stanna kvar. Tänk att hon fruktat den här dagen, när det hade varit en lättnad att äntligen få det sagt. Hon hade tagit de nödvändiga besluten som var konsekvenserna av hennes egna beslut. Nu fick någon annan, yngre och med mer energi, städa upp. Hon hoppades att detta var sista gången en Resande lämnade kupolen. Helst hade hon sett att det var sista gången någon över huvud taget lämnade den, men hon förstod att det var en fåfäng förhoppning.

Den nya Äldsta gick sakta fram till liket. En blandning av glädje och bävan rörde sig i henne. Det var inte väntat att hon redan nu skulle få det högsta ämbetet i Utopia. Hon hade föreställt sig att hon skulle vara en grå eminens i många år än. Kunde hon klara det? Hon blev stående ovanför den döde en lång stund, som om hon väntade på råd eller svar som han inte var förmögen att ge, innan hon med plötslig energi snurrade runt och följde sin företrädare ut genom den smala dörren.



Utsidan, år 334 efter Katastrofen

Han hade varit utan mat i två dagar nu. Han hade letat hela morgonen, men nu var han tvungen att fara. I sin desperata frustration och ångest vrålade han osammanhängande ord rakt ut mot de stränga höga träden som omringade den lilla gläntan. Ingen svarade.

Han kramade den handskrivna lappen hårt i handen.