Konversation med min dotter i bilen för ett tag sedan:
 
H: - Mamma, tror du att Gud finns?
 
Jag: - Öh... (Snabb översikt över olika svarsalternativs för- och nackdelar, bestämmer mig för att tala sanning) ...Nej. Men jag skulle nog kanske vilja att han gjorde det.
 
H: - Jaha. (Tystnad) Det gör inte jag heller. För ingen har ju sett honom? Eller hur? (Min dotter avslutar ofta meningar med "eller hur?")  Och då kan han ju inte finnas. Om ingen har sett honom. Men varför finns det sådana som tror på Gud?
 
Jag: - Jaaa... Jag tror att de väldigt gärna vill att Gud ska finnas, helt enkelt. Och då väljer de att tro att han finns. För att det känns rätt och bra för dem.
 
H: - Jaha.
 
Jag: - Men Jultomten då? Tror du att han finns?
 
H: (Lite överlägsen ton) - Det är klart att han finns mamma. Vi har ju sett honom. Eller hur?
 
Nu hade det varit lämpligt att berätta för min dotter att allt inte är vad det verkar, eller sant bara för att man har sett det. Eller något som ser ut som det. Men jag väljer att vänta tills hon kommer hem och säger att hon tror på chemtrails.
 

Kommentera

Publiceras ej