Idag går jag för första gången på flera år till fots till ett seminarium. Det är en oväntad lyx i ett snålblåsigt Mariannelund. Annars tar jag alltid bilen, konsekvens av mitt val av boende.
Det är ett seminarium som arrangerats av Studieförbundet Vuxenskolan, och anledningen är att Swedbank i Mariannelund slutar med kontanthantering. Snart går det inte längre att ta ut pengar över disk. Om man kommer med en bunt sedlar hänvisas man till bankboxen, som sköts av Loomis. På det sättet menar banken att de ändå tar ansvar för kontanthanteringen.
SAOL definierar bank som ”penninginrättning”. Men de måste nog ändra, för det går inte Swedbank med på. De vill inte hantera pengar.
”Vi ska satsa på rådgivning” säger den trevlige bankchefen och ler förtroendeingivande.
Många av de som sitter på mötet är föreningsmänniskor. De engagerar sig i den lokala samhällsföreningen eller i kyrkan. De har loppis och kyrkkaffe och säljer lotter och kakburkar, och pengarna som kommer in går till föreningsverksamheten. De kommer bygden tillgodo, de cirkulerar i den lokala ekonomin. Det är oftast små summor det rör sig om, folk betalar med tior eller tjugor, en lott kostar två kronor. När kvällen är slut sitter kassören med en påse pengar i olika valörer.
Loomis har hand om bankboxen. Men Loomis tar inte mynt, bara max tio stycken i en påse, och varje påse kostar 120 kronor (något billigare om man har avtal med dem) för en förening. Vad gör man då om man har 328 kronor i blandade mynt?
Den trevlige bankchefens förslag är att kassören ska räkna pengarna tillsammans med två personer som skriver under en försäkran att summan är korrekt, föra över motsvarande summa från sitt bankkonto till föreningens konto och sedan använda pengarna själv för att till exempel handla i ortens mataffär, som sedan får gå till – Loomis. Banken för alltså över ansvaret för pengahantering till medborgarna i samhället och de lokala näringsidkarna. Själva är de rådgivare.
Människorna som sitter i lokalen är inte dumma. De vill inte ha en bank som bara ägnar sig åt rådgivning. De vet att ”rådgivaren” inte är opartisk, eller har deras bästa som sitt stora intresse. De inser också att han/hon är en försäljare i första hand.
”Men det finns en lag som kräver att vi också ska avråda från dåliga investeringar och ta ansvar för de råd vi ger” säger den trevlige bankchefen.
Joodå. På förekommen anledning finns det en sådan lag. Människorna på mötet har inte dåligt minne. De vet varför den lagen finns. För att den behövs.
”Ni bryr er inte om vad kunderna vill” säger en av deltagarna. ”Vi vill ha kontanter. Men ni vill inte det. Ni tar ingen hänsyn till det. Ni säger att det blir bättre service, men det är ju bara för er det blir det. Vart har kundorienteringen tagit vägen?”
Den trevlige bankchefen ser lite besvärad ut, men bara för ett ögonblick, sedan fortsätter han att tala om betalningssätt via smartphone och bärbara kortterminaler. Jag föreställer mig att jag är på Cypern i januari. Det hade kunnat låta exakt likadant där. Några veckor senare hade de cyprioter som var utan kontanter ingen möjlighet att köpa mat.
”Det händer inte i Sverige” vill jag tänka. Men jag minns ett Sverige med 500 % ränta. Jag läser att Slovenien är nästa euroland som behöver nödlån. Och jag tänker i stället att katastrofen alltid lurar bakom den där dörren man inte vill öppna, och att när något låter för bra för att vara sant brukar det också vara det. Bäst att ta ut lite pengar och ha i madrassen för säkerhets skull.
Kommentera