jagtycker

Rut

”Det var länge sedan jag såg dig i strandrummet?” På något sätt lyckades Rut få påståendet att låta som en fråga. Hon hade upptäckt och hunnit ikapp honom när han hastade förbi en av lunchrestaurangerna. Det kändes som om han alltid var försenad nuförtiden.

”Jag har haft mycket att göra…” Den förargliga rodnaden var där igen. Han hatade sig själv för att han var så himla mesig. Rut verkade inte bry sig. Hon log sitt fantastiska leende. ”Jo, jag vet det. Ingen i hela bubblan har pratat om något annat än din Resa i evigheter nu. När ska den bli av egentligen?”

Josef mumlade något obestämt. Rut ryckte charmfullt avfärdande på axlarna.

”Du kan inte jobba dygnet runt. Du blir bara blek och trist. Ta lite ledigt i kväll, det har du väl förtjänat.” Det ljusa leendet igen. ”Vi är i det stora strandrummet direkt efter jobbet. Kom du också, så kan vi prata mer!” Hon vände sig om och gick tillbaka till vännerna hon suttit med. Halvvägs vred hon huvudet, och när hon såg att han fortfarande stod kvar och tittade vinkade hon graciöst med vänsterhanden. Han lyfte sin näve tillbaka.

Egentligen borde Josef plugga växtlära ikväll, men det var innan Rut dykt upp. Nog för att han var blyg och tafatt, men en sådan chans kunde inte ens han missa. Han var inte dummare än att han märkt hur kvinnornas blickar förändrats sedan han blev utvald att bli en Resande. Sem hade sin enorma charm, Simon hade sitt glada skratt och sin humor. Josef hade fått en Resa och det skulle vara ett brott att inte ta vara på det. Samtidigt blev han lite besviken över att Rut var så lättfångad. Han hade någonstans hoppats att hon var annorlunda, att just hon drevs av högre ideal än de ytliga flickor hon umgicks med. En sekund övervägde han till och med att stanna hemma, men sedan tog han resolut sig själv i örat. Rut verkade vara intresserad av honom. Hon var den snyggaste han visste. Han kanske aldrig skulle få en sådan chans igen.

 

Alltså befann han sig i det stora strandrummet en dryg timme efter arbetsdagens slut, för han ville ju samtidigt inte verka för angelägen. Det var som vanligt fullt av solande utopier på stranden och i vattnet. Josef försökte spana utan att det syntes. Ovillig att erkänna det letade han också efter sin mystiska kvinnliga dubbelgångare, men hon hade inte synts till sedan de nattöppna kvarteren. Inte Machir heller. Han hade inte varit på arbetet på Odlingen. Boss hade inte kommenterat hans frånvaro, och inte de andra heller. Bara det gjorde Josef misstänksam. Rådsväpnarna var inte att leka med.

”Hallå, Josef! Vi är här borta!” Sem hade rest sig och vevade med båda armarna. Bredvid honom låg Simon, och ytterligare någon meter bort Rut. Josef gick bort till dem. Hans tår sjönk ner i den varma sanden. Han undrade om det hade känts likadant i fötterna på dem som för hundratals år sedan kunnat vandra på en riktig strand. Det skulle han aldrig få uppleva, för han kunde inte vara ute utan sin skyddsoverall, men han skulle åtminstone få finnas därute mitt i verkligheten, och det var mer än någon av alla de andra i strandrummet.

”Äntligen har du grävt fram dig ur skärmen! Vi började bli rädda att du redan åkt och vi inte skulle få säga hejdå! Du har alltid varit en smitare, det vet vi ju!” Sems varma leende motsa de tuffa orden och Josef slog honom lekfullt på armen med sin knutna näve. Simon reste sig och gav honom en kram. De hade inte setts på ett tag och Josef blev uppriktigt glad att hans vän var där. Även om Sem var den han oftast umgicks med efter jobbet var det Simon som kände till alla hans drömmar och hemligheter. De hade alltid varit väldigt nära varandra, ända sedan de hade fått sängarna bredvid varandra i den stora sovsalen de hamnat i som sexåringar när de lämnat kindergarten.

Josef och Simon var ett omaka par, den ene lång, blond och gänglig, den andre kort till växten, mörk och med lite kutande axlar. Men det var inte utseendet som gjorde att de drogs till varandra. De delade samma fascination inför naturen och de djur och växter som en gång koloniserat jorden, och de tyckte om att drömma och fantisera om liv på andra planeter. Med åren hade deras vänskap utvecklats så att de inte behövde träffas på flera veckor, men när de väl sågs tog de bara upp tråden där de tappat den. De var trygga och trivdes i varandras sällskap och Josef visste att det var en förmån att få ha en sådan vänskap.

”Berätta nu då Josef” uppmanade Sem när han lagt sig ner och slappnat av i den mjuka sanden.

”Berätta vad då?” mumlade Josef sömnigt. Värmen och den mjuka sanden fick hans ögonlock att falla ihop. Han fick så lite sömn på nätterna att han kunde somna när som helst på dagen.

”När du ska åka förstås! Alla är hur nyfikna som helst och vi är dina bästa vänner. Vi borde få vara med på hemligheten!”

Josef kände sig illa till mods. Angreppet kom för hastigt. Han ville inte att Sem eller någon annan skulle bli sur på honom, men det lät inte riktigt som att Sem skämtade. Det fanns ett svagt stråk av iver i hans röst, som om det faktiskt var viktigt för honom fast han försökte dölja det. Josef mindes att Sem verkat veta om hans Resa innan han själv gjorde det. Han tänkte på samtalen han tjuvlyssnat på och den mystiske mannen som pratat med Boss. Känslan av obehag växte sig starkare. Han ville inte tro det om sin vän, men något var fel.

”Jag ska få veta det sju dagar innan. Det borde vara när som helst nu, för Rådet sa att det skulle bli på våren” sa han och hoppades att Sem skulle låta sig nöja med det.

”Jag har en kompis som jobbar i fordonsgaraget” sa Jemima. ”Han säger att din chef är där varje dag och går igenom svävaren som ni ska använda. Han verkar aldrig bli nöjd. Helt tokig, kollar samma saker om och om igen säger min kompis!” Hon skrattade och de andra skrattade med. Josef tvingade sig till att dra på munnen men han kände sig inte det minsta road. Boss var tydligen rädd att något skulle hända svävaren innan de hann åka. Men vem skulle kunna göra något, och vad? Han började nästan önska att han tackat nej till Resan.

”Nä hör ni, sluta plåga Josef. Ser ni inte att han är helt slut. Blek och eländig. Han jobbar hårdare än alla ni latmaskar. Låt honom ha lite ledigt nu i stället! Vill du bada Josef?”

Rut kom till hans räddning och han reste sig tacksamt. De sprang i kapp till poolen. Rut dök i före honom, och han beundrade hennes sätt att skära genom vattenytan innan han gav sig i efter henne.

”Jag trodde nästan inte att du skulle komma.”

”Det är mycket att göra… Jag måste läsa in en massa, och Boss tvingar mig att leka vildmark i den artificiella skogen, göra upp eld och sådant.” Det var skönt att prata om tillåtna saker, i stället för att försöka avleda uppmärksamheten från själva tidpunkten för Resan. De simmade sakta bredvid varandra. Han njöt av att känna det tempererade vattnet mot kroppen. Rut väjde vant för ett par plaskande småpojkar.

”Tänk att få ge sig utanför och se hur det ser ut, det är fantastiskt! Det måste vara nervöst att veta att Resan närmar sig. Jag skulle vara helt tokig, särskilt om jag inte fick veta exakt när jag skulle åka så jag kunde vara riktigt mentalt förberedd” anmärkte hon. Josef kände sig irriterad. Det var ett evigt tjat om denna avresedag, Rut också nu. Han svarade inte och hon märkte genast hans förändrade humör.

”Du vill inte prata om det” konstaterade hon. ”Vet du, då tycker jag vi går härifrån, för de andra är så otroligt nyfikna. De kommer aldrig att sluta fråga. Jag har en idé. Ta dina saker och häng med mig!”

Hon hoppade upp ur poolen och gick med raska steg mot sina kläder. Josef följde förvirrat efter. De klädde på sig och sa hejdå till sina vänner, Sem flinade retsamt mot dem och Simon önskade finurligt Josef ”lycka till – med allt”. Rut tog Josef i handen när de kom ut i korridoren och drog honom med sig.

”Vart ska vi?” frågade Josef. Hon log illmarigt. ”Det får du se!” De vek av åt höger och halvsprang i en rosa gång som sluttade lätt uppför. Josef förstod att de var på väg mot Utopias övre våningsplan, där folket med de högsta samhällspositionerna bodde. Han var nyfiken nu.

Rut stannade utanför en port med fingeravtrycksscanner. Hon la skämtsamt högra pekfingret över Josefs mun, sedan tryckte hon det mot den grå tavlan bredvid dörren. Den klickade till och ett surrande ljud indikerade att den var öppen.

”Kom!” Rut vevade honom genom dörren. Josef förstod ingenting men lydde. Han ville verkligen veta vart det här skulle leda, och han längtade efter att se hur det fina folket hade det.

Det var stor skillnad på de här korridorerna och de där han själv bodde. Golvet var klätt med stegdämpande material och det fanns tätt med växter och mjuka ljuskällor. Här och var stod det sittgrupper utplacerade. På väggarna hängde konstverk.

”Hur kan du komma in hit?” frågade Josef.

”Jag sköter om växterna här. Det är nästan ett heltidsjobb!” Rut log hastigt mot honom medan de gick.

”Det är ju bra för dig, men tänk om någon ser mig här?” Han kände sig illa till mods. De kunde båda råka illa ut.

”Ingen fara!” lugnade Rut honom. ”Vi ska bara en kort bit till, och om det mot all förmodan skulle bli bekymmer känner jag någon som kan intyga att vi var på väg till honom. Då kan ingen klaga, vi har ett godkänt ärende!”

Hon tryckte lugnande hans hand.

”Vart ska vi då?”

”Hit!” De vek av i en mindre korridor med dörrar som påminde om de som fanns i hans egen boendekvarter, men bredare, utsirade och med olika färger. Rut stannade utanför en av dem och bultade hårt.

 ”Jag tänkte att du kunde behöva lite omväxling” log hon samtidigt som dörren öppnades. Innanför hördes musik. Mannen som stod i dörren verkade bli glad över att se dem.

”Men se Rut, välkommen till festen, kul att du kunde komma! Jag ser att du tagit med en gäst också!” Han hade en röst som beige sammet. Josef kände genast igen den, den hade han hört i drömmarna flera gånger den senaste tiden. Det var mannen från den artificiella skogen, han som talat med Boss. Han rös till. Nu började kvällen ta en vändning han inte gillade. Plötsligt kände han sig ensam och oskyddad.

”Kom in!” Mannen slog ut med händerna i en inbjudande gest. När Josef gick förbi lade mannen vänskapligt armen över hans axlar. ”Jag tror inte att vi blivit presenterade för varandra” spann han. Josef gjorde sitt bästa för att inte rygga tillbaka.

”Jag heter Josef” sa han lamt.

”Och jag är Samuel. Mycket trevligt att ha dig här, Josef! Hoppas att du kommer att få en rolig kväll. Vi får prata mer och lära känna varandra senare.” Han föste in dem i rummet och tog själv av till höger mot en skara festklädda män och kvinnor.

De här rummen liknade inte alls Josefs lilla kabyss. Han hade aldrig sett något liknande någonstans i Utopia, där man hade gjort en dygd av trångboddheten. Kunde verkligen en enda människa bo i fyra rum, vart och ett större än hans enda?

Bostaden var fylld med folk och haschröken låg som en söt dimma överallt. Musiken dränkte sorlet från de glada festdeltagarna. Josef blev stående och tittade en lång stund. Han kände igen flera av dem. Det hade varit konstigt annars i ett så relativt litet samhälle som Utopia. De flesta var äldre än han och han såg många som han visste hade kvalificerade arbetsuppgifter. Det var tydligen inte vilket patrask som helst som var inbjudna till den mystiske mannens hem. Festens huvudperson hade glidit vidare efter att han hälsat dem välkomna, och stod nu mitt i en klunga människor som skrattade och pratade. Han tittade inte åt deras håll.

Josef tog tag i Rut och drog henne med sig till ett hörn.

”Vem är han som bor här egentligen? Jag har aldrig sett honom förut” ljög han. Rut ryckte på axlarna och fyrade av sitt leende mot honom igen.

”Han är konsult till Rådet, det är allt jag vet. Jag har träffat honom när jag varit här uppe och skött om växterna. Han är rolig att prata med!” svarade hon oskyldigt.

Josef tyckte det lät lite väl enkelt och ville fråga mer men han blev avbruten av en kvittrande kvinna som erbjöd dem att röka från hennes pipa. Rut drog ett par bloss. Josef tackade nej så artigt han förmådde. Han trodde inte att det skulle vara smart att bli hög just nu. Det ilade fortfarande i hans mage när han tänkte på att han var hemma hos den mystiske mannen som sagt att han var utbytbar. Han visste att han borde gå därifrån, men han ville inte lämna Rut.

”Åh, är det inte du som är Resaren..?” Kvinnan andades in förväntansfullt och granskade honom uppifrån och ner. Hon var ganska kort, ovanligt blond och rörde sig som om hon var medveten om att hon hade en vacker kropp. Hennes overall smet åt runt hennes mjuka former. Fast hon var minst tio, kanske femton år äldre än han verkade hennes besiktning av honom ge godkänt resultat, för hon smög sig nära och såg upp i hans ansikte.

”Otroligt spännande!” suckade hon och tog honom under armen. Hennes mjuka bröst trycktes mot honom. ”Du måste berätta allt om det för mig?” Josef vände sig om efter Rut men hon hade vänt ryggen till honom och pratade med några andra. Kvinnan styrde honom vänligt men bestämt mot de inre rummen och han kom sig inte för med att ta sig loss. De gick tvärsöver golvet. Några personer vände sig om efter dem och verkade kommentera något. De skrattade.

”Josef?” En bister röst som Josef allt för väl kände igen skar genom musiken och sorlet. Den kom från en soffgrupp ett par meter bort. ”Vad i alla köldslagna småfåglar gör du här?”

Josef rodnade skuldmedvetet när Boss långa gestalt vecklade ut sig ur en fåtölj. Den blonda kvinnan såg besviken ut.

”Men Boss, han och jag ska bara diskutera hans Resa lite..?” Hon hade ett sätt att prata på som om hon avslutade varje mening med en fråga och en utandning. Nu tittade hon vädjande på Boss, men till ingen nytta. Boss var hård som diamant.

”Det hade han säkert kunnat göra om han inte skulle gå hem och sova nu. Kom Josef, jag följer dig hem så du inte blir distraherad eller går vilse på vägen.” Han avfärdade den yppiga blondinens besvikna protester med en nick och ett kallt leende och gick före Josef, som ärligt talat kände sig ganska lättad, mot utgången. I dörren vände Josef sig om en sista gång för att leta efter Rut. Han såg henne inte först, men när han spanade längre bort såg han att hon lyssnade på deras värd som hade något att säga tätt intill hennes öra. Plötsligt mötte han Samuels blick. Den var mörk och intensiv. Josef vände hastigt tillbaka huvudet och halvsprang efter Boss för att hinna ikapp honom.

De gick snabbt och i tystnad genom Utopias kvällsmörka korridorer där skymningsljuset snart skulle ge plats åt nattlamporna. Josef brann inuti av frågor som han inte vågade ställa. Det räckte med en blick på Boss, som stegade på med sammanbiten mun, för att förstå att han inte skulle få någon information av sin chef den natten. När de nådde gränsen till hans egna boendekvarter stannade Boss.

”Nu tar du dig nog hem själv” konstaterade han. Josef nickade. Boss vände sig om för att gå. I steget vred han huvudet.

”Förresten” sa han. ”Avresedatumet är ändrat. Vi åker i morgon bitti. Jag hämtar dig här klockan fyra, var klar då.”

Josef blev häpet stående och såg sin chefs långa silhuett avlägsna sig. När Boss vek av och försvann i korsningen ryckte han tag i sig och gick till sin kabyss. Han förstod ingenting. ”Som vanligt” tänkte han. ”Jag är en bricka i ett spel jag inte kan reglerna för.” Det var bara att hålla tummarna för att någon annan kunde spela det åt honom.

Josef satte sig på sängen och stirrade framför sig. Han visste inte om han skulle vara arg eller glad. Hans chef hade behandlat honom som ett barn. Det gjorde honom upprörd. Samtidigt måste han erkänna för sig själv att han verkligen inte hade haft kontroll över situationen. Han hade känt sig ensam och utsatt och det hade varit en stor lättnad att Boss tagit över ansvaret. Var han vuxen, och kunde ta hand om sig själv, eller ett barn som behövde en övervakare?

Det knackade på dörren.