Jag har varit på möte med Leader Gästrikebygdens LAG idag.
För er som inte vet vad Leader är kan jag ge en crash course: det är lite återbetalning av alla pengar vi betalar till EU. Just de här pengarna ska gå till projekt som främjar landsbygdsutveckling i Sandvikens, Hofors, Gävles och Ockelbos kommuner.
Jag älskar att sitta med i LAG. Det är så tillfredsställande att dela ut pengar till eldsjälar som tror på sina projekt. Dessutom är mina LAG-kollegor fantastiska människor och verksamhetsledaren och ordföranden mina idoler, ja, jag är så otroligt tacksam att jag får vara med i det här sammanhanget.
I dag skulle min man egentligen ha varit på ett annat möte, så jag förberedde min dotter på att hon skulle följa med. Jag räknade med att det skulle bli ganska smärtfritt för hon har just upptäckt dataspelsvärlden och kan sitta långa stunder vid Bolibompa- eller Radioapansidan och spela olika spel.
Min mans möte blev inställt, så jag skulle åka ensam, vilket fick min dotter att gråta hela vägen hem från dagis och orsakade en familjekris. Hon ville på möte. Självklart fick hon följa med.
Det gick ungefär som jag trott, visst störde hon lite men jag hoppas att de andra mötesdeltagarna hade överseende, och hon somnade som en stock i bilen på vägen hem.
Jag har funderat (för ovanlighetens skull, hehe). På mötet i kväll diskuterade vi bland annat ungdomsprojekt och svårigheten att engagera dagens ungdomar. Hur ska man få med ungdomarna, de vill ju inte? Hur når man dem?
När jag var femton åkte jag på ungdomsutbyte till England och bodde hos en jämnårig tjej i en månad, något som gjorde att jag pratade flytande engelska när jag åkte hem. Kelly och hennes familj bodde i en by i Yorkshire med fantastisk natur, stenmurar och får som lika ofta var på vägen som i hagarna.
På den engelska landsbygden hade man en annan inställning till familjeliv än vad vi svenskar hade. Om det var tonårsdisco någonstans åkte hela familjen dit, mamma, pappa, alla barnen. Vi tonåringar dansade svettiga tryckare medan föräldrarna satt ute på gräsmattan och pratade och de yngre barnen sprang omkring och lekte. Sedan åkte vi alla hem.
Kan det vara så enkelt att ungdomar inte är med eftersom vi inte låter dem vara med från början? Att förr i världen tog man med barnen, det fanns ju inte dagis som idag och dessutom fick barnen tidigt vara med och jobba för att bidra till försörjningen. Idag är det barnaktiviteter, ungdomsaktiviteter, vuxenaktiviteter. Tänk om min man och jag skulle dyka upp på fjortonåringens ungdomsgård, till exempel. Han skulle dö av skam!
Många familjer låter sina privatliv rotera helt runt barnens fritidsaktiviteter. Dessutom får barnen inte följa med till jobbet mer än när det är praodags i sjuan. Jag misstänker att de flesta barnen på dagis inte vet vad deras föräldrar gör på dagarna. Kan det vara så att man då sänder signalen att vuxnas arbete och fritid inte är viktigt?
Missförstå mig rätt, jag menar inte såhär:
Och inte heller menar jag att vi ska indoktrinera våra barn som i den här filmsnutten:
http://www.youtube.com/watch?v=sI7VE6t8GD0
Men är det inte så att delaktighet föder lust? Om vi aldrig bjuder in våra barn att delta i våra liv kanske vi inte ska gnälla över att de inte tror att dessa liv är något att eftersträva.
En tanke i all ödmjukhet.
För er som inte vet vad Leader är kan jag ge en crash course: det är lite återbetalning av alla pengar vi betalar till EU. Just de här pengarna ska gå till projekt som främjar landsbygdsutveckling i Sandvikens, Hofors, Gävles och Ockelbos kommuner.
Jag älskar att sitta med i LAG. Det är så tillfredsställande att dela ut pengar till eldsjälar som tror på sina projekt. Dessutom är mina LAG-kollegor fantastiska människor och verksamhetsledaren och ordföranden mina idoler, ja, jag är så otroligt tacksam att jag får vara med i det här sammanhanget.
I dag skulle min man egentligen ha varit på ett annat möte, så jag förberedde min dotter på att hon skulle följa med. Jag räknade med att det skulle bli ganska smärtfritt för hon har just upptäckt dataspelsvärlden och kan sitta långa stunder vid Bolibompa- eller Radioapansidan och spela olika spel.
Min mans möte blev inställt, så jag skulle åka ensam, vilket fick min dotter att gråta hela vägen hem från dagis och orsakade en familjekris. Hon ville på möte. Självklart fick hon följa med.
Det gick ungefär som jag trott, visst störde hon lite men jag hoppas att de andra mötesdeltagarna hade överseende, och hon somnade som en stock i bilen på vägen hem.
Jag har funderat (för ovanlighetens skull, hehe). På mötet i kväll diskuterade vi bland annat ungdomsprojekt och svårigheten att engagera dagens ungdomar. Hur ska man få med ungdomarna, de vill ju inte? Hur når man dem?
När jag var femton åkte jag på ungdomsutbyte till England och bodde hos en jämnårig tjej i en månad, något som gjorde att jag pratade flytande engelska när jag åkte hem. Kelly och hennes familj bodde i en by i Yorkshire med fantastisk natur, stenmurar och får som lika ofta var på vägen som i hagarna.
På den engelska landsbygden hade man en annan inställning till familjeliv än vad vi svenskar hade. Om det var tonårsdisco någonstans åkte hela familjen dit, mamma, pappa, alla barnen. Vi tonåringar dansade svettiga tryckare medan föräldrarna satt ute på gräsmattan och pratade och de yngre barnen sprang omkring och lekte. Sedan åkte vi alla hem.
Kan det vara så enkelt att ungdomar inte är med eftersom vi inte låter dem vara med från början? Att förr i världen tog man med barnen, det fanns ju inte dagis som idag och dessutom fick barnen tidigt vara med och jobba för att bidra till försörjningen. Idag är det barnaktiviteter, ungdomsaktiviteter, vuxenaktiviteter. Tänk om min man och jag skulle dyka upp på fjortonåringens ungdomsgård, till exempel. Han skulle dö av skam!
Många familjer låter sina privatliv rotera helt runt barnens fritidsaktiviteter. Dessutom får barnen inte följa med till jobbet mer än när det är praodags i sjuan. Jag misstänker att de flesta barnen på dagis inte vet vad deras föräldrar gör på dagarna. Kan det vara så att man då sänder signalen att vuxnas arbete och fritid inte är viktigt?
Missförstå mig rätt, jag menar inte såhär:
Och inte heller menar jag att vi ska indoktrinera våra barn som i den här filmsnutten:
http://www.youtube.com/watch?v=sI7VE6t8GD0
Men är det inte så att delaktighet föder lust? Om vi aldrig bjuder in våra barn att delta i våra liv kanske vi inte ska gnälla över att de inte tror att dessa liv är något att eftersträva.
En tanke i all ödmjukhet.
Kommentera