Om sex dagar fyller jag 43 år. Det innebär att jag statistiskt har levt över hälften av mitt liv. Med åren har jag blivit mer och mer radikal i mitt sätt att se på hur jag prioriterar min tid.

Jag engagerade mig till exempel politiskt till förra valet. Det var på grund av de förändringar som den borgerliga alliansen gjort i akassa och sjukförsäkring, förändringar som jag bara tyckte syftade till att sparka på människor som redan har det svårt. I alla system finns det fuskare. När man skapar systemet måste man vara införstådd med det. Man måste också kunna acceptera ett visst mått av fusk eftersom man annars riskerar att skada och stänga ute sådana som verkligen behöver hjälp. Alliansen har gjort det till sitt tydliga mål att på ett närmast framgångsteologiskt sätt låta folk som inte mår bra få skylla sig själva. Jag håller inte med. Därför ville jag arbeta för en förändring.

Jag hade också pratat med en människa som jag beundrar mycket, hon är både klok och empatisk och har trots många år i politiken inte förlorat sitt intresse för människor. Jag uttryckte vissa tvivel angående möjligheterna att komma in i ett så traditionellt parti som Socialdemokraterna. Hon försäkrade mig om att jag skulle få lov att vara med och påverka i kommunalpolitiken om jag bara visade att jag ville.

Jag gick på möten. Jag deltog, så mycket jag hann, i valarbetet. Jag hade åsikter. Jag visade att jag ville vara med. När allt var över och mandat och platser i kommunala nämnder färdigutdelade hade jag fått en plats. Som ersättare i den minsta nämnden med ansvar för Arbetsförmedlingen och lokaltrafiken.

"Okej" tänkte jag. Det var inte alls vad jag själv önskat, och inte alls där jag tyckte att min kompetens fanns. Det kändes mest som att alla var skeptiska till mig men inte kunde avfärda mig rakt av. Men jag skulle ge det en chans i alla fall.
På mitt första gruppmöte fick jag veta hur saker gick till. En annan grupp arbetade med budgetförslaget, och mitt uppdrag var att säga ja till det. Jaha. Det kändes inte som att jag skulle kunna påverka något där.
Min nästa fråga var om skolbusstrafiken. Det är nämligen så, att den här kommunen har valt att lägga ut skolbussarna på den ordinarie linjetrafiken. Om ditt barn bor mindre än två kilometer från en vanlig busshållplats har det inte rätt till skolbuss utan hänvisas till landsvägsbussarna (utan kostnad förstås), vilket innebär att en sex-sjuåring kan stå och vänta vid väg 272 på en buss som kanske inte ens kommer, och där chaufförerna avsagt sig allt ansvar för barnen. Som förälder vet du alltså inte om din sjuåring kliver av på rätt ställe ens eller åker vidare och försvinner. Du vet inte om en pedofil sitter på samma buss som din son eller dotter på väg till sin lågstadieskola.

För mig, som visserligen bor 2,1 km från busshållplatsen, är detta svårförståeligt. Det pratas fina ord om landsbygdsutveckling och vikten av inflyttning till regionen, men det verkar bara vara just prat. Handen på hjärtat. Om du är stockholmsfamilj och drömmer om att ge dina barn en annan typ av uppväxt, är det Sandvikens centralort du drömmer om då eller ser du en röd timmerstuga med ängar omkring framför dig?

När jag framförde denna åsikt fick jag höra av ordföranden i nämnden att de som inte tyckte detta var en bra lösning kunde flytta in till staden, när han flyttade hade han minsann kollat upp så att barnen hade nära till skolan och en bra skolväg. Han beskrev de uppoffringar han fått göra när han flyttade till sitt radhus i Barrsätra. 
För en gångs skull blev jag svarslös. Tyckte han alltså på fullt allvar att familjer som var femte-sjätte generationen på sin gård skulle sälja och flytta? Menade han att alla barn ska bo i ett radhus inne i stan, att det är bättre för dem än att bo på landet? Sa han att föräldrar som ändå valde att bo kvar på landet var oansvariga? Det gick inte ihop med mina föreställningar om socialdemokrati. Dessutom råkar jag veta att många tar bilen och skjutsar sina barn till skolan i stället, och det går inte ihop med mina föreställningar om ett hållbart samhälle.

Vad skulle jag då göra? Antingen gå på mötena, där det klart hade visats att det enda jag skulle bidra med var min fysiska närvaro, eller strunta i det?

Jag struntade i det. Jag är en kompetent driftig kvinna med en massa kunskaper och erfarenheter. Min tid är dyrbar. Jag kan ägna den åt min dotter, min man, mitt skrivande, mina djur, mina vänner, saker jag brinner för. Jag har levt mer än halva mitt liv och den tid som är kvar tänker jag försöka ta så lite skit som möjligt.

4 kommentarer

Anita

14 Jan 2012 12:48

ja det finns säkert många saker som kostar mycket pengar som är onödigt... det kan dom dra ner på och fixa så barnen kommer säkert till skolan. På 70-talet blev alla eleverna i princip hämtade nästan hemma här i Årsunda. Hur hade dom råd med skolskjutsar då? Vad är det som har blivit så dyrt så dom prioriterar bort skolskjutsen? När din dotter börjar skolan, är det tänkt att hon själv ska ta sig till 272:an? Har sett grannpojken blir ju hämtad o lämnad som bor halvvägs.

Vart ska människorna få sin mat ifrån om alla flyttar in till städerna? Någon måste ju se till att djuren får något att äta och i nästa led att någon kan ha djuren som gör att vi får kött o mjölk. Barn kan få flytta ut på landet när dom har skaffat körkort, för att sedan flytta in i stan igen när dom skaffar barn... eller?

Ingrid

14 Jan 2012 13:28

Ja visst är det märkligt att vissa saker får kosta men inte andra. Min dotter får skolskjuts upp till sexan, men jag vet inte om hon blir hämtad här eller om hon får gå en kilometer upp till vägkorset, det återstår att se.

Man vill ju ha driftigt folk på landsbygden, varför göra det så svårt då?

Monica Jacobsson

14 Jan 2012 17:56

Åh Ingrid vilken sorg jag känner när jag läser din blogg idag !

Du som är en av de klokaste människor jag känner och som skulle ha så mycket att tillföra i politiken!!

Nu tror jag att jag måste svära:((

Ville verkligen inte att din kontakt med politiken skulle bli på det här sättet!

Kram från monica

Ingrid

14 Jan 2012 18:17

Äsch, Monica, det skriver du bara för att du känner igen dig i texten... ;-)

Men allvarligt tror jag, fast jag kan naturligtvis ha fel, att det finns ett strukturproblem inom alla organisationer och föreningar där de som redan är "inne" har svårt att ta till sig nya som kommer "utifrån".

Kommentera

Publiceras ej