jagtycker

Utopia, år 339 efter Katastrofen

Snön knastrade under sulorna på de grova kängorna. Ficklampan han höll i handen borrade sig genom det kompakta mörkret och skapade en kokong av ljus runt honom där han gick på den smala vita stig som vindlade bland träden. Det var inte första gången. Hans fötter kunde varje ojämnhet i underlaget och han tog sig snabbt framåt. Andedräkten blev till rök när den kom ut ur munnen. Det var ungefär femton minusgrader men ingen vind och han frös inte trots kylan.

Även om han kände till exakt när han borde vara framme kom den tjocka glasväggen varje gång som en överraskning och han höll på att gå rätt in i den. Han höjde ficklampan och försökte lysa genom för att se vad som fanns på andra sidan, fastän han mycket väl visste det.

Ingenting. Inget mer än vinden som föste runt snön, i en evig virvlande dans på den öde slätten. Hur långt han än försökte få lampans ljuskägla att nå syntes inget annat. Ljusstrålen borrade sig tappert ut i intigheten med sin ynkliga strimma av civilisation, men runt den var bara oändligt mörker.

Vad hade han hoppats på? Det kunde han inte svara på själv. Nästan varje dag gick han hit för att titta ut, och varje dag var utsikten densamma. Ibland lyste den bleka solen upp snölandskapet därutanför, men för det mesta var det mörkt, som nu.

Josef visste ändå att han var privilegierad. Det var inte särskilt många som fått se världen utanför Utopias kupol. De allra flesta levde sina liv innanför den tjocka betongen i korridorer och rum. Han undrade varför just han fått denna längtan efter utsidan, efter att få vetskap.

Med en suck vände han om för att gå tillbaka genom den artificiella skogen. Den var inte stor, några hektar bara, och stigen han nött upp från dörren till väggen tog inte mer än tio minuter att gå. I förbifarten noterade han ett par halvstora träd längre bort som stod lite tätt. Det kanske var dags att gallra, han skulle nämna det för Boss.

Luftslussen pyste när han tryckte på dörröppnaren. I slussen var det något varmare, men inte mycket. Ingen varm luft fick slippa ut i onödan, det kostade energi. Den artificiella skogen värmdes av effektiva solfångare som skapade ett klimat som låg långt över det utanför kupolen, men det var vinter också här nu och det var stor skillnad på de femton minus som skogen hade och de arton plus som fanns inne i Utopias gångar. För att inte tala om de cirka sextio minusgrader som den isande vinden lekte med utanför det dubbla pansarglaset…

Slussen ledde till omklädningsrummet. Han tog av sig kängorna och krängde snabbt av termooverallen. De var inte särskilt många som arbetade med den artificiella skogen, men det var viktigt att ha ordning på sina saker och inte sprida dem utanför sitt eget skåp, då blev Boss alltid rasande. Josef hängde noggrant upp arbetskläderna. Han kontrollerade att dörren till datarummet var låst och kodad, och att lokalerna såg snygga och städade ut.

Ficklampan lades på hyllan och han var klar att gå ut i Utopias myller av korridorer.

 

Gångarna var ungefär tre meter breda och drygt två meter höga, och dekorerade för att skapa en trivsam känsla. Olika områden hade olika färgkoder. Där han just nu var gick väggarna i olika nyanser av lila. Det fanns vägskyltar i korsningarna som talade om vart man var på väg, och med jämna mellanrum informationstavlor där man kunde knappa in sitt mål och få reda på snabbaste vägen dit, men det var aldrig någon som använde sig av dem. De lite knappt femtusen invånarna i Utopia hittade själva i sin labyrint. Man rörde sig sällan utanför sina vanliga rutter till och från arbetsuppgifterna, till solarierna, matsalarna och sovkabysserna. De allra flesta hade klarat av sin nyfikenhet som barn och utforskat kupolen färdigt. Nu skötte de sina vardagssysslor på enklaste sätt. Informationstavlorna satt kvar som en påminnelse om det länge sedan förgångna, före Katastrofen, när det alltid varit gäster här.

Josef passerade Odlingen, en stor sal där det experimenterades med värme och olika grödor. Genom ett stort fönster med imma längst ner på insidan skymtade han Boss bland höga gröna växter och konstgjort solljus. Han pratade med någon i hörsnäckan. När Josef gick förbi fönstret vinkade han, men Boss vinkade inte tillbaka. Han lyssnade koncentrerat med rynkad panna till vad personen i andra ändan sa och hans ögon verkade inte fokusera fast de var riktade åt Josefs håll.

Josef ryckte på axlarna och gick vidare. Det var mycket han inte visste om planeringen av det arbete han utförde, och han var inte särskilt nyfiken. Dessutom hade han annat att tänka på inför kvällen. Han skulle först till sin sovkabyss, och sedan hade han stämt träff med sin bäste vän Sem i ett av strandrummen.

Det var öde i korridorerna. Han hade arbetat längre än sitt skift, och majoriteten av Utopias invånare var i matsalarna så här dags. Josef var inte hungrig. Han gick med snabba steg mot sitt rum och nickade på vägen åt de få personer han mötte. Nu hade väggarna övergått i gröna nyanser. Från taket strålade ett behagligt skymningsljus, och diskreta fläktar såg till att luften alltid kändes fräsch. Det var likadant i alla allmänna utrymmen, i sin egen sovkabyss hade man lite större möjligheter att programmera in temperatur och hur mycket luft som skulle bytas varje timme.

Josef svängde höger i en korsning och kom in i en bredare korridor. Han följde den ett par hundra meter och tog av igen, till området där hans rum låg. Det var inget tjusigt kvarter. Hans grannar bestod mest av ungdomar i hans egen ålder och något äldre. Det var här man började bo själv efter att ha tillbringat skoltiden i gemensamma sovsalar, och de rum som fanns här var mindre och enklare än på andra ställen i Utopia. Korridorerna var nästan helt kala och outsmyckade, bara målade med mjuka harmoniska färger där terrakotta dominerade.

Josefs rum var så litet att han ibland kände att hans långa kropp knappt fick plats därinne. Möblemanget bestod av en säng, ett litet bord och en soffa. En stor platt skärm satt på väggen bredvid en hylla. På ena kortsidan ledde en dörr in till den minimala toaletten med dusch, handfat och toalettstol. Den andra kortsidan innehöll en garderob, och det var allt. Rummet var tråkigt färgat i mjukt beigebrunt och vitt.

Josef stängde ståldörren bakom sig, tog av sig skorna och kastade sig på sängen. Han var trött. Det var hårdare arbete i den artificiella skogen än han först trott när han blev tilldelad det. Han hade inte fått välja, men precis som de flesta hade han blivit nöjd med Rådets val av arbete till honom.

Alla ungdomar fick uppgifter efter intresse och kunskaper. Vissa arbetade i köken eller verkstäderna, andra med underhåll, somliga blev tekniker eller gruvarbetare och några få valdes ut till den långa läkarutbildningen.

Josef hade alltid varit fascinerad av natur. När de hade fri tid vid datorerna brukade han leta i Utopias databaser efter djur och växter som naturligtvis varit utdöda länge, ända sedan Katastrofen. I timtal kunde han titta på varelser med långa halsar som åt blad från trädkronorna, eller rovdjur med enorm päls och jättelika huggtänder som sov hela vintern. På den tiden det fanns årstider, naturligtvis. Nu var ju vintern evig och de fantastiska djuren hade väl dött i sömnen.

 

När Utopia byggdes och befolkades, för ungefär trehundrafemtio år sedan, hade det funnits djur här också. Hundar och katter som husdjur, kaniner och höns för att få kött och ägg. De hade alla försvunnit under de år som följde efter Sammanbrottet. Människorna hade urskiljningslöst dödat dem för att få mat. De enda djur som överlevt var råttorna, människans ständiga följeslagare, och utan katter förökade de sig helt utan hämningar. Nu fanns det flera särskilda råttraser i Utopia. De vilda bruna, som levde i kulvertar och gångar och jagades som hobby, de stora tröga köttdjuren som gav Utopias invånare deras protein, och sällskapsråttorna som avlades i en mängd olika färger och pälsvarianter. Det ordnades ofta tävlingar och utställningar, och det var vanligt att ha en råtta som husdjur i sin sovkabyss. Josef hade själv haft en långhårig fläckig råtta som dött av ålder ett år tidigare. Han funderade på att skaffa en ny men än så länge hade det inte blivit av.

Josef, Sem och Simon hade också utforskat Utopia från solcellerna på taket till den djupa gruvan under jord. Som yngre pojkar hade de tagit sig fram nästan överallt i katakomber bland vindlande gångar och stora grottor där malm bröts och de fick smyga sig fram eftersom vanliga invånare egentligen inte hade tillträde. Han trodde inte att det fanns många som kände till Utopia så väl som de gjorde. Så småningom blev de naturligtvis upptäckta och förbjöds att vistas i de farliga gruvgångarna, men de bröt mot förbudet om och om igen tills de hittade bättre än gruvarbetarna själva. Följaktligen hade de också fått arbetsuppgifter som passade denna upptäckarlust. Sem arbetade med Utopias uppvärmningssystem, han lärde sig att reparera och underhålla de jättelika bergvärmeaggregaten och solcellerna. Simon sysslade med tekniskt underhåll av Utopias energi- och säkerhetssystem, och Josef fick ett arbete där han sysslade med natur och varje dag hade möjlighet att se ut i den riktiga världen. Alla tre trivdes med sina uppdrag nu efter ett års anställning.

 

Josef gäspade och sträckte ut sig på sidan. Han tänkte sova en timme innan han skulle träffa Sem. Arbetsdagen började tidigt i Utopia och det var skönt att vila innan kvällens aktiviteter drog igång.

Det kändes som om han bara sovit ett par minuter när dataskärmen på väggen gav till ett högt plingande ljud. Yrvaket satte Josef sig upp i sängen. ”Hallå?” sade han och försökte låta vaken och alert. Skärmen lystes upp som svar och han såg Boss’ ansikte avteckna sig mot väggen. Han såg bister ut. Josef gick hastigt genom dagens aktiviteter i minnet, men kunde inte påminna sig att han gjort något större fel. Åtminstone inget som var så gravt att det motiverade ett skärmsamtal från chefen. Vid närmare eftertanke hade Boss aldrig ringt honom.

”I morgon har du och jag ett möte med Rådet direkt efter frukost” sa Boss utan kallprat. ”Försök att se lite proper ut då.”

Josef visste inte vad han skulle säga. Munnen hade plötsligt blivit alldeles torr. Tungans kanter klistrade mot gommen. När han försökte prata kväkte han till och harklade sig hastigt, men konstaterade förvirrat att han inte hade någon bra kommentar. Han kunde bara nicka och hoppas att Boss hade en skärm med så pass bra upplösning att han såg den lätta rörelsen. Det verkade så, för Boss log ett litet leende som tog udden av det allvarliga.

”Bra, vi ses då. Nu kan du sova vidare” sa han. Skärmen plingade till igen och blev mörk. Josef var klarvaken. Han kände hur det ilade av nervositet i magen. Vad ville Rådet honom?

Josef hade aldrig sett hela Rådet samlat. Det var inte ofta någon kallades till ett sådant möte. När han tänkte efter kunde han på rak arm bara minnas en gång han hört talas om, och det var en man som motsatt sig sterilisering. Rådets sammanträden var djupt hemliga och det var bara en bråkdel av det som avhandlades som nådde de övriga invånarna i Utopia.

Med en suck kastade han sig baklänges i sängen och funderade över sin situation. Det kröp som myror i kroppen och ögonen sved medan han stirrade upp i taket.