jagtycker

Nuförtiden behöver ingen egentligen vara mörkrädd.

Mörkret har inte någon plats i vårt samhälle längre. Det riktiga, becksvarta mörkret, det som låter som sorgsna avgrundsandar och fick våra förfäder att fantisera om ofattbar ondska utanför den trösterika ljusrundelns trygghet, det existerar knappt. Överallt har det artificiella ljuset drivit tillbaka natten. In i hörn och under bord har det tvingats för att bida sin tid.

Man kan lätt bedra sig och tro att det är borta för gott. Ljuset har segrat.

Men.

Då kommer mörkrets undsättning, räddningen dalar ner från himlen i form av legioner bedrägligt vita snöflingor. De formar en armé av blötsnö som lägger sig överallt, den tornar upp sig över kvarglömda utemöbler och trädgårdsland, den gömmer fågelbord och bilar, och den lägger sig på trädens grenar tills de blir så trötta av att hålla dem uppe att de inte orkar längre. Sakta, sakta börjar trädens sträckta armar sloka.


Det skulle fortfarande kunnat sluta lyckligt, om inte alla elledningar här i trakten var luftburna. Därför har vi haft strömavbrott i två dygn, och nu minns min dna igen hur det känns när det är mörkt, riktigt, riktigt mörkt; för här på landet i midvintertid hjälper en ynka pannlampa inte särskilt mycket. När man går ut blir man omfamnad av det kalla svarta, och precis utom synhåll viskar allt oknytt med varandra. Vi människor är små rädda varelser och naturen är vår härskare.

Strömmen är tillbaka nu och har piskat mörkret till lydnad, men vi vet nu att det bara är tillfälligt. När som helst kan det vara dags för en ny attack. Det kommer att dröja innan vi tar ljuset för givet igen.